Forum Känsliga rummet Styvförälder
  • Anonym (bonusmamma)
    Anonym (bonus­mamma)
    164 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Räknas detta som normal hänsyn? (Bonusbarns beteende)

    Hej!

    Jag (Kvinna, 40 år) bor med min make och två bonusdöttrar (11 och 12 år). Det är ibland lite spänningar med att pappan (min make alltså) tycker att jag är för kritisk mot barnen när jag rättar dem (Jag säger t.ex. "Kan du ställa din disk i diskmaskinen?" och liknande, medans han gärna låter 'saker passera'). Jag låter sällan sker passera, för jag tror att gott beteende hemma måste skapas i god tid innan riktiga tonåren slår, och allt som barnen inte gör drabbar ju också mig. Det är ju jag som till slut får ta tag i diskberget som byggs upp, pga att en person börjat ställa saker ovanpå diskmaskinen istället för i den.

    Nu till diskussionen vi hade igår:

    Jag satt och åt middag ensam hemma, för pappan och barnen hade varit på träningar. Plötsligt ringer det på dörren och jag går (såklart) för att öppna. Det är barnen som gått i förväg från parkeringen, med maken (som har en nyckel) kanske 10-15 steg bakom sig, påväg mot dörren.  Jag suckar lite inombords, för barnen vann bara nån sekund på att ha mig att avbryta det jag gjorde (jag läste samtidigt som jag åt).

    Jag sa ingenting då, men senare så försökte jag förklara för 11-åringen att om hon är tillsammans med sin pappa som har en nyckel, så kanske hon inte behöver ringa på dörren - eftersom hon ju inte vet vad jag gör, jag kanske är upptagen. Hon vet ju om att pappa inte är upptagen utan strax ska öppna dörren iallafall.

    Min make reagerar på detta och hoppar in i barnets "försvar", så vi börjar gräla. Jag tycker jag försökte (på trevligt sätt, jag var inte arg eller otrevlig) lära barnen lite om hänsyn, och min make meddelade argt att jag har ju själv ringt på dörren när jag inte kunnat hitta min nyckel i min väska (när jag var jättekissnödig, och undrade om jag ens hade lagt en nyckel i väskan). Jag tycker inte de situationerna är ens i närheten av att vara jämförbara, och jag tycker pappan underminerar mig big time om han ska hoppa in och säga "Vad pratar ni om? Vad säger 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-09-29 09:50
    (Råkades skicka för tidigt, här komemr resten:)

    ...jag tycker pappan underminerar mig big time om han ska hoppa in och säga "Vad pratar ni om? Vad säger du till Xxx?". Ofta för att sedan lägga sig i samtalet - genom att ställa sig på deras sida såklart.

    Så jag har egentligen två frågor

    1) var det så konstigt att tycka att barnen gott kan vänta på att pappa ska öppna dörren än att störa mig, när de ändå itne vinner många sekunder på den manövern?

    2) vad gör man som bonusförälder när bio-pappan tycker att man inte ska lära barnen diciplin, inte får säga "negativa saker" till dem, och inte klaga på dem på minsta sätt? Är så trött på att bli utmålad som 'bad guy' när jag bara vill att alla i hemmet ska hjälpas åt...

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-09-29 10:16
    Fundera på om era svar skulle låta annorlunda om detta var en kärnfamilj...? Jag verkar få väldigt mycket hat bara för att jag skrev 'bonusmamma'... Råd som att jag ska flytta ifrån mitt hem och min make (!) för att jag vill att hyfsat stora barn ska städa undan efter sig och visa lite hänsyn mot mig?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-09-29 15:17
    Detta är svar på ett inlägg, men värt att upprepa här:

    Trist att man ens måste förklara att grunden är trygg och bra hemma. Förra helgen var barnen och jag ensamma och bowlade. jag är ute på skogspromenader med dem, eller spring eller cyckelturer med dem, enskilt, ofta. Vi kan prata om det mesta. Vi målar och pysslar ihop. Vi älskar helger och pyntar huset till halloween, påsk, jul och påhittade helger - till min makes stora fasa. Barnen tyr sig ibland mer till mig än till deras pappa. De vill mysa i soffan. De vill att jag ska komma och titta på deras träningar/matcher. Jag hjälper med deras läxor. Jag är den som har koll på önskelistor och köper julklappar, ordnar kalendrar. etc. etc. Alla som träffar oss säger att vi har en makalöst fin relation.

