Gravid, vet inte hur jag känner för det..

Jag kan på ett sätt känna igen mig lite. Vi har haft en lång resa till denna graviditet med multipla mf, ivf etc. Är nu gravid i v 8 och den här graviditeten ser ut att gå riktigt bra.  Är överlycklig men finns också en liten del av mig som önskar jag kunde ta bort det. En del som inte känner sig redo, förstår inte hur jag ska orka ta hand om en bebis, som redan är trött på tröttheten och att må konstant illa mm.
Vet ju att jag egentligen vill det här över allt annat men tror också det är viktigt att acceptera alla känslor, speciellt så här i början. Att inte döma sig själv för hårt.

Pappan ska väl iallafall ta halva ledigheten och eventuell vab. Han kan ju t o m ta lite mer, så du kan jobba.

Det är nog ganska vanligt att ha den typen av känslor när man får veta att man ska bli förälder. Självtvivel och en känsla av ingen återvändo liksom. Jag tror att det är sunt och bra att känna så, det är ett stort ansvar och livet kommer aldrig mer att bli sig likt igen. Tankarna och känslorna fyller en viktig funktion och är ett sätt att bearbeta och förbereda sig inför förändringen.

Graviditeten i sig gör ju också att du har en massa hormoner i kroppen som kan påverka hur du mår och känner.

Mitt förslag är att du inte behåller känslorna och tankarna för dig själv. Prata med din partner och med andra personer du litar på och som har gått igenom samma sak själv. Överväg att prata med kurator eller psykolog om du behöver, tror att MVC kan hjälpa till med att hitta en lämplig sådan.

Hoppas du får må bra och kan börja njuta av graviditeten snart. Hoppas du inte tar illa upp om jag avslutar med STORT GRATTIS! =)

Tack till er som tog er tid att skriva några rader. Väldigt fint av er. 
Efter lite processande tillsammans kändes det bättre och något vi kunde se fram emot. Tyvärr slutade det med ett missfall i v.8. Dock känner vi nu att vi faktiskt vill ha en liten, så får se vad framtiden har att erbjuda.