Har du gömt dina känslor någon gång ?

Det har nog hänt av olika anledningar, men gömt kanske är fel ord. Mest hållt de inom sig, och kanske tom. blockerat dom för att inte utvecklas vidare.

Ja, det har nog de flesta gjort. Inte gömt, men hållit känslorna inne, det ät inte alltid lämpligt att visa sina känslor. 

Inte glömt men valt att ignorera det. Men är det inte något alla någorlunda mentalt friska människor gör? Dvs kontrollerar sina känslor och väljer om de vill eller inte vill agera på dem?

Om man helt saknar förmåga att kontrollera sina känslor så utgör man väl en risk för andra. Vad händer när en sån person blir arg tex?

Skulle tro att det är rätt få som inte har gjort det i någon mån.

Herregudja. Gjorde man inte det skulle det ju bli kaos. :) 

Ja, var kär i en tjej på jobbet i flera år. Hon var upptagen.

Självklart agerar man inte varenda gång känslorna börjar pirra för någon! Att helt låta sig styras av förälskelse eller kåthet vore otroligt omoget.

Som flera innan varit inne på är sker det ju hela tiden i olika former.

Men har visst är känslor för en person som är olämplig av olika skäl, kollega, upptagen mm vanligt. 

Har själv erfarenhet av det och kan bli riktigt jobbigt om man behöver umgås ofta och dölja det.

Självfallet är det så. Vi människor är förträngningarnas mästare och hur skulle vårt samhälle fungera annars?
Om vi vore komplett gränslöst impulsiva och agerade på all förälskelse och kåthet i vår väg? När det handlar om falling in love eller att bli kär ändras betingelserna inom de allra flesta. Åtminstone för min del. 

Det märkliga med den här posten är att den föga överensstämmer med innehållet på forumet i stort. Får ett intryck av att nära hälften av alla frågeställningar låter mer så här: Kär i min kollega som är gift och har barn. Hur visar jag mitt intresse utan att verka påflugen? Eller. Vi är båda sambos i långa respektive förhållanden och har inlett en affär. Lämna eller stanna hos våra familjer och barn? Eller. Kryddar förbjudna attraktioner mellan i läkare patient lite extra? Häftigt? Kan man agera på dem? Eller. Har varit otrogen i två veckor, hur göra? Och så vidare. Ingen verkar särskilt snusförnuftig egentligen. Det s k gränslösa agerandet, som vissa stoltserar sig med att INTE agera på, är redan ett fullbordat faktum. 

Klart att jag det har hänt att jag blivit attraherad av någon i olämpliga situationer, men självklart lägger man då band på sig.

Jag skulle inte tro att de trådarna är så väldigt representativa för folk i allmänhet. De som har svårt att kontrollera sig gör nog mer väsen av sig på denna typ av forum än de som inte har det.

Vi behöver endast gå på officiell otrohetsstastik så förstår vi bättre. Den är faktiskt rätt extrem. Där finns alla skäl att förstå att människor överlag agerar på attraktion, åtrå och förälskelse. Mot bättre vetande. fattar inte varför det hycklas i den här tråden? 

Nja, visst förekommer det ofta men absolut inte lika ofta som otrogna människor gärna vill framställa det som för att normalisera sin egen gränslöshet.

Statistiskt sett är runt 1/3 av befolkningen otrogna, men ska man tro de som själva är otrogna så är det minst 120% eller mer.... människor som beter sig som rövhål vill alltid gärna tro att alla är lika stora rövhål som dem själva.

Givetvis! Men med senaste var det extremt, fick verkligen lägga band på mig för att inte råka spontant kyssa personen när vi hade vårt sista möte. Har aldrig varit så attraherad av någon, varken mentalt eller fysiskt, tidigare. Typiskt att det skulle vara en olämplig.. 

Ja, i en väninnas pojkvän och sedan man. En slags mix av avundsjuka och attraktion. "Varför kan hon hitta en så bra men inte jag?" Agerade givetvis inte på det men det höll i sig länge. 4 år kände jag så. Tror det beror på att jag använde honom som fantasi under onani, för när jag slutade göra det försvann det.

Onani är ju en privatsak men man kanske skall tänka sig för om vem man fantiserar om när man gör det. Det påverkar nog mer än man tror.

Definitivt. Varit kär i min kk i omgångar. Skulle aldrig säga det till han dock. Under de pauser vi haft på hans iniativ har mina känslor mattats av för att klinga upp igen när han kommit tillbaka. Oerhört jobbigt. Men är för svag för att säga stopp. Detta har pågått i flera år. Sedan 3 år tillbaka är han upptagen. Sambo. Men vi har fortfarande kontakt och ses när tillfälle ges. Det skiljer många år i ålder mellan oss där jag är den äldre. Alltså skulle det aldrig bli vi. Därför säger jag inget. Det vi hyser för varandra är en vänskap, attraktion och ja kanske till och med en gnutta kärlek.