    Vi har ETT NORMALT LIV.

    Jag hatar inte mina bonusbarn. Jag hatar den fixa idén om att man som bonusmamma inte får säga till om minsta lilla sak utan att bli ifrågasatt! Både hemma och uppenbart här på familjeliv... och till viss del hatar jag stök... So shoot me!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-09-30 09:29
    Skrev detta i tråden men fungerar också som allmän uppdatering:

    Vi har iaf kommit överens om att barnen ska försöka använda egen nyckel eller vänta in pappa om han har en nyckel (=inte springa iväg från bilen liksom), och annars att de nu får plinga EN gång och sedan vänta tålmodigt, för det som skaver är nog att jag upplevt det så stressande att det kommer flera pling om man inte fixar det GENAST (otroligt jobbigt om man t.ex. sitter i ett Teams-möte med kamera och ljud på). Vi har sagt att detta handlar både om tålamod OCH lite hänsyn också....

    Maken verkar också förstå att han inte borde börja rätta mig inför barnen på sånt där negativt sätt, utan att vi kommunicerar mer mellan oss två och försöker visa enad front... Han ska också ta tag i att hjälpa till mera i hemmet samt bättre koll på viktiga regler att följa; vi jobbar på att ha alla starkare regler/principer vi tror på i ett skrivet dokument, så att vi kan påminna oss själva om vilka saker som är värt att "ta fighten" för (inte alltid, men ändå så barnen får samma signaler från oss båda).

    Annat bra tips jag snappade upp från en vänninna IRL :) var att (under perioder när de känns mer spännt, som den här veckan som kan ha påverkats av att jag och maken både haft jet lag) sätta tre gummiband på ena handleden (eller kanske fyra i två olika färger för att representera de olika barnen?); tillrättavisar man ett barn så flyttas gummiband till andra handleden, och målet är sedan att man måste säga tre positiva saker för att få flytta den tillbaka. Är alla gummiband på fel handled är det ett väldigt tydligt tecken på att man måste gå en skogspromenad eller dricka en kopp te i ensamhet... Detta kan jag tänka mig att implementera för att visa för min make att jag inte alls är ute efter att driva negativitet eller förstöra flickornas självförtroende... För det var tydligen något HAN hade snappat upp, att tillsägningar är super-super jobbigt för barn och kan typ ge men för livet... Håller itne riktigt med om det, men är villig att testa detta - det där med "fem gånger mer kärlek" låter ju ändå mysigt, so why not?

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Räknas detta som normal hänsyn? (Bonusbarns beteende)
  • Anonym (bonusmamma)
    Anonym (bonus­mamma) Trådstartaren
    #150
    Citera Visa endast Anmäl
    Tow2Mater skrev 2022-09-30 02:26:15 följande:

    Om du är hemma, varför måste dörren vara låst? Bor ni i ett otryggt område?
    (kom bara igenom sid 3, kanske det framkommit senare...)

    Försök eliminera de saker som det kan bli tjafs om, innan det blir tjafs. Som att t ex inte alltid låsa dörren.


    Jättetryggt område men en dörr som inte går att ställa om som 'alltid öppen' - det finns en örr till grovköket man kan ha öppen, men det är längre dit, så, ja...

    Vi har iaf kommit överens om att barnen ska försöka använda egen nyckel eller vänta in pappa om han har en nyckel (=inte springa iväg från bilen liksom), och annars att de nu får plinga EN gång och sedan vänta tålmodigt, för det som skaver är nog att jag upplevt det så stressande att det kommer flera pling om man inte fixar det GENAST (otroligt jobbigt om man t.ex. sitter i ett Teams-möte med kamera och ljud på). Vi har sagt att detta handlar både om tålamod OCH lite hänsyn också....

    Maken verkar också förstå att han inte borde börja rätta mig inför barnen på sånt där negativt sätt, utan att vi kommunicerar mer mellan oss två och försöker visa enad front... Han ska också ta tag i att hjälpa till mera i hemmet samt bättre koll på viktiga regler att följa; vi jobbar på att ha alla starkare regler/principer vi tror på i ett skrivet dokument, så att vi kan påminna oss själva om vilka saker som är värt att "ta fighten" för (inte alltid, men ändå sa barnen får samma signaler från oss båda). 

