Ofrivillig viktnedgång - nedsatt aptit utan orsak?

Ingen som känner igen sig?

Hej!
Det här behöver inte alls ha med ålder att göra. 

Jag är 19 år och väger ibland 46 och ibland 47. För min längd bör jag minst väga 55. Så jag är rejält underviktig. Alla klädtyper är fula på mig.

När jag var yngre så var jag matglad. Men hade oengagerande föräldrar. Trots att de såg min undervikt och att många kommenterade det så brydde de sig ej. Det kunde vara enkel frukost bara flingor och mjölk. Inte ofta mellanmål. Och middag fick jag inte alltid för jag ansågs ha ätit lunch i skolan (vilket jag nödvändigtvis inte kunde göra ordentligt om maten var äcklig). Jag orkade själv inte laga egen mat för att jag kom hem så trött från skolan att jag bara ville slänga mig på sängen och sova. Det var en ond cirkel. Det var hungerkänslor som jag tvingade bort genom att titta på en serie eller sova. Tillslut kände jag inte mig så hungrig. Ständigt trött särskilt vid fysisk aktivitet.

När jag började gymnasiet började jag bli riktigt känslig av mat och är det fortfarande (föräldrar är inte så). Kan bli illamående bara av att lukta på vissa mattyper särskilt kött. Jag kan ibland känna att jag vill kräkas. Men eftersom jag inte är psysik och fysiskt bekväm med min vikt så tvingar jag mig att äta. Trots att jag vill spy så tvingar jag mig själv. Jag kände mig piggare av det men det är jobbigt att jag liksom får ångest av att inte göra det men det är skönare att bara inte göra det  Av all min ansträngning gick jag bara upp 1 kg, förmodligen för jag har extremt snabb förbränning.

Jag vet inte varför jag blivit så känslig för mat, förmodligen för att jag har så mycket ångest. 

Något som hjälpte mig var att strunta i det jag inte tycker om och ersätta det med något annat. Bytte ut kyckling mot quorn. Mer knäckebröd istället för bröd. Att inte äta ägg när jag behöver gå upp tidigt osv. Kryddor på nötkött så att det inte ska lukta. 

För mig är det här sååå jobbigt. Jag har levt med dumma kommentarer om min vikt. Att äta kommer inte naturligt. Att inte äta ger mig ångest. Det är jobbigt att inte se resultat heller. 

Jag tycker att din bmi är fortfarande bra och önskar jag kunde nå dit... i och med att din bmi är normal och om du känner dig frisk dvs inte trött så tänk inte mycket på det 

för jag tror att det är ångest som gör att man tappar aptiten och tillslut kommer man kräkas. 

Synd att det inte är många som skriver här.

Men någon som känner igen sig med att nästan kräkas och bli illamående av att lukta på typ vissa mattyper ?

Jag brukar inte vara speciellt matglad i vissa perioder, sen kommer det tillbaka. I vissa perioder är jag jättematglad. Är väl vanligt att pendla lite och inte äta exakt likadant varje dag, vecka, månad.

Kolla upp ett varv till att det inte är något medicinskt som ligger bakom din viktnedgång och brist på aptit.

Själv så kan jag rasa i vikt när jag har det väldigt stressigt på jobb tex. Hur ser din vardag ut? Får du tillräckligt med sömn och tid för återhämtning? Har du högt tempo och höga krav på dig? 

Hej anonym (jag också).

Familjeliv e så krånglig ibland kan inte citera dig, men jag hoppas att detta når dig ändå.

Tkr din situation låter väldigt jobbig jag förstår att det är jobbigt och få kommentarer om vikten. 

Själv så är jag generellt allätare men om jag inte är sugen på just maten som serveras så hoppar jag hellre. Jag vet att min bmi är normal och jag är okej med vikten idag men vill inte gå ner ännu mer. Jag tror att det är lite som du säger att det kan vara någon underliggande känsla som triggar detta. Jag har rätt mkt pluggångest och vill gärna prestera i skolan, men resultatet blir ju att man inte är lika aktiv som man önskar. Därför tror jag att hungern är lite seg, för mig i alla fall. Sen är man aldrig riktigt ledig när man pluggar... 

Jag har blivit lite mera orkeslös och lugnare nu, men jag vet inte om det är så bra. Ska försöka röra på mig lite mer och se om det kan hjälpa, men främst något roligt som utflykter, dans , museum. Kanske det skulle kunna hjälpa även dig? Hoppas det blir bättre det viktigaste är att vara glad.

Hej!
Tack för dina tips. Jag tror jag behöver fly lite från min ångest genom kanske som du nämner hitta på saker, vara ute i naturen eller dra till gymmet. Det är en sorts aptitöppnare och man kommer bort lite från sina "uppgifter" även om det i sig är en typ av egen ångest för mig. 

Jag har bara en vän som inte är ledig så ofta, vi bor heller inte på samma ort. Gymmet vågar jag inte dra till eftersom jag bor på en liten ort och kommer se folk jag inte vill se. Diverse maskiner känns dessutom komplexa. Så jag vill göra något åt min situation men är ändå begränsad- vilket också är en typ av ångest det med.... :(

Kram

Tja du...kan bero på mycket. Själv går jag regel upp när jag är glad och ner när jag är stressad eller ängslig...aptiten är oerhört känslobetingad.

Det där med att energin också sjunkit kan vara både psykiskt och fysiskt. Är allt ok med mage och tarm? Är du nedstämd i allmänhet? Hur är det med träning - är du kanske mindre aktiv idag än förr? Det påverkar ju aptiten. 

Kanske är det en kombination av flera faktorer men kortfattat nej, aptiten sjunker inte pga ålder när man är så ung som du.

Magen svag