Ångestattack av att äta med familjen

Jag är inte TS partner, men jag tror jag kan svara från hans sits att när sådana saker kommer fram en i taget och det byggs på så blir man lätt lite irriterad. Det känns som man träffat en normal snubbe (eller kvinna då) fast med några få egenheter. Ok du måste sova på vänster sida i sängen. Fine, ok inget skinn på kycklingen, fine. Ja jag skall ta min medicin klockan 08:00 varje dag, inte lite när som helst på förmiddagen. Så mer och mer grejer, mer och mer som kräver hänsyn, anpassning och det går bara åt hans håll, på hans sätt så man börjar trilskas även för småsaker. Tänker inte en jävla grej till, jag har redan en lista på 37 grejer som måste vara exakt rätt för att du inte skall få ångest. Fuck you, du skall inte få den här grejen. Nu skall jag vinna en enda jäkla gång.

Ok blev lite upprört där, menar inget personligt mot dig TS, men att det kan vara frustrerande att alltid anpassa sig efter någon annans udda beteenden och det byggs på över tid.

Som autist anpassar man sig vanligtvis 100 gånger mer än en neurotypisk person gör. Allt i samhället är anpassat efter de neurotypiska och vi har fått lära oss sedan barnsben att köra över oss själva för att glädja andra. 

Vad ts och hans partner behöver är kommunikation, det kan hända att de missförstår varandra eller att sambon inte vet tillräckligt om hur ts fungerar eller så passar de inte ihop eller så rör det sig om psykisk misshandel, det är svårt att veta efter så lite info.

Har du pratat med Habiliteringen om det här ( t ex arbetsterapeut)? Eller en psykolog? I annat fall tycker jag absolut du ska det!

Testa att bara sitta med. Du kan ta något litet att peta på, men du behöver inte äta. Ha sedan en trevlig måltid och se till att ge uppmärksamhet och prata med barnen. Kanske kommer ljuden att bli lättare att hantera om du inte känner press att själv äta och om du ser det som din uppgift att se till att barnen har en bra stund där de kan lära sig lite bordskick?

Detta kallas misofoni.

Jag har lite av ditt problem TS. Jag klarar det medan jag själv och alla äter och gör ljud, men jag kan inte sitta i tystnad och höra min man tugga och svälja och skrapa med bestick mot porslin för då mår jag så dåligt att jag vill slita ut hans halsartär med tänderna.

Måste antingen lämna rummet eller sätta på hörlurar med musik, fort.

Så mitt förslag blir antingen bakgrundsmusik som en ljudmatta, eller att du har lurar på en del av tiden och lyssnar på något som lugnar dig.

Förklara då för barnen att det är ett experiment och att du behöver det en tid för att må bättre.

+1

Eftersom TS har valt att skaffa barn måste TS anpassa sig mer än en som lever själv. Dessutom präglas barnen av erat beteende 

Fast i så fall är det bättre att vara öppen med sina begränsningar från början, så att partnern får en chans att välja om hen vill ge sig in i ett sådant förhållande.

Många med autism behöver ha allt på sitt sätt för att må bra, men det funkar ju inte i en relation, i en familj. Alla måste kompromissa. 

Det spelar liksom ingen roll hur mycket eller lite anpassat det är ute i samhället. I ett gemensamt hushåll måste det funka för alla, i alla fall någorlunda.

Partnern utan npf bör absolut göra vissa anpassningar, men inte femtielva stycken, inte behöva tänka på varenda detalj osv.

Som Anonym partner skriver, om problemen sipprar fram lite i taget, tror man ju att man har träffat en "normal" person med vissa egenheter, som vi alla har, men så blir det bara värre och värre och tillslut funkar det inte. Jag hade blivit skogstokig om min man krävde att allt skulle stå på ett visst sätt i kylskåpet eller fick ångest om besticken inte låg exakt rätt. Gärna ordning och reda ja, men inte in absurdum. Barn ska inte heller behöva leva så.

Är det inte bättre att undvika sådana plågsamma situationer genom att vara ärlig från början med sina svårigheter och behov? Eller åtminstone tidigt i relationen.

Med detta sagt tycker jag att TS partner låter rigid och alltför kontrollerande som försöker tvinga honom att sitta kvar vid matbordet. Vad är det för översittarfasoner? Hon kan ha en åsikt men hon bestämmer inte över honom. Så ja, jag kan se hans sida också. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad som ligger bakom hennes reaktion. Kanske har han massor med andra egenheter / krav och nu har hon fått nog?

Jag har inte alls massa krav, jag är alltid den som måste anpassa mig oavsett hur jag mår av det. Är det någon som är extremt låst i hur saker ska vara så är det min partner.
Diagnoserna fick jag efter barnen fått sina, innan dess anade jag inte att det var något "speciellt" med mig. 

Problemet att sitta med vid bordet har kommit ganska nyligen. Jag har alltid hatat ätljud, men det var inte så brutalt som nu. Barnen är stora nog att kunna förstå och ta hänsyn, de har ju dessutom flera saker själva man behöver ta hänsyn till. Det är min partner som tycker att "det är ju bara att..." Och vägrar förstå hur ångestladdat det kan bli att tvingas in i saker.

