Sjukligt svartsjuk och enormt behov av bekräftelse
För att göra en lång historia kort så kan jag börja med att presentera mig. Jag är en 28 år gammal tjej som är gift med min man, 36 år gammal och vi har två barn gemensamt på 1 respektive 3 år. Vi har varit ett par i 6 år. Vi har ett bra liv, bra jobb och kommer överens om det mesta. Vårt stora problem är egentligen mig och mina hjärnspöken. Jag har haft en delvis jobbig uppväxt där jag till en början bodde med alkoholiserade föräldrar som brukade lämna mig ensam om nätterna som bebis för att festa ute vilket bidrog till att jag vid 4 års ålder sedan blev sedan blev placerad hos mina farföräldrar som blev mitt familjehem. Mina föräldrar har aldrig känt ett behov av att försöka kämpa för att få mig tillbaka eller verkat må speciellt dåligt över att ha förlorat mig. Har haft kontakt med min mamma ca 1ggr/vecka sedan dess tills jag för ett år sedan sa upp kontakten då jag inte orkade med henne mer. Har varit deprimerad stora delar av min uppväxt, känt mig utanför och haft dåligt självförtroende.
Tillbaka till mina problem. Jag är otroligt och sjukligt svartsjuk och känner ett enormt behov av att känna att min partner bara är MIN och söker ofta bekräftelse. Han har aldrig någonsin under vår relation gjort något litet ens som skulle kunna ge upphov till svartsjuka eller dåligt förtroende för varandra. Det jag mest mår dåligt av är hans förflutna som tär på mig hela tiden.
Min man hade innan han träffade mig en relation som varade i 7 år. Denna relation avslutade min man två år innan han träffade mig. Han sa att han aldrig haft känslor för denna kvinna egentligen, utan stannade till en början då hon hotade med att ta sitt liv om han lämnade och blev inlagd för självmordsförsök och kort därefter blev gravid vilket gjorde att min mans föräldrar, trots hans vilja om att avsluta relationen blev hjärntvättad att stanna för barnets skull. Min man sa att han var ung och dum och lyssnade på sina föräldrar. Dessa 7 år förstörde hans liv totalt har han berättat och att denna kvinna ständigt fick honom att bli irriterad då hon dagligen hade långa telefonsamtal med sin mor där hon pratade skit om min man och försökte att styra hans liv tillsammans med sin mamma (hindrade honom från att gå på jobbmiddagar, inte lät honom träffa vänner då han skulle sitta hemma med henne mm). En dag fick han nog och tog sitt pick och pack och lämnade.
Jag vet inte varför, och det låter säkert dumt för många av er, men jag mår så fruktansvärt dåligt för att min man haft ett liv innan mig. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket och hade önskat så innerligt att vi träffats tidigare i livet och varit varandras första. Varje dag, flera gånger så tänker jag på min mans ex. Ja det är så sjukt! Jämför i stort sett allt i min vardag med henne och trots att jag egentligen tycker att jag är vackrare och duktigare på allt så kan jag inte sluta jämföra mig med henne. det har gått så långt att jag blivit besatt. Försöker att inte göra det men får ibland ryck och går in och kollar hennes sociala medier för att inspektera bilder hon lagt ut. Mår varken sämre eller bättre av att gå in och titta men mår ju definitivt inte bra av att ständigt tänka på henne.
Jag har förklarat mina känslor för min man och han har sagt om och om igen att min svartsjuka är obefogad. Då jag pratat om detta ämne så många gånger har det till och med gått så långt att min man har blivit flyförbannad och sagt att jag aldrig mer får ta upp detta ämne igen och att jag är sjuk som fortsätter och inte förstår! Jag har lovat honom på heder och samvete gång på gång att inte prata om det igen och självklart så är min största önskan att varken tänka eller prata om detta. Men då jag tänker på detta 24/7 vilket är en fruktansvärd tyngd för mitt hjärta och psyke så orkar jag inte hålla det längre ibland. Det bara sprängs inom mig. Jag behöver höra bekräftelse från min man att han aldrig älskat henne eller förklara varför han gjorde si eller så i det förflutna. Då mår jag lite bättre för stunden men då jag ständigt tänker på detta så kommer nya funderingar krypande hela tiden. Det tar aldrig slut.
Sist vi bråkade om detta var för 2 månader sedan ungefär. Min man slet sig i håret och slog knytnävarna i väggen av ilska. Tillslut fick jag än en gång lova på heder och samvete att inte prata om detta igen. Och jag tänkte nu MÅSTE jag hålla detta. Har sedan dess inte pratat om det och skulle väl knappast heller våga då han blir vansinnig.
Problemet om att jag ständigt tänker på detta och känner ett behov av ständig bekräftelse kvarstår dock. Jag gör det inte uppenbart för min man men jag själv mår ju fruktansvärt dåligt av detta dagligen.
Hur i hela friden blir man av med dessa tankar? Har provat psykolog inom landstinget men det enda den sa var ?Hur ska du göra för att förbättra situationen då?? JAHA? jag vet ju att det är fel och jag vet ju vad som är rätt, men ÄNDÅ så försvinner inte dessa tankar! Jag kan ju styra över mitt beteende men inte tankarna! Vad gör man!? Finns det något som fungerar? Borde jag ta stämningshöjande mediciner så jag slutar vara deprimerad?
Snälla, döm mig inte, jag VET att jag gör fel men känslorna försvinner inte :(
Ni som känt samma, hur gick ni vidare? En del säger att det försvinner med ålder och mognad, är det så?
