Min dotter vill inte gå i skolan!

Tvingade sonen också. Det gjorde bara allt värre, det är helt fel väg att gå. Han fick en riktig depression och blev självmordsbenägen, började med självskadebeteende etc. Och man får absolut ingen hjälp från BUP eller soc. De gör verkligen inget där vi bor.

För oss löste det sig så att när vi slutade tvinga sonen men fokuserade på allmänt  hälsosamma vanor (sova, äta bra och regelbundet, vara ute varje dag, motion) så läkte han sakta men säkert.

Efter ett år hemma utan krav var han frisk igen, men han är fortfarande skör när det gäller skolmiljön (går i gymnasiet nu) och behöver vara hemma någon dag då och då för att klara pressen tyvärr.

Vad skönt att det vände för honom! För både honom och er föräldrar. 

Vi gör samma här (det fetstilta), påhejade av kurator och psykolog. Och skolan är i vårt fall förstående. Skolkuratorn säger att visst är skolan viktig, men prio ett är att barnet ska må bra igen. Med det sagt så besöker vi ändå skolan varje dag, för att behålla kontakten och vanan. Men det är ju olika om barnet klarar det eller inte. 

Vad får dig att tro det? Kan jag inte både vara orolig för min dotter och att bli anmäld till Socialen? 

Du tror inte att vi redan pratat med henne?! Om du hade läst vad jag skrivit i tråden så har jag skrivit att vi försökt prata med henne och till och med tvingat henne, men du har uppenbarligen ingen erfarenhet av barn med ADHD-diagnos. 

Vi vet att vi är kassa föräldrar som inte fixar det här men du behöver inte va otrevlig. Du är knappast felfri förälder du heller skulle jag tro med din otrevliga attityd

Vad bra att det ordnade sig för er son. Du behöver inte svara men har han ADHD som min dotter? Då är ju rutiner A och O även om dom själva har svårt för rutiner. vi försöker ha fasta tider för mat, läggtider osv. Reagerade omgivningen på att er son var hemma om dagarna? Vi är rädda att grannar ska märka och börja prata 

Önskar jag slapp det och att det räckte att prata med henne 

TS vår dotter orkar nu gå till skolan med hjälp av kuratorsstöd. Värt att testa! 

Jag tar fasta på det du skriver om att din dotter skäms över sin ADHD, över att hon inte klarar det andra kan och över insatser som gjorts (om jag minns rätt utan att nu ha läst igenom allt). 

Hur gammal var dottern när hon fick diagnosen? När och hur fick hon veta om den eller att man funderade på att hon kunde ha något som gjorde att allt i henne inte funkar precis som för majoriteten? Hur man gör kan ha stor betydelse för hur barnet ser på sin diagnos och på sig själv. Det går ju inte att ändra på hur det varit, men däremot kan man nu göra sånt som hade varit bra att göra tidigare, utifall att det inte gjorts. 

Jag vet ju inte hur det är just för er, men skriver utan att vänta på svar, för gäller det inte för er kanske någon annan kan ha nytta av det. Ta alltså inte illa upp även om ni redan skulle ha gjort så här.

- Prata öppet i familjen om ADHD. Dels inom kärnfamiljen, men också med till exempel morföräldrar. Om barnet absolut inte vill, behöver man förstås vänta in det. Tanken är ändå att visa att det inte är konstigare än att man skulle berätta för morföräldrarna om någon i familjen fick en hörselskada, ryggproblem eller något annat som påverkar personen och familjen. 
Att prata vitt och brett om saken med alla är ändå onödigt. Inte för att ADHD skulle vara något att skämmas för, utan lika lite som barnet kanske inte skulle vilja att det kroniska ryggproblemet pratas om med alla man träffar. 

- Läs om andra med samma funktionshinder eller andra neuropsykiatriska. Titta på filmer. 

- Ta reda på och läs om kändisar med ADHD. Gärna både sådana som alltid varit du med saken och sådana som haft det kämpigt, men hittat en fungerande vardag. 

