Hur slutar jag bry mig?
Jag är en 30-årig tjej som i grund och botten alltid varit ganska blyg. I tonåren fick jag plötsligt besvär med tvång och panikångest, vilket jag aldrig haft tidigare. Nu, 15 år senare har jag fått förklaringen till det som streptokockorsakat.
Jag har i 15 år brottats med den här känslan av att vara knäpp på något vis. ?Vad hände?? Har malt i mitt huvud varje dag. Varför blev jag sådan. Varför fick jag sådana besvär med ångest.
Nu vet jag det. Mina besvär är i princip borta. Förutom lite kvarstående besvär som yrsel, koncentrationsvårigheter och osäkerhet. Men jag arbetar varje dag för att bättra detta.
Men det här mönstret med att tänka för mycket och bry sig har hängt kvar. Jag vet inte om jag kanske alltid varit sådan i och för sig så det har kanske inte med den tiden att göra. Jag var ju som sagt blyg som barn. Är man blyg bryr man ju sig (iallafall jag) om vad andra tycker. Rädd för att göra fel. Osv.
Jag kan främst när jag har tråkigt sitta och tänka på folk som varit sura på mig för 10 år sedan. Jag kan höra av mig till gamla vänner som jag inte pratat med på åratal för att försöka få tillbaka den vänskapen. Medan andra som det känns som inte ens bryr sig om sådant. De hittar nya vänner. De gamla är liksom, gammalt.
Jag har svårt att förstå hur man kan bry sig så lite. Jag sitter och funderar på vad folk gör som jag gick i låg- och mellanstadiet med. Jag tänker på att jag saknar den tiden. Då var jag glad. Men klart man var glad, man var ju barn då och det största problemet man hade var väl om ens kompis inte kunde ut och leka.
Mina vänner säger hela tiden att det är en väldigt fin egenskap att bry sig. De säger att jag bryr mig mer om andra än mig själv. Jag vill vara omtyckt av andra och har svårt att ha en eventuell ovän. Som tex ett gammalt ex eller vän som missförstått mig.
Hur kan jag öva på att helt enkelt inte bry mig så mycket? Nog är det säkert en fin egenskap men detta är jobbigt. Jag tror ju ständigt att jag inte duger och att det är något fel på mig. Trots att ingen egentligen någonsin sagt det till mig.
Det är till och med så pass att sitter min kille i soffan så får jag inte för mig att göra något för jag är rädd att han ska tycka jag är tråkig som tex målar halva kvällen.
Jag går fortfarande ibland på psykiatrin och har försökt få hjälp för detta men det finns inga psykologer som har tid för det.
Min barndom var ganska rörig med en mamma som skrek åt pappa och söp sig full med jämna mellanrum och kastade glas i golvet. Min lillasyster är utvecklingsstörd. Min storasyster är mycket äldre. Hade många vänner som barn iallafall. Men ibland blev jag lämnad utanför dagis för ingen hann gå in med mig på morgonen. Jag vågade inte gå in för alla var där inne. Väntade därför tills någon annan kom dit. När jag hade min ångest slet mina föräldrar ner mig på golvet och skulle tvinga mig till skolan. Trots att det inte gick.
Jag vet inte vad detta bottnar i. Men jag vill få bort det. Någon som har en tanke om detta?