    Annat bra tips jag snappade upp från en vänninna IRL :) var att (under perioder när de känns mer spännt, som den här veckan som kan ha påverkats av att jag och maken både haft jet lag) sätta tre gummiband på ena handleden (eller kanske fyra i två olika färger för att representera de olika barnen?); tillrättavisar man ett barn så flyttas gummiband till andra handleden, och målet är sedan att man måste säga tre positiva saker för att få flytta den tillbaka. Är alla gummiband på fel handled är det ett väldigt tydligt tecken på att man måste gå en skogspromenad eller dricka en kopp te i ensamhet... Detta kan jag tänka mig att implementera för att visa för min make att jag inte alls är ute efter att driva negativitet eller förstöra flickornas självförtroende... För det var tydligen något HAN hade snappat upp, att tillsägningar är super-super jobbigt för barn... 
  • Anonym (Lycklig)
    Anonym (Lyckl­ig)
    #151
    Citera Visa endast Anmäl

    Jag blir så äckligt tacksam över vår bonuskonstellation när jag läser såna här trådar. Min sambo skulle gladeligen öppna dörren åt mina barn om de knackade på fastän jag var hack i häl med nyckel. Han nattar, plockar, uppfostrar och har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra i vår familj. Hur kan man ens orka annat. 

  • Anonym (Mia)
    Anonym (Mia)
    #152
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (bonusmamma) skrev 2022-09-30 09:26:26 följande:
    Jättetryggt område men en dörr som inte går att ställa om som 'alltid öppen' - det finns en örr till grovköket man kan ha öppen, men det är längre dit, så, ja...

    Vi har iaf kommit överens om att barnen ska försöka använda egen nyckel eller vänta in pappa om han har en nyckel (=inte springa iväg från bilen liksom), och annars att de nu får plinga EN gång och sedan vänta tålmodigt, för det som skaver är nog att jag upplevt det så stressande att det kommer flera pling om man inte fixar det GENAST (otroligt jobbigt om man t.ex. sitter i ett Teams-möte med kamera och ljud på). Vi har sagt att detta handlar både om tålamod OCH lite hänsyn också....

    Maken verkar också förstå att han inte borde börja rätta mig inför barnen på sånt där negativt sätt, utan att vi kommunicerar mer mellan oss två och försöker visa enad front... Han ska också ta tag i att hjälpa till mera i hemmet samt bättre koll på viktiga regler att följa; vi jobbar på att ha alla starkare regler/principer vi tror på i ett skrivet dokument, så att vi kan påminna oss själva om vilka saker som är värt att "ta fighten" för (inte alltid, men ändå sa barnen får samma signaler från oss båda). 

    Annat bra tips jag snappade upp från en vänninna IRL :) var att (under perioder när de känns mer spännt, som den här veckan som kan ha påverkats av att jag och maken både haft jet lag) sätta tre gummiband på ena handleden (eller kanske fyra i två olika färger för att representera de olika barnen?); tillrättavisar man ett barn så flyttas gummiband till andra handleden, och målet är sedan att man måste säga tre positiva saker för att få flytta den tillbaka. Är alla gummiband på fel handled är det ett väldigt tydligt tecken på att man måste gå en skogspromenad eller dricka en kopp te i ensamhet... Detta kan jag tänka mig att implementera för att visa för min make att jag inte alls är ute efter att driva negativitet eller förstöra flickornas självförtroende... För det var tydligen något HAN hade snappat upp, att tillsägningar är super-super jobbigt för barn... 
    Det framstår som att du har svårt att leva i det tempo som en familj kräver. Tempo kanske är helt fel ord men du verkar vilja att allt ska vara väldigt styrt. Jag kan såklart ha helt fel men du skriver så mycket om rätt och fel. Allt ska vara på ett visst sätt och skrivas ner och flyttas band. Tänker om en okänd människa kan uppfatta dig så i en anonym tråd så kan det vara något du bör fundera på. Känns nu mest som att mannen har sagt ja till dina förslag och dansar efter din pipa. Sen kommer han klämmas i valet och kvalet mellan att vilja försvara sina barn. 
  • Anonym (fattar inte)
    Anonym (fatta­r inte)
    #153
    Citera Visa endast Anmäl