Varför ska ts (eller någon annan med autism) komma med en varningstext? Ts sambo hade också kunnat berätta hur hon fungerade så ts kunde välja om han ville gå in i relationen. 

Jag blir inte alls förvånad när jag hör ts berätta det är inte säkert att han krävt en massa hänsyn, jag råkar ut för liknande hela tiden både i relationer, hos läkaren och i andra sammanhang. Min erfarenhet är att neurotypiska (inte alla) slår bakut direkt om de inte förstår och tyvärr ligger det ofta på autisten att utbilda dem. 

I just det här fallet vill sambon ha det på sitt sätt lika mycket som ts och vägrar att kompromissa. När jag pratar om samhället menar jag främst förhållanden, vänskapsrelationer mm inte samhällsinsatser. Oftast är de neurotypiska dåliga på att anpassa sig, är oflexibla och har svårt att sätta sig in i en autists situation det löser man med dialog och kunskap. 

Fast i så fall är det ju din partner som är problemet, inte du. Har hon också någon diagnos?

Det är den som kräver mest anpassning, eller kan kompromissa minst, som "äger" problemet. Även om det till viss del ligger hos båda.

Att äta ihop har en social funktion. Det kan uppfattas som otrevligt att gå ifrån innan alla är färdiga eller börjar bli färdiga. MEN detta gäller främst i mer formella sammanhang. I en familj behöver man inte leva så. Din partner bestämmer inte över dig, om du har så svårt för "ätljud" måste du kunna äta senare. Sitt med en stund bara. Barnen förstår, de har ju varandra och sin mamma / andra förälder.
Vi äter inte heller alltid tillsammans, så är det i många familjer.

Du måste tala allvar med din partner om detta. Lyssnar hon inte på dig, är hon ingen bra partner.

Jag är lite förvånad över att du inte märkte av dina egna diagnoser innan barnen fick sina. Hur kom det sig då att du gjorde utredning? Om dina egenheter eller svårigheter inte gav dig problem menar jag.

Fast varningstext skrev jag inte, det är väl att ta i. Jag beklagar att du har dåliga erfarenheter av neurotypiska. Tyvärr finns det även dem som har dåliga erfarenheter att gå in i relationer där npf är inblandat, av de skäl jag skrev. Men det behöver ju inte bli så.

I TS fall verkar det snarare vara partnern som vägrar anpassa sig. Som jag skrev, att försöka bestämma var eller när partnern ska äta, är att gå för långt.

Det bästa är väl om alla - diagnoser eller ej - spelar med öppna kort från början. Sen behöver man kanske inte slänga sina begränsningar eller förväntningar i ansiktet på en ny partner. Självklart bör man ta lite i taget. Problemet är väl när det har gått längre tid och partnern inte alls var den man trodde. Men det gäller ju åt båda håll. 

 

Jag är en hon, inte för att det gör någon skillnad i sig. Oliver var det jag hade framför mig när jag skrev tråden :P Min partner har ingen diagnos. 

Jag har alltid haft mina egenheter, men tydligen har även min mamma och mina syskon samma diagnoser, så jag stack inte ut. I skolan undrade jag ofta vad som var fel på mig, men nej, tanken att jag skulle ha någon diagnos slog mig aldrig. Det var heller inte lika vanligt på den tiden. Min mamma och syskon utreddes som vuxna. 

När äldsta utreddes föll massa pusselbitar på plats och trots att det är flera år sen upptäcker jag fortfarande "nya saker" som kan förklaras med det. Jag träffade min man när jag var 16, så hade heller inte upplevt vuxenlivet än... Fick första barnet få år senare och så rullade det på. Blev sjukskriven för akut stress gång på gång utan att begripa varför jag var så känslig. Lätt att vara efterklok.

Du och din partners kön spelar självklart ingen roll, mina svar blir desamma oavsett. Det låter som din man ställer orimliga krav på dig samt har orimligt svårt att anpassa sig. Det är inte ok.

Men intressant att du är kvinna och visserligen märkte att du var annorlunda, men inte påverkades så mycket som en del andra. Det verkar som flickor med npf oftare än pojkar "går under radarn?" Pojkar med npf är mer utåtagerande och / eller har mer tydliga symtom. Flickor får också ofta mer social träning än pojkar.

Det ställs högre sociala krav på flickor än på pojkar, vilket gör att flickor med npf lär sig "passar in" tidigare än pojkar med npf, dock till ett högt pris. För det kan samtidigt ge flickor med npf mer ångest, andra svårigheter, samt göra att det dröjer längre innan de får rätt stöd och hjälp, eftersom de verkar så "normala", eller i alla fall inte ställer till besvär. Deras npf fångas inte upp lika tidigt. Det kan ha varit så för dig.

Indirekt skrev du det. Av någon anledning ser många neurotypiska det som viktigt att autisten är öppen medan de själva inte behöver vara det och man ses som ett besvär som folk måste få bestämma om de vill ha i sitt liv dvs man är inte lika mycket värd. 

Man lär ju känna varandra man märker ju hur ens partner är vartefter tiden går så det handlar inte om att man plötsligt upptäckter att partnern är någon annan.