Anonym (Maria) skrev 2022-11-15 10:45:52 följande:
Jag berättade för läkaren på vct. De ser ju min sjukhistorik med min fysiska sjukdom. Vågade inte riktigt vara ärlig första gg när sökte för just nedstämdhet, det var inte så illa då heller. Fick medicin för sömnen då.
Men lite senare så bokade jag en tid och berättade kort och gott att det enda jag tänker är självmordstankar. Gladdes inte åt mina barn, allt var totalt meningslöst. Såg det också som helt meningslöst att söka vård för just detta. Någonstans långt inne i hjärnan kände jag ändå att det kanske är värt för familjens skull att prova. Mig spelade det ingen roll. Alltså hjärnan var ju helt sjuk när jag ser tillbaka. Hur tankarna var.
Då blev jag iaf remitterad till akutpsykiatrin. Där var väldigt vänlig personal, hade min man med mig. Vi pratade med en läkare. Ett problem är att jag lägger upp en mask el fasad så jag ser piggare och friskare ut än vad jag är i vårdkontakter. En skyddsfasad liksom. Bra hade mannen med som kunde tala åt mig delvis.
De satte då in Voxra antidepressiva och lugnande tabletter. Var inlagd 2 veckor.
Under den här tiden samordnade sjukvården min behandling med neurologen pga min MS som jag redan hörde till då, smärtmottagning och fick en remiss till psykolog och sjukgymnast på min Vct som jag fick gå hos och gör fortfarande. Har även visst stöd via neurologen men det är ju mest den fysiska biten då.
Jag har fortfarande mediciner för depp och ångest Sobril rätt hög dos vid behov.
Voxra 150 mg. Stod på 300 ett tag. Men nu räcker den lägre dos.
Jag mår mycket bättre nu. Känner liksom ett hopp om livet trots allt. Känner känslor igen och kärlek till barnen.
Att gå runt och vara så bedövad och det enda känslor jag kände var stress, irritation och hopplöshet var hemskt. O starka skuldkänslor över allt och inget.
Mitt tips är nog att vara ärlig och öppen om hur illa det är. Inte överdriva men vara tydlig. Ta med någon ifall man inte kan el orkar tala för sig.
Byt läkare eller vårdcentral om de inte lyssnar.
Har du provat ngn behandling och har du någon vårdkontakt i nuläget?
Oj oj..! Jag har alltid varit brutalt ärlig mot dem om hur illa det är, jag har storgråtit, bryrit ihop och vädjat, hotat, skrikit, bönat och bett.. Första gången på vuxenpsykiatrin blev jag bemött med ett gapskratt av de två behandlare jag träffade, trots att jag nästan grät och sade att jag mådde så dåligt att jag inte orkar leva. De svarade att jag var alldeles för snygg och välsminkad för att må så dåligt och att jag nog bara ville ha uppmärksamhet. Tro mig, om det varit uppmärksamhet jag velat ha så hade jag sökt det hos lite coolare människor än hos feta kärringar på psykiatrin!
Det här är många år sedan nu och det sitter kvar som ett sår, all psykisk misshandel jag blev utsatt för där. Jag varnar för vuxenpsykiatrin på Södertälje sjukhus, personalen där är så pass sjuka själva att de inte ser verkligheten! De hörde hemma på mentalsjukhus ärligt talat! En gång när jag grät och var hysterisk för att en behandlare varit så hemsk mot mig, vilket många av dem ofta var, så när jag reste mig och skulle gå för att jag inte tänkte ta hennes behandling mer, hånflinade hon och frågade: "Tänker du gå och ta livet av dig nu eller?" Förstår att hon förmodligen syftade på att det finns en bro över Södertälje kanal där många hoppat och dött, det är ett klassiskt självmords-ställe. Jag, som annars alltid käftar emot och försvarar mig så gott jag kan, blev bara nollställd och paff och helt tyst. Det hon sade var ju bara så osannolikt! När jag stängde dörren efter mig bestämde jag mig för att aldrig, aldrig, aldrig ta livet av mig hur mycket jag än skulle få lida av att vara i livet! Ironiskt nog så kanske det är tack vare henne jag lever! Jag vill liksom inte ge någon nöjet att se mig död, att jag gett upp och gjort så mot mig själv! Undrar om det var just det som var hennes baktanke egentligen? Omvänd psykologi? För så ond kan väl ingen vara? Ibland undrar jag dock om det är värt att lida som jag gör, bara för att jag inte vill ge andra nöjet..?!
Iallafall, så har jag varit patient på en mottagning i Stockholm därefter i många år, och de var mycket snällare och vänligare där, men dock ointresserade av att hjälpa och likförbannat falska! Jag har diagnoser som gör att jag inte blir tagen på allvar. Ni "normalstörda" tas mer på allvar för ni anses ju ändå friska hur sjuka ni än är, och tvärtom för oss med diagnoser.
Det tog 6 år från att jag först sökte hjälp tills jag fick diagnoser! Ingen var intresserad av att utreda mig, trots att de misstänkte att jag var personlighetsstöd. Jag var typ "tvungen" att bli kriminell för att någon skulle bry sig.
Skulle du se min journal skulle du nog få en hjärtattack! Det fick de på rättspsykiatrin nästan också, där jag tillslut hamnade på grund av att jag var utom kontroll och inte längre kunde styra mina handlingar.
Idag bor jag på ett bra ställe och har jättebra behandlare, men ärren sitter kvar, eller rättare sagt: såren är oläkta. Jag är iallafall övertygad om att jag kommer få bra hjälp nu!
Min journal är tusen sidor lång eller nåt sånt, flera inom psykiatrin säger att det är omöjligt att få någon överblick över den. Och det förstår jag, det är rena science fiction hur det gått till i min "karriär" inom psykiatrin! Ingen som är insatt i min historia begriper varför jag inte fick någon hjälp eller utredning för diagnoser under alla år.
