Anonym (Gudrun)

Sun 25 Sep 2022 18:40

53 svar

Vi som tycker föräldraskapet varit jobbigt

Jag tycker helt ärligt att föräldraskapet varit mer jävligt än kul. Jag undrar när det kommer börja kännas bra igen?!

Mina barn är båda över 8 år och den värsta puckeln är över. men de här åren alltså har varit de absolut värsta i mitt liv.

Jag tycker alla går runt och säger att det här med barn är det mest fantastiska. inser ju förstås att de flesta ljuger.. men ibland känner jag mig bara så ensam om mina känslor.

Gnället?! som man idogt får höra som en klagosång från att man vaknar till att man somnar. de ska ha grejer och vill ha sällskap och ja, kräver sönder ens liv.

Jag har haft turen att få två välskapta friska och smarta barn men kan bara tänka mig hur jävligt andra kan ha det..

Jag vill nu höra fler som vågar lätta på sina hjärtan

Anonym (Usch)

Fri 30 Sep 2022 12:55

#41

Anonym (Ljuger inte) skrev 2022-09-30 01:41:56 följande:

Det undrar jag också.

Anonym (Usch) skrev 2022-09-26 17:08:48 följande:

Gissa

Eh... va? Det där svaret funkar ju bara när det finns en anledning som ärhelt uppenbar? Och anledningen till varför du skaffat tre barn när du verkar hata det så mycket är allt annat än uppenbar. Jag dömer alltså inte på något sätt, utan jag är bara genuint nyfiken :)

Det finns ju en rad olika anledningar till det och det var det jag trodde folk kunde tänka ut själv. Tex kan det handla om tre barn rätt. Man har inte hunnit bilda sig en uppfattning om föräldraskapet innan man råkar bli gravid igen. Eller en ökad sårbarhet hos en själv som utvecklas pga olika anledningar. En kombination av massor.

Men okej för min del var det så att jag trodde det skulle bli bättre ju äldre de blev. Det visade sig att två av barnen har npf vilket inte ville utredas förrän de var i mellstadieålder. Då hade jag ensam kämpat för att få hjälp länge då situationen gjorde mig utmattad. I skrivande stund är det fortfarande kaos.

så jag visste alltså inte i förväg hur föräldraskapet skulle komma att bli och vem vet det egentligen förutom alla supermorsor på fl

Anonym (Ljuger inte)

Sat 1 Oct 2022 02:06

#42

Anonym (Usch) skrev 2022-09-30 12:55:47 följande:

Det finns ju en rad olika anledningar till det och det var det jag trodde folk kunde tänka ut själv.

Aja, då fattar jag hur du menade :)

Anonym (Usch) skrev 2022-09-30 12:55:47 följande:

Men okej för min del var det så att jag trodde det skulle bli bättre ju äldre de blev. Det visade sig att två av barnen har npf vilket inte ville utredas förrän de var i mellstadieålder. Då hade jag ensam kämpat för att få hjälp länge då situationen gjorde mig utmattad. I skrivande stund är det fortfarande kaos.

Jag hör dig; jag har själv fyra ungar, varav tre har npf-diagnoiser, så jag vet precis vad du menar. När det var som allra värst ville jag bara lägga mig ned och dö, typ. Jag har däremot aldrig ångrat att jag blev mamma, men det är ju olika hur man känner, och jag dömer som sagt absolut inte den som gör det (ångrar att den blev mamma alltså). Och det är ju en enorm skillnad mellan att ångra sina barn och att ångra att man blev mamma. Hur gamla är dina ungar nu?

Anonym (Usch) skrev 2022-09-30 12:55:47 följande:

så jag visste alltså inte i förväg hur föräldraskapet skulle komma att bli och vem vet det egentligen förutom alla supermorsor på fl

Nä, herregud, man hade verkligen ingen aning vad man gav sig in på...