- Ta barnets jobbiga tankar om ADHD:n på allvar och bekräfta att du förstår att det är jobbigt. Om barnet säger att det är orättvist, kan man hålla med. Också konstatera att det tyvärr är mycket som är orättvist. Det är orättvist att några barn har diabetes eller inte kan gå, att någon har en förälder som dricker för mycket och att en annan lever i en familj med ekonomiska problem. 
Bekräfta att det är jobbigt, men fundera också på hur man kan tackla det. Att det kan finnas fördelar också, att man kan lära sig saker tack vara ett problem. 

- Lär känna andra barn och ungdomar med samma diagnos eller svårigheter. Och ni föräldrar andra föräldrar. Det är ofta mycket befriande att träffa andra som befinner sig i samma situation. Att umgås med sådana som verkligen förstår. Att se att man inte är den enda som funkar så/har barn som funkar så. 

- Läs på, gå en kurs, gå med i olika grupper.
Här är exempel på möjligheter i Göteborg respektive Stockholm:
www.agrenska.se/vi-erbjuder/familjestodsenheten/
www.habilitering.se/adhd-center

Jag kan inte hjälpa att reagera  över den sista frågan.  Varför funderar ni ens på nåt sånt I det här läget?  Är det inte dotterns hälsa som är viktig?  
Vad grannar eventuellt märker eller pratar om är väl ändå inte värt att lägga nån energi på. 

Jag blev också fundersam över detta, särskilt i kombination med att dottern skäms för sina problem. Jag funderar på om du, TS, själv tycker att även dotterns övriga problem är lite pinsamma och att det spillt över på henne. Pratar ni tex öppet med andra om det eller är det hysch, hysch? Barn snappar upp såna små signaler om vad som är ok att prata om och vad som inte är det. Jag håller helt med om det Anoya skriver. 

Vad gäller frågan om vad omvärlden tycker så är jag rörd av all stöttning och erbjudande om hjälp vi fått från folk omkring oss - från skolan, på våra jobb, i släkten, vänner och föräldrar till vårt barns kompisar. Bara förståelse och många har frågat om de kan hjälpa oss. Och väldigt många jag pratat med har egen erfarenhet, antingen personligen eller att deras barn haft det så här. 

Vi pratar också mycket med vårt barn om att det inte är särskilt ovanligt att ha perioder när man mår dåligt, varken bland vuxna eller barn. 

Pratas det öppet om psykisk ohälsa i era släkter och vänkretser, TS, eller finns det en tystnadskultur kring det? 

Ser nu att jag stavat Asperger fel. Sorry! 

Nej, han har ingen diagnos. Kanske drag av autism precis som jag...men inte tillräckligt för diagnos. 

Han har väldigt lätt för sig och blev totalt uttråkad år 0-4 av att inte få lära sig något. Det var inte tal om att få något slags utmanande material, alla ska ha lika - punkt. Han har också lite andra intressen än de allra flesta killarna i klassen hade då (det var bara fotboll och tvspel som gällde) så han var lite ensam till och från. 

Hans lärare i 0-4 hade noll förståelse för honom och jag tror att det tärde på honom mer än vi förstod. 

Det var också allmänna problem i klassen där lärarna 0-4 favoriserade tjejerna något enormt. Det var flera killar som inte hade det så bra, eftersom tjejerna fick så tydliga fördelar hela tiden. 

Jag tänker att varje fall är unikt i sin sammansättning av orsaker och konsekvenser och kanske också vilka åtgärder som behövs. Jag har en kollega som tidigare jobbat med hemmasittare och hon säger att man kan jobba nästan exakt lika med alla oavsett orsak. Men jag tvivlar....vi fick aldrig tillgång till någon inom skolsystemet med specialkunskap om hemmasittare utan fick ordna bäst vi kunde själva. 

Jo, såklart omgivningen märkte, men jag tänkte aldrig att det var något problem. Det är ju inte som att ens barn blivit gängkriminell, haha... Vi var öppna med hur situationen var, grannarna var snälla och förstående och är fortfarande rätt uppmärksamma på hur han verkar må såhär flera år senare. Hans farmor o farfar hade egna erfarenheter av barn med problem i skolan, så de hade inga problem att hantera situationen. Mina föräldrar tyckte det var svårt att prata om däremot, de kunde inte koppla att man kan vara intelligent, vetgirig och samtidigt inte klara av att vara i skolan. Det är fortfarande något vi hyssjar om i min släkt tyvärr.