Shit, jag är gravid...

Det är på väldigt kort sikt.

Suck. Ensam förälder då. Det var det hon ordagrant sa.

Varför kommer det bli det? 

Jag fick mitt första barn 2006 (var princip helt ensam första åren innan barnet började bo hos pappan också) och andra 2016 (helt ensam, barnet träffar bara pappan då och då) så har varit ensamstående både när det har varit högerregering och vänsterregering och märkte ingen större skillnad. Och när det gäller såna frågor är ju moderaterna mer höger än SD så vet inte varför det skulle bli värre nu? 

Nu är jag inte ensamstående längre utan sambo med mitt tredje barns pappa så det har väl inte så mycket med mig att göra egentligen men undrade bara. Röstar själv höger sen 2018 och då var jag fortfarande ensamstående mamma. 

Och till TS, tycker du ska prata med pappan först.. och med familj och vänner också så du vet lite mer om hur mycket hjälp du kommer få. 

Har som sagt själv varit ensamstående i många år, det är INTE lätt.. men det går. Jag har haft tur och ändå fått hjälp av min mamma och en del av min pappa och syster och äldsta barnets farmor och farfar.. även av nära vänner om det har krisat. It takes a village :)

Vem har inte varit deprimerad eller lidit av ångest någon gång i sitt liv? 

För nio år sedan var jag djupt deprimerad. Nu ser min situation helt annorlunda ut. 

Det är nog få människor som går igenom hela livet utan att bli deprimerade, utbrända, ångestfyllda, lida av en ätstörning, eller något minst en gång. 

Haha, menar du på allvar att previtivmedel slutade funka för att jag undermedvetet vill bli gravid? Låter lite som när den där ultrakonservativa politikern i usa menade att våldtagna kvinnor inte kunde bli gravida eftersom kvinnokroppen automatiskt inte blir gravid om den inte undermedvetet vill ha egentligen vill ha sex? 

den relation jag och min kk har är enbart sexuell och vi har inte något annat intresse av varandra. Så att vi skulle bo ihop som en ?stor och lycklig familj? är inte på kartan. Han bor dessutom rätt långt bort. Så visst kan det vara så att han vill vara involverad med det skulle ändå vara jag som står som ensam vårdnadshavare från början, eftersom det är så det funkar juridiskt. Om han vill vara en del av barnets liv är det väll bra, men jag tänker att det är inget jag kan räkna med. Jag utgår därför just nu från ett scenario där jag blir mer eller mindre själv med barnet. 
Men jag ska såklart prata med honom när jag får möjlighet, han är tyvärr utomlands just nu och jag tänker att det här inte är ett samtal jag vill ha via Messenger.. 

Jag skulle inte heller säga att jag tar det lättvindigt, det gör jag verkligen inte. Men det känns ju lite som att du tycker det finns ett likhetstecken mellan att vara ensam förälder och att ens barn blir en kriminell knarkare som det går åt helvete för. Jag tror inte riktigt det, finns många faktorer som spelar in (jag jobbar med ungdomar i utsatta områden så har en del erfarenhet). 

Visst är nästa steg att prata med pappan, mycket hänger ju på det även om det i slutändan är mitt beslut. Det är en bra kille, så vill han vara en del av barnets liv så tror jag det skulle kunna bli bra. 

Jag tror att jag mest nojjar över omständigheterna och över min egen förmåga. Men det kanske å andra sidan är något man alltid gör. 

Rent juridiskt blir det ju ensam vårdnad om man inte är tillsammans med eller bor ihop med en partner. Och troligtvis, även om pappan vill vara med i bilden så kommer barnet mestadels bo hos mig, iaf det första åren. 

jag tänker också att jag i nuläget måste utgå från ?worst case scenario?, tills jag har pratat med pappan. Han är tyvärr utomlands för tillfället så väntar tills han är hemma igen. 

Det är inte nödvändigtvis worst case scenario att bli ensamstående. Föreställ dig att han vill ha barnet på halvtid, barnet ska från tidig ålder bo växelvist, du ska behöva lämna ifrån dig din lilla och barnet som antagligen är mest knuten till dig blir ledsen varje gång. Sedan ska ni samsas om uppfostran, ekonomi, förskola, skola och aktiviteter samt fira varannan jul, födelsedag osv. 

Vill inte skrämmas eller något men tycker det är viktigt att ta i beaktande.

Ni kan skriva på for gemensam vårdnad. Det är inget som måste bli ensam vårdnad.

Jo såklart, vet lite otydlig. Tänkte just att om inget aktivt gör så är det vad som händer. 

+1

Tänk igenom noga hur ert samspel funkar och så. Förutom ovanstående situationer - tänk dig ett barn som först får förhoppningar och sedan blir superbesviken på sin pappas handlingar hela tiden, nån som dyker upp, gör inte det, lovar en present som inte finns, osv osv. Att se sitt barn lida pga nån annans jävla oförmåga att bete sig är vidrigt. Säger absolut inte att det behöver vara så för er! Men något att fundera på.

Jag skulle inte förutsätta att du blir ensam förälder och får ha barnet för dig själv. Är det här en man du vill ha barn med? Att bli bunden till i resten av barnets liv? Behöva samarbeta med i 18 år? Någon som barnet är hos varannan vecka, varannan jul. Varannan födelsedag. Är han en sån "bra kille" vill han nog inte överge sitt barn. 

Du är ju dessutom bara 32. Du har ju gott om tid att hitta ett förhållande och skaffa ett planerat barn där. Det här är ju inte sista chansen för dig. Självklart ska du behålla om du verkligen vill, men tänk efter en och ett par gånger om det verkligen är den här situationen du vill ha. 

Ja, men om han senare begär gemensam vårdnad kommer han lätt att få det också.