    Jag måste vara trögfattad. Möter inte folk sina familjer i dörren när de kommer nuförtuden? Är det bara jag och min familj? Här spelar det ingen roll vem som öppnar dörren, man möter dem som kommer hem ändå. Och barn "tjatar man på" om städning/bortplockning för att man är medveten om att barn, ja, är barn, och behöver stöttning i saker de håller på att växa in i, det är som självklart. 

  • Anonym (peta)
    Anonym (peta)
    #154
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (bonusmamma) skrev 2022-09-30 09:26:26 följande:
    Jättetryggt område men en dörr som inte går att ställa om som 'alltid öppen' - det finns en örr till grovköket man kan ha öppen, men det är längre dit, så, ja...

    Vi har iaf kommit överens om att barnen ska försöka använda egen nyckel eller vänta in pappa om han har en nyckel (=inte springa iväg från bilen liksom), och annars att de nu får plinga EN gång och sedan vänta tålmodigt, för det som skaver är nog att jag upplevt det så stressande att det kommer flera pling om man inte fixar det GENAST (otroligt jobbigt om man t.ex. sitter i ett Teams-möte med kamera och ljud på). Vi har sagt att detta handlar både om tålamod OCH lite hänsyn också....

    Maken verkar också förstå att han inte borde börja rätta mig inför barnen på sånt där negativt sätt, utan att vi kommunicerar mer mellan oss två och försöker visa enad front... Han ska också ta tag i att hjälpa till mera i hemmet samt bättre koll på viktiga regler att följa; vi jobbar på att ha alla starkare regler/principer vi tror på i ett skrivet dokument, så att vi kan påminna oss själva om vilka saker som är värt att "ta fighten" för (inte alltid, men ändå sa barnen får samma signaler från oss båda). 

    Annat bra tips jag snappade upp från en vänninna IRL :) var att (under perioder när de känns mer spännt, som den här veckan som kan ha påverkats av att jag och maken både haft jet lag) sätta tre gummiband på ena handleden (eller kanske fyra i två olika färger för att representera de olika barnen?); tillrättavisar man ett barn så flyttas gummiband till andra handleden, och målet är sedan att man måste säga tre positiva saker för att få flytta den tillbaka. Är alla gummiband på fel handled är det ett väldigt tydligt tecken på att man måste gå en skogspromenad eller dricka en kopp te i ensamhet... Detta kan jag tänka mig att implementera för att visa för min make att jag inte alls är ute efter att driva negativitet eller förstöra flickornas självförtroende... För det var tydligen något HAN hade snappat upp, att tillsägningar är super-super jobbigt för barn... 
    Ditt sista stycke är väl en fin tanke, men känns också väldigt konstlad och ansträngd. Om du inte klarar av att hålla en fin ton med lagom med tillrättavisningar utan att flytta band på armen, så låter det verkligen som att du har problem. Det kommer ju att märkas att det inte kommer naturligt för dig utan som att du bockar av en lista. 

    Hur skulle du tex känna dig om din man behövde såna band på armen för att visa dig kärlek och säga fina saker till dig och inte bara komma med tillrättavisningar och trista kommentarer? Skulle det kännas som en naturlig och kärleksfull relation? Jag skulle då inte tycka det. 

    Är du såhär fyrkantig generellt i ditt tänkande och mot människor eller är det mest mot din mans barn som det här kommer till uttryck? Ser du dem som en lista med "fostran" som du ska klicka i som uppfyllt? Eller är dina ständiga tillrättavisningar ett tecken på din allmänna irritationskänsla du känner mot mannen och barnen och kanske ert liv i allmänhet?
  • Tom Araya
    Tom Araya
    #155
    Citera Visa endast Anmäl

    Jag tycker att du (ts) har rätt och din man har fel.

    Det du vill säga till barnen, det du vill att de ska göra/hjälpa till med anser jag är självklart. Varför vänder man sig mot det?
    Det är god fostran och det underlättar ordningen i hemmet samt avlastar andra familjemedlemmars arbetsbörda.
    Jag antar att du hade gjort lika med egna barn.

