Ensamhet och oönskad

Jag funderar över en sak när jag läser din TS. Rubriken hänger inte ihop med innehållet. Det känns som att det finns mer du skulle vilja skriva egentligen? Vad i så fall?  

Att jobba heltid och ta hand om barn och hem är normalt och inte något som man borde få sådan ångest av att man behöver fly med hjälp av alkohol. Problemet är alltså egentligen varför du får ångest av ditt (som det verkar) normala liv precis som du själv så insiktsfullt skriver. Där blir jag nyfiken. Vad tror du själv är orsaken till att du får ångest av ett vanligt liv? 

Men nu då - ja självklart finns det många som varit i din situation och lyckats ta sig upp igen med hjälp av socialtjänsten och ev sjukvård! Jag jobbar själv på ett företag som har insatser för kvinnor med missbruk som blivit av med sina barn (pga missbruk - de är alltså illa däran, inte så normalfungerande som du nog är trots ångest) och det finns kvinnor som med rätt stöd lyckas komma tillbaka till ett vanligt, drogfritt liv igen. Barnen är ofta en stor motiverande faktor. 

Barn tar oundvikligen skada av att en förälder dricker för mycket öl. Att de har kläder och mat hjälper inte så jättelångt. Men om deras pappa (din sambo?) är drogfri och en välfungerande förälder så väger det upp mycket! Låt honom ta större ansvar medan du får hjälp för din egen del.

Ta emot den hjälp och det stöd som erbjuds även om det inte låter som en rolig grej. Om du lyckas motivera dig själv och orkar göra det tunga jobb som det nog kommer innebära, kommer du att kunna må helt ok i framtiden tror jag. 

Att du har tagit steget och sökt hjälp är ett otroligt starkt första steg! Ja, alla känner skuld och skam i det läget! Hoppas du möter kunniga och förstående personer nu framöver. 

Nej såklart är inte det allt. Men tänk dig att leva med någon som du älskar men inte tar ansvar för varken hem eller ekonomi. Ja har jobbat övertid o sovit extremt dåligt o lite. De kommer ikapp. Ja har själv märkt när ja kör bil att ja inte riktigt vet vad jag gör ibland. Jag tror mycket handlar om att ja inte får det stöd jag önskar av min sambo. 

Ja jag tar hand om mina barn de har kläder mat går i skola osv. Så det som drabbar dom är att jag mår dåligt för de känner ju alla av såklart. Jag är ofta orkeslös och irriterad för att jag inte har energi. Jag har heller inga direkta vänner vilket inte hjälper i denna situation. 

Jag önskar att min sambo bara fanns där o ville stötta mig. 

Jag har haft dåligt mående till och från som finns dokumenterat hos min läkare ... men ofta har jag tyckt att jag klarar detta själv för jag skäms för att be om hjälp. Nu har det gått så långt att jag blivit sjukskriven och MÅSTE ta tag i allt. De är tufft och de som gör så ont är att så många dömmer en

OK, så grundproblemet är egentligen din relation med din sambo...kan ni överhuvudtaget prata med varandra om relationen?

Jag har försökt men de fungerar inte så bra ... 

Ja, jag har haft missbruksproblem, både alkohol och droger och slutade för 10 år sedan. Har även barn. Se till att få mediciner istället för alkohol om det behövs, eller kanske åk iväg på behandling en period, så får du samtidigt vila upp dig.

Ja kan hålla mig ifrån alkohol efter såna dagar som ja blir alldeles för full o gör bort mig. Grundproblemet är nog att jag har låg självkänsla . Känner mig inte behöv och älskad. Och när man har ett sånt psyke så är man extra känslig. 

Grattis till dina 10 år. Hoppas dumår mycket bättre idag. 

Har bett om att få terapi och såklart stöd i min föräldraroll när de är såhär. 

Allt känns så långt bort just nu. O just det här att min sambo inte verkar vilja vara ett stöd. Ja mår dåligt pga mitt jobb också. De har varit mkt strul med sjukskrivningar och inga vikarier. Jobbet känns inte längre roligt och gå till utan mer en jobbig grej. 

Tycker du ska fundera på att söka någon behandling och kanske sjukskrivas den tiden. Det är faktiskt väldigt svårt att få det stabilt utan hjälp. Jag gick i öppenvård och var heltidssjukskriven, men jag hade ingen sambo, annars kanske jag hade funderat på någon månad i alla fall boende på ett behandlingshem, men då hade jag inte kunnat ha barnen samtidigt, så det blev ganska tufft där ett tag.

Jag mår mycket bättre idag. Jag har kvar ångest och psykisk ohälsa till viss grad, men saker faller liksom inte bara ihop och jag förlorar inte kontrollen som man gör när man missbrukar. Det är en skön känsla att veta att man inte kommer sitta i en ohållbar situation om och om igen.