Min sambo säger att vi inte kan separera pga sonen

Diagnoserna i sig är definitivt inte något hinder för separation. Han kommer inte vara den enda med diagnos som har skilda föräldrar. Tvärtom så är det ju oftast därför det blir separationer, för att barns olika typer av diagnoser påverkar föräldrarnas förhållande och sätter det på prov och man orkar inte mer utan går isär.

Här handlar det om att få hjälp av tex barnhabiliteringen och/eller BUP och få rätt verktyg för att hjälpa ert barn att förstå och ta sig igenom en förändring i vardagen med separation och två hem osv.

Det låter mer som att din sambo använder er sons diagnos för att slippa ta ansvar och konsekvenser av en separation. Det är ju såklart bekvämt att bo kvar med dom fördelar som är med att ni är två föräldrar, hyfsad ekonomi etc... 

Alla som vill kan separera. Ja, det kan vara tufft för ert barn men inte pga diagnoserna utan så som det är för alla barn att föräldrarna ska dela på sig. 

Separera, man kan inte ha det så.

Fy fan vad fult av henne att använda ert barn för att manipulera dig!! Det är inget annat än ren skär lögn att det skulle skada honom mer än andra barn, de flesta barn tycker att det är jobbigt med en separation men ju förr ni gör det desto bättre. Ska ni bo ihop tio år till och sen göra slut när han flyttat hemifrån...? Och fatta dessutom vilken otrolig ångest sonen kommer att få när han fattar att ni bara stannat tillsammans de där åren pga honom! För det lär komma fram på ett eller annat sätt. Och då ska ni alla tre gå omkring i tio år till ungefär och vara olyckliga....? För tro mig, sonen kommer må dåligt också pga stämningen hemma!

Om man vill ta på sig de små hornen skulle man kunna gå med på att ni inte separerar men förklara samtidigt att det är slut mellan er på alla plan, ni är inte sambos utan råkar dela boende. Det innebär att du kommer att dejta andra, det innebär också att du förväntar dig att kunna ta hem dina framtida flickvänner, precis som vem som helst. Ni ska så klart ha skilda sovrum, vilket börjar från och med "nu". Har ni plats för det? Eller behöver du lägga fram åt henne att ni i så fall måste flytta till större eftersom du vägrar dela rum? Nej, det finns bara en utväg i slutänden, det måste hon också fatta. Särskilt om du lägger fram det jag skrivit i sista stycket.

Oj vad jag känner igen mig. Vi har inte sex, vi bråkar inte men vi är absolut vänner. Men det finns ingen glöd i förhalandet. Vi har också barn med NPF-diagnos och både jag och min fru använder som argument för att inte skiljas. Jag tror vi gör fel men det känns bara så fel att inte ge barnen en trygg kärnfamiljsuppväxt. Tycker det är riktigt svårt. Har gått med detta i 10 år.

Det kommer säkert vara en omställning för sonen, det är det för alla barn. Men det kan också gå bra! Ni får ju förklara för barnet i god tid, förklara noga hur det blir. Ska han bo varannan vecka tex? Klarar han inte det kanske han behöver ha ett fast hem och bara besöka den andra föräldern - man måste se till barnets bästa (men att tro att det enda rätta är att de vuxna ska fortsätta tillsammans, utan att ens övervägt annat, behöver inte alls vara barnets bästa). 

När vi skulle skilja oss skaffade vi en lägenhet där vi bodde varannan vecka och barnen bodde kvar i ursprungshemmet. Vi gjorde så några månader för att barnen inte skulle behöva få förändringen mitt under skolterminen. Under de där månaderna var de och tittade på lägenheten, fick vara med och inreda sitt rum mm. När det närmade sig att börja med varannan vecka, sov de över någon natt där, först med den förälder som skulle ha lägenheten. Det blev lite som ett äventyr och det gick väldigt bra. Barnen var då ca 10-12 år gamla (har också diagnos). 

Jag tror inte att det blir bra för barn om vuxna stannar kvar av den enda orsaken: barnen. Barn märker om det inte är bra mellan de vuxna. Låter mer som om din partner tar till det för att det inte ska ta slut mellan er? 

Har ni svårt att prata om detta så får ni ta hjälp utifrån. 

Hur tryggt är det då, på en skala, tror du? 

Trygg kärnfamilj innefattar ju att man har ett fungerande och kärleksfullt äktenskap. Kärnfamiljen handlar inte om boendeformer utan hur familjen faktiskt fungerar och är. Barn är inte idioter. Dom fattar tidigt att mamma och pappa inte är kära utan bara bor ihop. Vilket faktiskt kan ge en väldigt skev uppväxt och skapa bittra tonåringar. Lägg aldrig nånsin den bördan på barnen att det är för deras skull ni håller ihop. Det är aldrig ett barns uppgift att hålla ihop ett äktenskap.