Avklarade mål, vad nu i livet?

Hej. 

Skriver detta för jag har i 2 månader nu känt en sorts depression. 

Jag bor i vackra västsverige, där jag just har blivit klar med mina 5 års studier på univeristetsnivå. Jag har fått ett heltidsjobb relaterat till studierna direkt efteråt, jag har en god hälsa, fina vänner och familj, och god ekonomi. Med andra ord, det som man kan förväntas vara glad för. Tyvärr är jag nydumpad sedan ett tag från, vad jag trodde, var min drömpartner där vi delade massa mål inför framtiden. Tror detta gjort att jag har fått en väldigt livskris, dålig självbild och hopplöshet.

På toppen av detta kan jag inte släppa denna känslan av, "Vad nu då?". Under universitetstiden ville jag inget annat än att jobba, få möjlighet att växa och köpa ett hus att renovera. Nu känner jag bara att, pluggade jag 5 år för att pendla och arbeta 40 timmar i veckan? Jag har heller ingen partner längre.

Jag saknar faktiskt studierna oerhört, då fanns det ett mål varje dag, vecka och månad. Nu är jag nybliven hamster i hamsterhjulet som jobbar för att få pengar den 25e varje månad. 

Är det detta som räknas att växa upp? För jag trodde jag hade bra koll på det. Oavsett känner jag mest till och från för att lägga mig i sängen hela dagen och bara kolla på väggen. Det är fan inte meningen att jag ska känna såhär 

Det som ger mig lycka i livet iallafall är att vara ute i naturen, odling, hjälpa utsatta djur, läsning, och andra ganska enkla saker..

Någon tanke kring detta jag skrivit?

Tack

Hej. 

Skriver detta för jag har i 2 månader nu känt en sorts depression. 

Jag bor i vackra västsverige, där jag just har blivit klar med mina 5 års studier på univeristetsnivå. Jag har fått ett heltidsjobb relaterat till studierna direkt efteråt, jag har en god hälsa, fina vänner och familj, och god ekonomi. Med andra ord, det som man kan förväntas vara glad för. Tyvärr är jag nydumpad sedan ett tag från, vad jag trodde, var min drömpartner där vi delade massa mål inför framtiden. Tror detta gjort att jag har fått en väldigt livskris, dålig självbild och hopplöshet.

På toppen av detta kan jag inte släppa denna känslan av, "Vad nu då?". Under universitetstiden ville jag inget annat än att jobba, få möjlighet att växa och köpa ett hus att renovera. Nu känner jag bara att, pluggade jag 5 år för att pendla och arbeta 40 timmar i veckan? Jag har heller ingen partner längre.

Jag saknar faktiskt studierna oerhört, då fanns det ett mål varje dag, vecka och månad. Nu är jag nybliven hamster i hamsterhjulet som jobbar för att få pengar den 25e varje månad. 

Är det detta som räknas att växa upp? För jag trodde jag hade bra koll på det. Oavsett känner jag mest till och från för att lägga mig i sängen hela dagen och bara kolla på väggen. Det är fan inte meningen att jag ska känna såhär 

Det som ger mig lycka i livet iallafall är att vara ute i naturen, odling, hjälpa utsatta djur, läsning, och andra ganska enkla saker..

Någon tanke kring detta jag skrivit?

Tack