  • wildean
    wildea­n
    #156
    Citera Visa endast Anmäl

    Det här är något alla bioföräldrar måste lära sig: ni har INTE en familj på samma villkor med en ny partner som ni skulle haft med ursprungsföräldern. Ni måste visa betydligt mer hänsyn och tacksamhet. Det duger inte att säga att "de visste vad de gav sig in på" (så säger en psykopat). Sanningen är att ni är i ett rejält underläge med ert bagage (talar nu om de som själva har barn och flyttar ihop med en barnfri partner). Om ni vill ha kärlek från en vuxen människa, som ni vill leva ihop med trots att ni har barn, och DESSUTOM vill ska leva med era barn, då krävs det enormt mycket av er. Ingen tvingar er att ta in en främmande vuxen i era barns hem. Om ni ändå gör det har ni ett enormt ansvar för att det ska fungera. 

    Jag blir beklämd av alla på FL som fokuserar på bonusföräldern istället för personen som valt att sätta barnen till världen och bett en ny vuxen flytta ihop med dem. Det är som att enbart bonusföräldern ska anpassa sig, medan man glömmer den med störst ansvar, den "gemensamma nämnaren" för alla i familjen - barnens förälder och den vuxnas partner. Det är den personen ni ska fokusera på. Hur ska den se till att familjekonstellationen den vill att de andra ska leva i fungerar? Det duger inte av bioföräldern att säga "såhär vill jag ha det i en familj! I en familj tar man hand om varandra! I en familj älskar de vuxna barnen och gör allt för dem! Så vill jag ha det, annars funkar det inte!" Visa lite ödmjukhet. Ni har inte en familj på samma villkor längre. Tänk om och tänk nytt. 

    Beror ert fokus på bonusföräldern här på FL på att ni själva generellt har mer negativa känslor kring bonusföräldrar än bioföräldrar? Släpp det i så fall och fokusera på vad den part som har störst ansvar i familjekonstellationen ska säga och göra för det ska fungera. 

  • Anonym (C)
    Anonym (C)
    #157
    Citera Visa endast Anmäl

    Har bara läst TS men diskussionen om att inte ringa på dörren när man är med ngn i sällskapet som har nyckel har vi också här hemma (biobarn i samma ålder som TS bonusa). 


    Inget konstigt,  handlar om att värdera andras kontra sin egen tid.  

  • Ess
    Ess
    #158
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (C) skrev 2022-10-01 08:25:34 följande:

    Har bara läst TS men diskussionen om att inte ringa på dörren när man är med ngn i sällskapet som har nyckel har vi också här hemma (biobarn i samma ålder som TS bonusa). 


    Inget konstigt,  handlar om att värdera andras kontra sin egen tid.  


    Så gör vi med. De brukar banka på ändå, men håller jag på med nåt eller sitter och äter, så får de dra fram sina egna nycklar.
  • Tom Araya
    Tom Araya
    #159
    Citera Visa endast Anmäl
    wildean skrev 2022-10-01 08:12:27 följande:

    Det här är något alla bioföräldrar måste lära sig: ni har INTE en familj på samma villkor med en ny partner som ni skulle haft med ursprungsföräldern. Ni måste visa betydligt mer hänsyn och tacksamhet. Det duger inte att säga att "de visste vad de gav sig in på" (så säger en psykopat). Sanningen är att ni är i ett rejält underläge med ert bagage (talar nu om de som själva har barn och flyttar ihop med en barnfri partner). Om ni vill ha kärlek från en vuxen människa, som ni vill leva ihop med trots att ni har barn, och DESSUTOM vill ska leva med era barn, då krävs det enormt mycket av er. Ingen tvingar er att ta in en främmande vuxen i era barns hem. Om ni ändå gör det har ni ett enormt ansvar för att det ska fungera. 

