Skäms över mig själv :(

Ja visst är det så. alla har ju något de är bra och sämre på.  :)

Det jobbiga är ju att det påverkar andras syn på mig. de tror jag inte bryr mig... men det gör jag! hjärnan är tyvärr både seg på att processa och dålig på att sortera det viktiga att komma ihåg för att kunna utföra en uppgift. att både utföra uppgiften OCH ha ett tydligt mål framför mig samtidigt. 

Det funkar okej när jag jobbar själv,  för då skriver jag oändliga påminnelser, dubbelkollar skriftlig information,  mejlar för förtydligande osv..

Men det går ju inte när alla andra redan är med på tåget och Jag knappt greppar VART vi ska med uppgiften och vägen dit.
hmm...
Ska kolla upp om man kan få bättre funktion av vissa vitaminer och mineraler.  Kanske också av träning och meditation...

Tror allt detta kommer sig av trauman...

Kan såklart vara ett rent fysiskt fel. Har du sökt vård för det?
Men kan känna igen några personer i min omgivning med diagnosliknande problematik, som enbart kan ta in det som kryddas med personlig upplevelse och känslor. Och samtidigt kan blockera de mest viktiga samtal bara för att det kommit "viktigare" känslor och liksom slagit ut dessa.

Jag har haft kontakt med vården tidigare.
Men det hände inget.

De kommer inte med någon lösning.
Jag tror hos mig att det är en kombination av permanent syrebrist från låg ålder, och att jag har emotionella trauman som orsakat långvarig stress.
Hjärnan opererar 'segare' helt enkelt.

Men det jag kan göra själv är väl, kolla upp att jag inte har vitamin- och mineralbrist, träna mer kanske... och kanske ta hjälp av någon för studieteknik... eller något..
Kanske ska börja spela in viktiga samtal istället för att skriva ner.. 
Sedan funderar jag också på om regelbunden meditation kan hjälpa... och träning.

Jag ska jobba på lösningar... för att fungera bättre... Det är komplext för mig då orsakerna troligtvis både är mentala och fysiska... 

Uppdatering:
Jag har märkt nu idag att när jag aktivt sitter och skriver ner händelser så upplever jag KONSTANT stress, vilket gör det svårare att minnas... men... ju mer jag verkligen försöker sätta ord på vad som skett, och skriver ner det- ju mer minns jag!

Jag tror det är det där att när jag aktivt försöker minnas, och fysiskt skriver ner det jag minns under tiden, så blir det tydligare för mig än om jag bara försöker minnas händelser och information i huvudet utan att skriva ner det samtidigt. Det verkar alltså krävas mer fokus.

Till och med att tala högst för mig själv hjälper mig återkalla minnena bättre. :)

Så det verkar som att det är något jag aktivt måste jobba med för att minnena ska komma till mig, de verkar inte komma automatiskt... (vissa minnen såklart, men inte alla.) Det kommer alltså inte naturligt för mig, utan det är en spärr som jag måste över....

Men det verkar som att jag kan träna på det. Jag tror det är stress som blockar mig från att nästan tänka över huvud taget till en början, och sedan när jag fokuserar på att kanske till och med tala högt för mig själv vad jag tänker- så blir minnena tydligare för mig... 
 
Det är förmodligen en stressrespons som gör att jag glömmer.. men det verkar som att jag kan jobba med det... 

Jag har läst dina reflektioner i tråden och vill verkligen uppmuntra dig att använda de strategier du har hittat för att minnas bättre.

Jag vill också tacka för att du beskriver så tydligt hur det är för dig: det gör att jag i efterhand bättre kan förstå en vän som jag var tvungen att bryta med till slut. Hon mindes ingenting av mitt liv, och då var det även känslomässigt starka saker. Hon kunde berätta de hemskaste saker om sitt liv och sedan mindes hon inte att jag redan lyssnat i timtal när hon talat om detta tidigare. Hon trodde att hon aldrig berättat.

Som sagt ledde bland annat detta till en brytning. Men jag har också haft människor i mitt liv som skyllt på dåligt minne när det varit bekvämast för dem. Och jag tror de drogs till mig för att jag själv haft mycket starka känslor, vilket fascinerande dem. Jag var aldrig lika intressant när jag mådde bra som när jag mådde dåligt. 

Jag är likadan, o har två diagnoser (autism och ADD). Ställt till med mycket problem för mig. Att komma dragandes med diagnoser så fort det är något som det här t ex kanske är fel, men reflektera o fundera över det kanske är rätt? Känner iallafall igen det här med att man kanske inte processar information som alla andra, glömmer etc.

I vissa fall kan dåligt minne bero på lättja säkert. Att någon inte brytt sig tillräckligt om något. Men i de flesta fall har minnesproblematik orsaker som långvarig stress, press, trauman, emotionella svårigheter som påverkar HELA funktionen i kroppen. Också fysiska sjukdomar kan göra hjärnan 'utmattad'. 

