Psykisk ohälsa men vet inte riktigt för vad, var ska jag börja?

Hej allihopa!

Jag mår inte bra. Har äntligen  kommit till skott att söka hjälp nu men vet inte var jag ska börja och vad jag ens mår dåligt för.

Jag är idag en 28-årig tjej som har två barn på 1 och 3 år och gift. Tycker att jag har ett bra och meningsfullt liv och arbete och har en fin relation med min partner och barn. Men det är ändå något som inte känns bra i mig och jag kan inte sätta ord på det riktigt.

Mitt liv började med att jag föddes av en alkoholiserad mor och far som inte kunde ta hand om mig och lämnade mig ofta ensam om nätterna för att festa. Vid fyra års ålder blev jag placerad i familjehem hos en släkting som tog hand om mig väl men själv med av psykisk ohälsa vilket påverkade mig rätt hårt. Idag har jag ingen kontakt med varken föräldrar eller familjehemmet.

Jag fick diagnosen Aspergers syndrom 2010 men har aldrig accepterat diagnosen.

har haft ett väldigt turbulent liv och känner fortfarande inte riktigt att jag mår bra.

- Jag har idag problem med sociala situationer, känner enorm ångest inför dessa både innan och ibland långt efter. kan må dåligt och få ångest för sådant som hänt för flera år sedan. Har svårt att prata inför grupp, blir nervös tappar ord, kan inte titta människor i ögonen och kan inte läsa mellan raderna. Pratar rätt ?rakt på? utan att mena något illa vilket kan uppfattas som drygt av vissa personer. Litar inte för 5 öre på människor och tycker att alla är falska vilket gör mig sur och bitter. Tycker även att det är extremt energikrävande att träffa andra människor, framförallt nya, så jag sitter hellre hemma än träffar vänner för att jag får ångest av att säga fel eller verka konstig.

-Jag har även ett sjukt ostabilt mående. Enda stunden kan jag känna mig som världens lyckligaste och vackraste medan andra stunden må dåligt, känna mig värdelös och ha 0 självförtroende. Detta påverkar även min man då jag kräver enorm bekräftelse När dessa ?dippar? kommer. Ibland varar de i flera månader.

- Blir extremt lätt stressad. Ibland av  ingen anledning alls. Alltid i hemmet och kan vara för att jag känner mig ofräsch, har smutsigt hår, inte har hunnit städa hemma, barnen skriker mm. På jobbet är jag snarare tvärtom, aldrig stressad, väldigt  lugn och sansad.

Känner ofta en klump i magen eller halsen av stress eller ångest. Kliar mig frekvent i hårbotten/kroppen utan att det egentligen kliar, leker med håret, ansiktet och pressar tänder typ hela tiden.

Tänker  att det kanske få något läkemedel som minskar ångest och gör mig mer glad och uppåt istället för sur och nere? När jag dricker alkohol försvinner det och jag mår bra, men det kan man ju inte dricka varje dag direkt, utan tar typ 1-2 glas varannan vecka på helgen.

Har varit i kontakt med BUP som barn och även psykolog 1-2 ggr som vuxen men anser inte att det är den typ av hjälp som jag behöver även om samtalsstöd säkert också kan vara bra. Jag vill ha något läkemedel men vet inte vart jag ska vända mig, vad jag ska säga och hur? Någon av er solmoget? Eller har något annat råd till mig?

Tack för att ni orkade läsa allt!

Jag får andnöd av din text. Du är nog inte bara lite stressad, utan mycket. Som du beskriver dig själv kan jag förstå varför du fått den diagnos du inte blivit hjälpt av. 

Din man verkar utifrån texten förstående, men din bakgrund var tuff och du bär säkert på mycket även om du har ett bra liv idag. 

Du behöver inte umgås med andra än din man och dina barn om du inte tycker om det, eftersom du upplever andra som falska så vore det kanske bättre att låta bli. Och det finns inget som kan göra ditt liv mer perfekt, inget piller, ingenting.

Ett bra liv räcker. Du behöver inte vara perfekt. Jag tror acceptans är grejen för dig. 

Vet inte ens om det är depression det jag lider av. Har varken tid eller ork att läsa böcker just nu då jag har rätt fullt upp och sällan har lugn och ro att sitta själv en stund. Dessutom känns mina problem alldeles för komplicerade för att lösa med endast egna tankar. 

Jag har tidigare varit emot läkemedel men känner att det är det enda jag orkar nu. Att gå till psykolog 1ggr/ varannan vecka som jag brukade bli kallad är alldeles för sällan för mig och känner heller inte att det ger något direkt. Har heller inte tid att gå hur ofta som helst då jag arbetar. 

Varför har du inte accepterat din Asperger-diagnos?
Bara undrar. 

Lyrica hjälpte mot den där typen av ångest för mig. Det och att reducera antalet sociala kontakter på jobbet, jag ändrade arbetstider för att få det att ske, vet inte om någon sådan anpassning hade fungerat för dig i ditt yrke.

Jag går även hos en psykolog och pratar om trauman jag utsatts för.

Jag jobbar med detta och allt som du räknar upp, låter extremt klassiskt för autism. Du bör söka hjälp hos psykiatrin där många med NPF går. Där kan du få hjälp med mediciner och förhoppningsvis samtalsstöd.

Om det är så att du mår så pass dåligt att du behöver stöd med att sköta hemmet/räkningar etc så ska du vända dig till socialtjänsten för att ansöka om boendestöd.

I och med din diagnos så har du rätt att få mer stöd än du verkar få nu, dvs ingenting. Och man kan mkt väl klara att sköta ett jobb men ha svårt för sitt vardagsliv. 

På habiliteringen kan du också få stöd. Kolla vad dom har i din stad.