Anonym (Malin)

Sat 1 Oct 2022 06:21

#43

Jag känner lite som Anonym Signatur, det jobbiga började någon gång vid 9,10 års.
Visst vi blev mer fria när de kom upp i ålder, kan lämna dem, göra egna saker ngr timmar och så.
Men tonårstiden är långt värre än småbarnsåren.
På olika sätt iallafall. Den yngsta dottern är nästan sur jämt, snäser och har sig mot främst mig. Allt man gör och säger är fel såklart. Får hjärtklappning ibland när jag hör att hon vaknar. Sedan kan hon vara trevlig hemma ibland, hon har lätt i skolan och bra vänner. Då är hon inte ens tonåring än utan 11 år.
Söner i tonåren är rätt trevliga och vi kan också ha väldigt kul ihop. Men tjat om allt. Skolarbete, hjälpa till minimalt hemma, ständiga möten med en ickefungerande skola för den ena, mobilberoende, gå utanför dörren, kläder. T o m åka på semester är suck och stön.
När de var yngre var det mesta positivt och kul. Var så lätt att hitta på saker och få ut dem bl a. Nu är det mer negativt och det är rätt tärande mentalt.
Det skulle behövas föräldrastöd nu snarare och möten med andra föräldrar.
Hade aldrig behovet när de var mindre och då fanns det föräldragrupper, stödgrupper och allt möjligt via BVC, kyrkan osv vad jag såg.
3 barn fullt lagom för oss känner jag numera.

Mrs Moneybags

Sat 1 Oct 2022 07:54

#44

Har inte läst hela tråden, men jag tror det är lättare generellt med ett barn. Många skaffar flera barn bara för att man ska och så blir de utmattade istället.

Anonym (barnfri)

Sat 1 Oct 2022 08:27

#45

Det är på grund av att jag är säker på att jag skulle känna som flera i den här tråden som jag valt att inte skaffa barn. Men så är jag en sån som alltid avskytt stökiga och skrikiga ungar mer än något annat och är pessimistiskt lagd av naturen. Om man är sån som har en väldigt romantisk bild av livet med barn och tror att allt löser sig bara man älskar barnet så förstår jag att man kan få en chock när det går upp för en att barn kan vara riktigt jobbiga och t.ex. ha olika diagnoser.

Anonym (A)

Sat 1 Oct 2022 08:45

#46

Själv har jag älskar familjelivet. Absolut det är hemskt ibland men jag och min man har älskat fredagskvällen med disneyfilmer och hämtmat. Vi är ganska nöjda med att inte alltid kunna gå ut och träffa folk samt att jag tror mycket har handlat om att jag aktivt valt att prioritera mig själv. Exempelvis har min man möjlighet att träna på arbetstid och därför har han alltid fått hämta barnen de flesta vardagar och laga middagen så att jag efter jobbet kunnat åka direkt till gymmet och komma hem till färdiglagad middag. Sen har jag kommit ihåg mer kring gympapåsar och utflyktsdagar eftersom det helt enkelt fungerar bäst för oss personlighetsmässig.

Men absolut är det jobbigt ibland men vi har lärt oss skratta åt kaoset och låta det vara smutstvätt på golvet och disk i diskhon.

Anonym (Malin)

Sat 1 Oct 2022 08:55

#47

Anonym (barnfri) skrev 2022-10-01 08:27:08 följande:

Det är på grund av att jag är säker på att jag skulle känna som flera i den här tråden som jag valt att inte skaffa barn. Men så är jag en sån som alltid avskytt stökiga och skrikiga ungar mer än något annat och är pessimistiskt lagd av naturen. Om man är sån som har en väldigt romantisk bild av livet med barn och tror att allt löser sig bara man älskar barnet så förstår jag att man kan få en chock när det går upp för en att barn kan vara riktigt jobbiga och t.ex. ha olika diagnoser.

Fast nu är väl tråden just att få ventilera det som kan kännas jobbigt i föräldraskapet.
Skulle kunna skriva böcker om allt fantastiskt det innebär med kärleken till mina barn, mognad för egen del och mysiga händelser, följa deras utveckling osv.
Det är så mycket som ska klaffa i livet ju. Man kan bli sjuk, barnen sjuka (allvarligare saker alltså) arbete, skolgång. Mycket av jobbiga saker är ju inte barnens fel. Utan livet är komplicerat ibland.
Men håller med om att det är bra att vara realist och inte gå runt att tro allt kommer vara fantastiskt romantiskt med familjemiddagar och djupa diskussioner jämt. Det händer typ någon gång då och då. Man kommer ganska långt med mycket kärlek trots allt.
Sedan har jag själv svårt att förstå människor som redan är slut med 1-2 barn och gnäller jämt om hur jobbigt allt är. men ändå skaffar fler. De verkar tro att bebisar löser allt. Men de ska ju ses efter och ha omsorg ordentligt i många år.