    Jag blir beklämd av alla på FL som fokuserar på bonusföräldern istället för personen som valt att sätta barnen till världen och bett en ny vuxen flytta ihop med dem. Det är som att enbart bonusföräldern ska anpassa sig, medan man glömmer den med störst ansvar, den "gemensamma nämnaren" för alla i familjen - barnens förälder och den vuxnas partner. Det är den personen ni ska fokusera på. Hur ska den se till att familjekonstellationen den vill att de andra ska leva i fungerar? Det duger inte av bioföräldern att säga "såhär vill jag ha det i en familj! I en familj tar man hand om varandra! I en familj älskar de vuxna barnen och gör allt för dem! Så vill jag ha det, annars funkar det inte!" Visa lite ödmjukhet. Ni har inte en familj på samma villkor längre. Tänk om och tänk nytt. 

    Beror ert fokus på bonusföräldern här på FL på att ni själva generellt har mer negativa känslor kring bonusföräldrar än bioföräldrar? Släpp det i så fall och fokusera på vad den part som har störst ansvar i familjekonstellationen ska säga och göra för det ska fungera. 


    Du har helt klart poäng, förälder som träffar ny partner har stort ansvar.
    Det är förälder + barn som har en form av familjekonstellation de (eller enbart den vuxne) vill att en ny person ska ingå i. Det är bara familjen som kan välkomna den nye, ingen annan.
    Samspelet mellan förälder och barn är oerhört viktigt för att det ska finnas utrymme för en ny familjemedlem, vilket många glömmer. Jag har många gånger upplevt hur ensamståendefamiljen lagt till sig med vanor som inte funkar när förälder/föräldrar lever i en parrelation. Barnen får ta mer plats, inte bara den som barn ska ha för sina naturliga behov, utan även del av den som en vuxen partner annars haft. Det blir lätt konflikter när detta utrymme ska tas tillbaka för att ge en ny partner utrymme och det är ofta den nya som får ta smällen eller t.o.m. får ta skulden för dessa konflikter.

    Jag vill dock nyansera det lite och anser att även den nye har ansvar för att så smidigt som möjligt fylla utrymmet utan konflikter. Det går inte att bara buffla sig in och trampa ner personerna i familjen man kommer till. Man måste vara ödmjuk, visa att man bryr sig om individerna i familjen och att man är värd utrymmet som ny familjemedlem.
  • Anonym (bonusmamma)
    Anonym (bonus­mamma) Trådstartaren
    #160
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (Mia) skrev 2022-09-30 14:05:40 följande:
    Det framstår som att du har svårt att leva i det tempo som en familj kräver. Tempo kanske är helt fel ord men du verkar vilja att allt ska vara väldigt styrt. Jag kan såklart ha helt fel men du skriver så mycket om rätt och fel. Allt ska vara på ett visst sätt och skrivas ner och flyttas band. Tänker om en okänd människa kan uppfatta dig så i en anonym tråd så kan det vara något du bör fundera på. Känns nu mest som att mannen har sagt ja till dina förslag och dansar efter din pipa. Sen kommer han klämmas i valet och kvalet mellan att vilja försvara sina barn. 
    kan inte riktigt se var jag skrivit om rätt och fel, men jag är ingen professionell författare som ansträngt mig för att ge en 100% nyanserad bild som beskriver allas perspektiv... Detta är en debattråd...

    Sedan tycker jag det känns jättekonstigt att du säger att maken "dansar efter min pipa", som att det vore helt gaaaalet att han ska hjälpa till att städa lite mera hemma? Och delen där JAG lovade att försöka vara positiv och inte rätta dem/klaga/vara negativ, dansar jag då efter "hans pipa"?

    I korthet: jag tycker du läser det jag skriver på lite wonkigt sätt!
  • Anonym (bonusmamma)
    Anonym (bonus­mamma) Trådstartaren
    #161
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (peta) skrev 2022-09-30 15:27:12 följande:
    Ditt sista stycke är väl en fin tanke, men känns också väldigt konstlad och ansträngd. Om du inte klarar av att hålla en fin ton med lagom med tillrättavisningar utan att flytta band på armen, så låter det verkligen som att du har problem. Det kommer ju att märkas att det inte kommer naturligt för dig utan som att du bockar av en lista. 

    Hur skulle du tex känna dig om din man behövde såna band på armen för att visa dig kärlek och säga fina saker till dig och inte bara komma med tillrättavisningar och trista kommentarer? Skulle det kännas som en naturlig och kärleksfull relation? Jag skulle då inte tycka det. 

