Svartsjuka o ensamhet

Jag kan börja med att skriva att jag vet att jag inte borde ha dessa känslor men jag lider av panikångest och katastroftankar.
ni som har eller haft något av detta vet hur starka känslorna kan bli.
att man inte kan kontrollera hjärnans tankeverksamhet hur mycket man än försöker.

jag har barn bla ett barn med stort hjälpbehov som gör att jag är fast i hemmet mycket. jag har inga gamla vänner kvar och min livsglädje är delvis obefintlig då allt känns kravfyllt och jag känner mig som en hemmasittare fast vuxen som sköter allas tvätt städ möten osv
min sambo har en karriär och är framgångsrik på många sätt. Populär.
mycket vänner får mycket positi bekräftelse osv
jag vet att det är fel att jag är svartsjuk. Jag har gjort allt för att hans karriärer ska funka ostört från familjens behov och måsten.
nu har det börjat en ung tjej på hans jobb som är snygg blond och framgångsrik.
ja ni kan ju tänka er hur lågt jag sjunker på skalan. tråkig ensam fattig tjatig mamma.
jag vet att jag inte ska känna såhär men får verkligen panik inombords. Jag vill vara den som gör saker med min sambo.. till saken hör att vi inget gör. ja förutom sex ibland när ingen av oss somnat. 
jag har alltid velat att vi ska göra saker som familj men han har även en karriär inom sport som tar många timmar per vecka. 

jag känner mig fruktansvärt ensam, livet känns meningslöst och det känns som jag snart inte orkar mer. 

Jag ska plugga då jag kom in på en enkel utbildning men sen hon började på hans jobb orkar jag inte vara fokuserad. det satte känslorna jag känner av sen länge i ljuset och nu ser jag dem i huvudet ha roligt 40h i veckan och vi aldrig ha rolig? för han har bara roligt när det är hans intressen det handlar om som hans arbete som han brinner för eller hans sport. Jag har verkligen kämpat och försökt hålla huset fint barnen glada och skött allt praktiskt kring allt som rör barnet och vardagsmåstena? men musten har gått ur mig? panikångest och katastroftankarna varvas med känslor av ensamhet meningslöshet och värdelöshet.
självklart missunnar jag inte min sambo lycka glädje och framgång.. önskar bara att jag fick vara den han hade roligt med inte bara sköta markservice? ensam?

Jag har ju tagit upp problemet? han säger att han inte visar uppskattning så ofta och sa att han förstår mig?
men ja.. antar att det är softare med att jag gör allt.
han tycker att jag ska söka jobb utanför hemmet vilket jag vill men är helt slut efter allt hemma och jag har haft två månaders praktik i våras och jag fick sköta allt annat.. jag var helt slut så jag tappade mitt minne flera gånger? vilket inte är bra? 
jag blir stressad av tanken att jag också måste vara tillgänglig hemma om assistenterna inte dyker upp vilket innebär att jag kan få ringa och säga till en arbetsplats att jag inte kan komma? det är så stressande.. både tanken på jobb tanken på att inte ha ett jobb utanför hemmet och att räcka till alla?

Jag försöker?. men vet inte hur jag ska få det att funka i praktiken.. vill ju inte stå och peka på vad han ska göra.. vill ju att han ska se och ta egna intiativ?. 😔 det är ju inte första ggn jag försöker men då kanske han viker en tvätt eller så men aldrig städa undan eller städa toaletter osv de sker inte.. 

Självklart men jag vet inte vad för konsekvenser som jag skulle kunna ta till.. 
eller hur jag ska peka med hela handen.. jag har länge sagt att han inte kan klaga på barnen att de inte städar efter sig när han själv inte gör det? utan att vi behöver samarbeta? men det sker kanske en dag sen blir det som vanligt 

Du gör så alla tjejer hatar mig på stan

Anonym (SS) är en person som brukar uppträda under några olika nick här på forumet och som periodvis dyker in och förstör. Svara inte på hans inlägg, det är väl det bästa. Jag brukar anmäla när han sabbar för mycket (har anmält inläggen i den här tråden nu).