Anonym (barnfri)

Sat 1 Oct 2022 09:02

#48

Anonym (A) skrev 2022-10-01 08:45:57 följande:

Själv har jag älskar familjelivet. Absolut det är hemskt ibland men jag och min man har älskat fredagskvällen med disneyfilmer och hämtmat. Vi är ganska nöjda med att inte alltid kunna gå ut och träffa folk samt att jag tror mycket har handlat om att jag aktivt valt att prioritera mig själv. Exempelvis har min man möjlighet att träna på arbetstid och därför har han alltid fått hämta barnen de flesta vardagar och laga middagen så att jag efter jobbet kunnat åka direkt till gymmet och komma hem till färdiglagad middag. Sen har jag kommit ihåg mer kring gympapåsar och utflyktsdagar eftersom det helt enkelt fungerar bäst för oss personlighetsmässig.

Men absolut är det jobbigt ibland men vi har lärt oss skratta åt kaoset och låta det vara smutstvätt på golvet och disk i diskhon.

Du har kanske haft turen att få väldigt lätta barn och är en sån som inte alls störs av barnskrik. Troligen har du inte heller så stort ensamhetsbehov och störs därför inte så mycket av att barnen alltid är i närheten och gör anspråk på dig. För mig som är ljudkänslig och något av en enstöring vore det en mardröm att ha en intensiv unge runt mig hela tiden.

Anonym (barnfri)

Sat 1 Oct 2022 09:10

#49

Anonym (Malin) skrev 2022-10-01 08:55:57 följande:

Fast nu är väl tråden just att få ventilera det som kan kännas jobbigt i föräldraskapet.
Skulle kunna skriva böcker om allt fantastiskt det innebär med kärleken till mina barn, mognad för egen del och mysiga händelser, följa deras utveckling osv.
Det är så mycket som ska klaffa i livet ju. Man kan bli sjuk, barnen sjuka (allvarligare saker alltså) arbete, skolgång. Mycket av jobbiga saker är ju inte barnens fel. Utan livet är komplicerat ibland.
Men håller med om att det är bra att vara realist och inte gå runt att tro allt kommer vara fantastiskt romantiskt med familjemiddagar och djupa diskussioner jämt. Det händer typ någon gång då och då. Man kommer ganska långt med mycket kärlek trots allt.
Sedan har jag själv svårt att förstå människor som redan är slut med 1-2 barn och gnäller jämt om hur jobbigt allt är. men ändå skaffar fler. De verkar tro att bebisar löser allt. Men de ska ju ses efter och ha omsorg ordentligt i många år.

Jag ville bara tala om att det är just på grund av det som skrivs i den här tråden som vissa väljer att inte skaffa barn. Vi som inte vill ha barn blir ofta ifrågasatta och får höra att det är så underbart med barn och att man kommer att älska att vara förälder oavsett hur man känt inför föräldraskapet innan. Det är därför som såna här trådar är bra eftersom de visar att barn inte är en väg till evig lycka för alla, tvärtemot vad vissa barnfrälsta anser.

Anonym (1 barn var jobbigt)

Sat 1 Oct 2022 09:34

#50

När vi hade bara ett barn så tog det all vår tid, räddningen var syskon Nu är barnen lite större och hänger jämt med varandra. Älskar att se deras fina relation och kan inte annat än att tycka synd om barn som inte får uppleva syskon i livet. Egoistiskt av föräldrar att bara skaffa ett barn! Dessutom blir ensambarn väldigt konstiga tycker jag.

Anonym (Malin)

Sat 1 Oct 2022 10:55

#51

Anonym (1 barn var jobbigt) skrev 2022-10-01 09:34:46 följande:

När vi hade bara ett barn så tog det all vår tid, räddningen var syskon Nu är barnen lite större och hänger jämt med varandra. Älskar att se deras fina relation och kan inte annat än att tycka synd om barn som inte får uppleva syskon i livet. Egoistiskt av föräldrar att bara skaffa ett barn! Dessutom blir ensambarn väldigt konstiga tycker jag.

Som ensambarn själv håller jag helt med. Men är iaf medveten om mina brister som ensambarn och har jobbat aktivt med det. T ex att inte vara centrumet, lära mig att kompromissa mer mm.
Ser ju själv hur många ensambarn är. Inte alla såklart men tillräckligt vanligt så det märks tydligt vilka som är det.

Sedan kan inte alla få fler barn ju och det kan ju vara en stor sorg. El man haft fler barn men ett avlidit.
Ville iallafall ha flera barn och är glad att vi fick tre.

Anonym (Gudrun) Trådstartaren

Sat 1 Oct 2022 11:20

#52

Anonym (Malin) skrev 2022-10-01 06:21:55 följande:

Jag känner lite som Anonym Signatur, det jobbiga började någon gång vid 9,10 års.
Visst vi blev mer fria när de kom upp i ålder, kan lämna dem, göra egna saker ngr timmar och så.
Men tonårstiden är långt värre än småbarnsåren.
På olika sätt iallafall. Den yngsta dottern är nästan sur jämt, snäser och har sig mot främst mig. Allt man gör och säger är fel såklart. Får hjärtklappning ibland när jag hör att hon vaknar. Sedan kan hon vara trevlig hemma ibland, hon har lätt i skolan och bra vänner. Då är hon inte ens tonåring än utan 11 år.
Söner i tonåren är rätt trevliga och vi kan också ha väldigt kul ihop. Men tjat om allt. Skolarbete, hjälpa till minimalt hemma, ständiga möten med en ickefungerande skola för den ena, mobilberoende, gå utanför dörren, kläder. T o m åka på semester är suck och stön.
När de var yngre var det mesta positivt och kul. Var så lätt att hitta på saker och få ut dem bl a. Nu är det mer negativt och det är rätt tärande mentalt.
Det skulle behövas föräldrastöd nu snarare och möten med andra föräldrar.
Hade aldrig behovet när de var mindre och då fanns det föräldragrupper, stödgrupper och allt möjligt via BVC, kyrkan osv vad jag såg.
3 barn fullt lagom för oss känner jag numera.

Det där är nog väldigt olika beroende på vilka barn man har. Jag har liksom haft två surpellar från start så jag tycker det bara har blivit bättre ju mer de har kunnat kommunicera. Vi pratar politik, historia och har samma humor så de är rätt lika oss föräldrar nu men tidigare har det varit ett riktigt helvete på jorden.. minns deras småbarnsår som ett konstant skrikande och gnällande.

Anonym (Mamma till två)

Tue 18 Oct 2022 12:44

#53

Anonym (Malin) skrev 2022-10-01 06:21:55 följande:

Jag känner lite som Anonym Signatur, det jobbiga började någon gång vid 9,10 års.
Visst vi blev mer fria när de kom upp i ålder, kan lämna dem, göra egna saker ngr timmar och så.
Men tonårstiden är långt värre än småbarnsåren.
På olika sätt iallafall. Den yngsta dottern är nästan sur jämt, snäser och har sig mot främst mig. Allt man gör och säger är fel såklart. Får hjärtklappning ibland när jag hör att hon vaknar. Sedan kan hon vara trevlig hemma ibland, hon har lätt i skolan och bra vänner. Då är hon inte ens tonåring än utan 11 år.
Söner i tonåren är rätt trevliga och vi kan också ha väldigt kul ihop. Men tjat om allt. Skolarbete, hjälpa till minimalt hemma, ständiga möten med en ickefungerande skola för den ena, mobilberoende, gå utanför dörren, kläder. T o m åka på semester är suck och stön.
När de var yngre var det mesta positivt och kul. Var så lätt att hitta på saker och få ut dem bl a. Nu är det mer negativt och det är rätt tärande mentalt.
Det skulle behövas föräldrastöd nu snarare och möten med andra föräldrar.
Hade aldrig behovet när de var mindre och då fanns det föräldragrupper, stödgrupper och allt möjligt via BVC, kyrkan osv vad jag såg.
3 barn fullt lagom för oss känner jag numera.

I vår kommun finns kurser just för tonårsföräldrar, de drivs av kommunens familjecenter och är helt kostnadsfria. Min man gick en sådan och det var väldigt bra, han klarade inte alls av att hantera tonårsbarnen, men det gick bättre efter kursen.

Vi som tycker föräldraskapet varit jobbigt

INNEHÅLL