Det där med att de drogs till dig för att du mådde dåligt.. bara en reflektion- inget rätt eller fel här... men de kanske verkligen trodde att diskussioner om trauman osv. på riktigt var bra för er vänskap, att ni skulle föras närmare varandra. 

Att hon sedan glömde vad du sagt MÅSTE inte betyda att hon inte brydde sig att lyssna, utan att hjärnan faktiskt fungerar sämre pga. stress hos henne. Långvarig stress är bevisat att nedsätta olika funktioner i hjärnan... och trauman orsakar stress. <3

Jag tror absolut att det kanske var så i början av den första vänskapen, att hon trodde det var bra att prata om svåra saker och att vi hade ett utbyte. Men när jag blev gladare försökte hon få mig att stanna i mörkret med henne. Då jag berättade om roliga saker jag skulle göra så sa hon att jag inte skulle orka det. Men det gjorde jag såklart. 

En annan vän försökte få mig att avstå från att fördjupa en kärleksrelation "av omtanke". Sen ville hon vara med och bestämma vart jag och min nya kärlek skulle åka på semester. 

Det var absolut fint att i vänskap kunna ge och få förståelse till andra som varit med om svåra saker. Förutom att de inte mindes (pga egna problem) eller "inte mindes") pga av en annan typ av egna problem) så tog båda relationerna slut bland annat för att vännerna inte kunde glädjas med mig när livet blev bättre.

Jag hade glatts med dem i deras framsteg, så ingen hämnd av dem eller så. De var bara inte intresserade av mig som glad.

Jag tror att om man gläds med andra och bryr sig om dem så märks det, och tvärtom. Men för dig låter det mera komplicerat. Som att du verkligen bryr dig och VILL minnas.

Därför tror jag på att skriva ner, eller vara öppen om att "det här vi pratar om nu, jag märker att det betyder mycket för dig, och jag bryr mig. Tyvärr har jag ett trauma som gör att jag inte kommer minnas vårt samtal efteråt".

På så sätt kan dina vänner själva välja om de vill prata med dig om sådant som är känsligt eller inte. De kanske hellre väljer någon annan för sådana samtal, och så kan ni dela sådant som inte är lika känsligt. 

För mig var det så att jag kunde berätta jättemycket, och sen om jag refererade till det senare, som en orsak till att jag blev sårad i en situation t ex, så kunde de säga att om de bara hade vetat det så hade de absolut inte gjort/sagt så. Det var väldigt förvirrande umgänge och jag tycker fortfarande de var väldigt självupptagna. Men det kanske berodde på trauma, åtminstone i det första fallet. 

Jag förstår dig.
Vet du vad jag tänker om din situation? Ibland är det så med människor som blir egocentrerade av sin eget mående- att de faktiskt inte reflekterar hur andra uppfattar dem. Du kanske hade behövt säga rakt ut:
Du, du gläds inte med mig när något bra händer. Varför tror du att du gör så?

Vissa egenskaper människor har blir mer tydliga för dem själva om man faktiskt beskriver dem rakt ut för dem, rent konkret.

Inte för att du måste, men jag tänker liksom att du tycker om en vän, och denne tycker om dig så tål denne nog att höra detta, så att hon ser hur hon uppfattas.

Det kan bli en tankeställare som gör att hon sedan försöker ändra sitt beteende i framtiden. 

Jag bryr mig väldigt mycket. Kanske för mycket så att jag inte kan slappna av... :(

sitt eget mående*
om du tycker om en vän*

Det här är din tråd, och inte min. Du ger mig fina råd och jag frestas att skrika ut vad jag gjorde och inte, för det här var personer jag tyckte väldigt mycket om och därför länge hade överseende med.

Jag är helt för att avsluta vänskaper med människor som blir så självupptagna i sitt mående att de inte kan svara på frågor som dem du föreslår. För egen del slog jag huvudet i väggen och försökte ta upp saker igen och igen. 

Standardsvaret, om hon läser här av någon anledning, ingen annan skulle känna igen sig:

"Du har varit väldigt tydlig". 

Sen gjorde hon samma sak igen. 

Men om en människa tar tag i sina problem, accepterar dem och kommunicerar kring dem utan att skylla ifrån sig, så kanske det går bättre än vad det gjorde för oss. 

Låter onekligen problematiskt. Men kan då inte ge andra råd än att kämpa på. Och framför allt testa precis allt som sjukvården kan ge. Uteslut diagnoser hellre än att inte testa dom, och så vidare.

Jag får kämpa på till en början...

Jag tror jag i första hand kanske ska ta kontakt med en studiepedagog via universitetet, tänkte att det kan ge ett annat perspektiv än vad vården kan ge.

ADD är en rätt bra ledtråd, kanske inte svaret men värt att undersöka