Kan inte slappna av bland andra

Det du beskriver, upplever jag som rätt diffust. Svårt få grepp om dina problem, utöver ångest och att du ängslas av att göra fel.
Tycker du ska försöka få tid hos en terapeut eller psykolog. För det verkar som de här sakerna begränsar dig rejält.

Om jag sammanfattar, vad jag tror, så klarar du inte av att känna dig granskad och även blotta närvaron av andra i samma hus räknas in som ett potentiellt tillfälle att bli synad. Typ?

Har du dålig självkänsla när du gör saker själv? Har du blivit tillrättavisad på stränga sätt och överdrivet mycket när du var barn eller så? 

Har haft det precis som du beskriver tidigare i livet. Det jobbigaste är att man måste utsätta sig för diverse obekväma saker för att med tiden bli självsäker och bekväm med det. 
Så mitt tips är att gå emot dina tankar och rädslor. Börja smått och lista saker du hade önskat att du vågade eller blev bättre på.

Sen så är det bara att förstå att alla är idioter i någons ögon. Lär dig att acceptera att du kan aldrig vara bra i allas ögon. Men om du är dig själv så drar du till dig rätt personer för just dig.

Det skulle kunna vara fobisk personlighetsstörning du lider av. Jag känner igen mig så väl i det du beskriver.
Jag fick den diagnosen efter en utredning för ett år sedan ca. Innan hade jag aldrig hört talas om den. 

Googla gärna och läs på lite och se om du tycker att det verkar stämma. 

Jo, men jag tycker jag utsätter mig för det varje dag. Det blir liksom aldrig bättre ändå. Fast jag gör ju det inte i några steg utan jag försöker bara inte bry mig och det funkar ju inte så bra.   

Det är väl så. Alla kan väl inte bli omtyckta av alla. Jag har svårt att ha mina egna åsikter. Även om jag alltid fått höra att jag har så sunda, bra åsikter kan jag ändå inte stå på mig. Jag är så oerhört less på detta. Det har förföljt mig sedan lekis. Då läraren sa att jag skulle tuffa till mig.

Men saken är den att säga ifrån kan jag. Men när jag Stöter på idioter har jag svårt att bara släppa det. Jag vill förklara mig. Jag vill bli omtyckt. Blir så ledsen annars. 

Jag vet inte varför jag behöver sådan bekräftelse men jag  har lite funderingar på vad det skulle kunna bero på. Händelser och min barndom. 

Hur menar du med bli synad? 

när jag gör saker ensam har jag bra självkänsla. När någon ser på faller den brutalt. 

Ja jag har blivit tillrättavisad många gånger. Jag tror också att jag ibland inte fick den bekräftelsen jag behövde som liten. 

Vet inte om det delvis kan bero på att min man kommer i princip alltid och undrar vad jag gör, vad jag ska göra osv.  Tycker väl att om man är hemma ska man inte behöva säga allt, mer än om man ska åka iväg. Men om jag går ut i köket och ska hämta något eller ut i trädgården och ska sola tex vill jag inte behöva säga det. Vill liksom kunna göra vad jag vill utan att någon ska fråga vad jag ska göra. 

Men jag är absolut rädd för kritik. Jag vill inte träna inför någon. Är rädd för att någon ska komma och säga jag gör fel. Är rädd för att välja musik, att de anser att musiken är dålig. Är jag ensam kan jag gå runt och skutta med musik. Men aldrig med någon. 

Jo säkert. Vet bara inte var det kommer ifrån. Men det är säkert något invant beteende. Får väl fundera lite på det, vad jag egentligen är rädd för.

Vet ju så väl att det egentligen inte ska spela någon roll vad andra tycker. Men ändå bryr man sig. 

Någon annan som är likadan?