Min 3,5-åring slår och biter andra barn. Vad har ni för fördomar om mig som mamma?

 

ang syftet

jag har bara haft en hård dag. Kämpat med det här i princip dagligen sedan barnet var 1 år. Jag känner mig ensam och isolerad och eftersom vi inte kan umgås när han håller på som värst får jag inga andra perspektiv på det som händer. Jag kanske hoppades på att läsa något jättehemskt om mig själv som jag känner igen mig i för att straffa mig själv eller få någon ny/halvny idé om varför det har blivit så här för att kunna gå på rätt orsak.

Alltså, du har ju fått ett antal väldigt märkliga svar i den här tråden, alltifrån svar som bara visar på oförstånd och naivitet till svar som jag skrattade högt åt ända tills jag fattade att människan nog menade allvar (#2 och #7), men bry dig inte om dem, utan ta i stället fasta på de få som faktiskt svarat bra och nyanserat!

Du är inte en dålig mamma bara för att du har ett barn som beter sig på det här viset!

Vad får du för stöd utifrån i allt det här? Npf-diagnoser är ju svåra att ställa innan ca 6 års ålder, men det innebär inte att ditt barn inte har problem som du har rätt att få hjälp med.

Kan tillägga att jag själv var ett vidrigt barn som drev mina stackars föräldrar till förtvivlan, eftersom jag betedde mig precis som ditt barn redan från en väldigt tidig ålder... och det blev inte bättre med åldern kan jag ju säga. Nu växte jag upp på 70-talet, långt innan man hade dagens kunskap om npf, så det var först i vuxen ålder som jag fick min diagnos (och som mina föräldrar fick någon form av upprättelse), men idag har vi ju en helt annan kuskap om de här sakerna.

Lustigt att du tar upp oförstånd, när vi alla är hänvisade till att reagera på vad som är beskrivet i trådsarten, vilket inte är mycket av information att förstå.

Tack för påpekandet; jag uttryckte mig otydligt... Jag syftade inte på ditt svar - ditt svar är ett av de bra svaren tycker jag: ärligt men samtidigt nyanserat och reflekterande. Att däremot bara säga som exempelvis "E" i #3, utan att reflektera det minsta över om reaktionen är rimlig, tycker jag visar på oförstånd och okunskap. Är du med nu på hur jag menade? 

Inget mmot dig....
Min första tanke är hur är språket,  har hen ett eller är bit/knuff ett sätt att kommunicera för hen inte har språket. Hör barnet bra? 
Är det både hemma och på förskolan, vad säger de isåfall. Vilka situationer händer det i. 

Mitt barn har en pojke i förskolan som slår och bits. Han är äldst i gruppen men hans språk är inte tillräckligt utvecklat så han blir frustrerad och slår eller bits när han tycker något är orättvist, han vill leka med leksaken ett annat barn har men har inte språk att fråga om han kan få den när barnet har lekt klart etc. 

Hans mamma är jättetrevlig och pedagogiskt (lite frustrerad ibland och irriterad men det kan jag också bli). De har tre söner ganska nära i ålder som triggar varandra och retas. Min uppfattning är att pojken är frustrerad för han inte kan göra sig förstådd samt att han nog delvis behandlar andra som hans stora syskon kan göra när de retar honom (mest när han retas och tar mössan etc.). Tror han då även kopierar omgivningens sämre beteende. Av det jag sett så har båda föräldrarna alltid sagt ifrån och förklarat att pojken sårar/skadar/gör andra illa och så kan man inte göra. Men han har varit sån är iallafall i 2 års tid. Ett barn bytte grupp på grund av att hon var rädd för honom. 

Det är inte lätt för barn som inte kan kommunicera som vi andra gör. När ingen förstår vad man säger eller alla missförstår 20 gånger innan de förstår vad man menar.  
Oftast brukar det inte vara föräldrarnas fel (även om det säkert kan bero på dålig behandling hemma eller brister i uppfostran men min uppfattning är att det inte alltid är så). 

Det brukar alltid bli bättre när språket utvecklas! 

Jag har inte orkat läsa svaren, men jag hade inte haft några fördomar om dig som mamma... ditt barn kan nog inte uttrycka sig på "rätt" sätt. Jag tror inte att ditt barn gör det av illvilja. Du kan vara markera på (ett åldersadekvat sätt) att så får man inte göra!

Min barn knuffades och slogs, varje dag i ett års tid. Varje dag när jag lämnade så "pratade" vi om vad man inte fick göra (jag frågade "får man slåss" och fick nej till svar, jag sade att alla får vara med och leka osv). Ett år senare började barnet dra ner byxorna på de andra barnen (skitjobbigt för mig som förälder), då fick barnet frågan "vad gör vi inte..." Och fick svara rätt saker. Barnet tyckte det var jobbigt när jag lämnade för jag ställde mina frågor.
Be pedagogerna om hjälp. De som jobbade med mitt barn tipsade om att läsa böcker om rumpor osv när det var som värst. Det gick över!

Min tjej kan vara ganska ruffig mot andra barn. Dock är hon sen med språket, men brukar inte bli så frustrerad när hon inte gör sig förstådd utan upprepar eller visar vad hon vill. 
Hon har en stor portion energi (ja, misstänker npf diagnos) och leker jättegärna med äldre barn. Det är oftast då hon kan puttas eller ge sig in i skrikande diskussioner om mitt och ditt. Min teori är att hon vet inte hur hon ska bete sig för att de ska vilja leka. 

Med små barn är hon jätteförsiktig och delar gärna med sig av leksaker, vinkar eller leker tittut. 

Idag på lekplatsen var det ett par äldre barn som nästan var elaka mot henne när hon ville leka med dem, inte fysiskt men jag blev ganska ledsen av att inte mammorna sa något till sina barn. 
 
Så svaret på din fråga är att om du är där och talar om för ditt barn att det är fel/lyfter bort känner jag bara med dig. För jag själv är fasiken helt slutkörd av att hela tiden avleda och inte kunna låta henne leka själv med sina kompisar. 

Jag skulle inte tänka nåt särskilt om dig som förälder om du försöker ta tag i det och att det inte funkar heller. Däremot skulle jag tänka att det måste vara nåt fel på ungen din. Det är inte alltid en förälders fel att ungen håller på som den gör, och det är inte alltid som en förälder lyckas få pli på ungen heller. Därför skulle jag inte tycka nåt särskilt om dig, mer än att KANSKE på sin höjd tycka synd om dig. 

Om du hade varit närvarande och inte reagerat hade jag tyckt det var märkligt.

men antar att ditt barn inte har så utvecklat tal och blir frustrerad om hen inte känner sig förstod. sedan är ju faktiskt inte impulskontrollen helt utvecklad ännu. Så även om ditt barn vet att hen inte får slåss så kan det ju ske när den blir frustrerad. finns ju olika anledningar. 

men vi alla gör så gott vi kan och orkar. :)

Att en 3-åring slåss och knuffas är inget ovanligt. Människor är som absolut våldsammast mellan 2 och 4. Om ditt barn gör det om och om igen så tror jag att du (eller de vuxna som har ansvaret för tillfället) har för dålig koll, för våldsamma småttingar måste stoppas varje gång innan de kan göra skada. Vilken förskola som helst har säkert haft minst ett barn i den åldern som de måste punktmarkera.

Kommer ihåg att jag var stolt över min son när han som snart 3-åring skrek att han ville bita bror sin i skinnet. Han använde ju sina ord istället för att faktiskt göra det. Det var ett stort framsteg. Tror säkert att en eller annan hade dömt ut mig som förälder för det med ...