    Är du såhär fyrkantig generellt i ditt tänkande och mot människor eller är det mest mot din mans barn som det här kommer till uttryck? Ser du dem som en lista med "fostran" som du ska klicka i som uppfyllt? Eller är dina ständiga tillrättavisningar ett tecken på din allmänna irritationskänsla du känner mot mannen och barnen och kanske ert liv i allmänhet?
    Jag tror jag klarar mig utan armband - men ville visa min man på KONKRET sätt att jag är villig att göra en ansträgning. 

    Jag har dock inte implementerat just den metoden (han tyckte inte själv det behövdes heller), och den här helgen gick helt bra.

    Och låt mig nu förtydliga ännu en gång: JAG tycker INTE att jag klagar så mycket. Jag tycker jag är saklig och helt neutralt påminner  "ställer du in din disk i maskinen?". Jag tycker inte det är att "vara negativ", men min make tycker ju tydligen det, iallafall när det blir lite mycket.

    I mitt huvud handlar detta itne om rätt eller fel, som nån annan i tråden menade. Jag tycker det rent logisk handlar om att påminna ett barn som kanske är slarvig/lite lat/tankspridd/har andra prioriteringat whatever... Och om jag inte ber barnet göra (det som jag tycker är helt ok att en snart tonårigt ska kunna fixa), så hamnar jag att göra det själv. Tack, men jag jobbar också närmare 50h/vecka, och bär redan ett ganska tungt lass hemma...
  • Anonym (bonusmamma)
    Anonym (bonus­mamma) Trådstartaren
    #162
    Citera Visa endast Anmäl
    Tom Araya skrev 2022-09-30 19:09:19 följande:

    Jag tycker att du (ts) har rätt och din man har fel.

    Det du vill säga till barnen, det du vill att de ska göra/hjälpa till med anser jag är självklart. Varför vänder man sig mot det?
    Det är god fostran och det underlättar ordningen i hemmet samt avlastar andra familjemedlemmars arbetsbörda.
    Jag antar att du hade gjort lika med egna barn.


    Det tror jag också att jag hade gjort, alltså påmint biologiska barn på samma sätt!

    Jag påminner också min make, när det behövs (och till alla er nu som ser tillfället att påstå att jag nog inte älskar min make på riktigt utan säkert mest är irriterad över att ha honom i huset; nej, ni har fel LOL)
  • Fridalouise
    Fridal­ouise
    #163
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (bonusmamma) skrev 2022-10-03 09:46:50 följande:
    kan inte riktigt se var jag skrivit om rätt och fel, men jag är ingen professionell författare som ansträngt mig för att ge en 100% nyanserad bild som beskriver allas perspektiv... Detta är en debattråd...

    Sedan tycker jag det känns jättekonstigt att du säger att maken "dansar efter min pipa", som att det vore helt gaaaalet att han ska hjälpa till att städa lite mera hemma? Och delen där JAG lovade att försöka vara positiv och inte rätta dem/klaga/vara negativ, dansar jag då efter "hans pipa"?

    I korthet: jag tycker du läser det jag skriver på lite wonkigt sätt!
    Uttrycket "dansa efter någons pipa" brukar signalera ett slentrianmässigt, rätt trögt tänkande utan någon som helst analys värd att beakta. Min erfarenhet från FL och verkliga livet  ☺️
  • Anonym (bonusmamma)
    Anonym (bonus­mamma) Trådstartaren
    #164
    Citera Visa endast Anmäl
    Fridalouise skrev 2022-10-08 12:41:04 följande:
    Uttrycket "dansa efter någons pipa" brukar signalera ett slentrianmässigt, rätt trögt tänkande utan någon som helst analys värd att beakta. Min erfarenhet från FL och verkliga livet  ☺️
    fast uttrycket betyder "rätta sig efter någon annans vilja" (också om man googlar).

    Och så låter det ju också på kontexten i det svar som jag besvarade, en person som fick 'intrycket' att maken rättade sig efter mig... Och jag tycker det var en konstig slutsats att dra... Men alla tänker vi olika!
Svara i tråden
Svar på tråden Räknas detta som normal hänsyn? (Bonusbarns beteende)

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies