Vad är det med min mamma?

Nej mer än så kan man tyvärr inte göra. Vuxna personer väljer själva om de vill ta emot vård eller inte, så länge de t ex inte är farliga för sig själva eller andra (och det krävs mer än så för LPT så klart), även om deras nej till vård beror på just den psykiska sjukdom de har.

Hon har fått någon form av mental störning iaf, kan vara blandat med någon slags livskris också.

Misstänker du att hon tar några droger/starka läkemedel? Låter som hon är manisk, men om hon är bipolär skulle det nog upptäckts tidigare, men droger/läkemedel kan utlösa psykoser. 

Du har gjort det du kan. Orosanmälan. Möjligen ringa och höra hur det går med utredningen. Låter som din mamma hamnat i någon form av livskris, psykisk eller somatisk ohälsa. 

Försök träffa henne. Prata med henne men anklaga henne inte. Försök vara empatisk för att gå igång ett givande samtal. Kan vara mycket som hänt som du inte har en aning om. Förstår att du är orolig och det är fint att du vill engagera dig. Inga anklagelser eller pekpinnar bara. 

Jo, det är väl det enda sättet att prata med henne på men jag har så väldigt svårt för att vara snäll och lugn i tonen bara efter alla lögner och hur man kan bara strunta i sina barn på det viset. Kan vara det till en början men efter en stund blir jag irriterad. Försöker jag fråga snällt om hur det är säger hon bara att allt är väldigt bra. Sedan kan hon ju lika gärna ljuga igen, man vet ju inte.

Det var lite konstigt bara igår när jag åkte till henne och försökte prata med henne. Det var 3 mån sedan sist. Hon tror ju att jag inte vill prata med henne. Trots att jag varje gång jag åkt till henne sagt att jag vill hon ska höra av sig, att hon ska sluta ljuga och sedan kommer jag ju dit också. Det hade jag ju inte gjort annars. Frågade vad hon trodde jag är arg för, var för att se vad hon sa. Hon visste inte. Saken är ju den att vi har diskuterat flertalet gånger om detta men hon mindes verkligen inte. Hon visste inte vad som hade gjort mig arg och besviken, alla lögner. Det var lite skumt.

Så det känns ju som att det är något men det är väldigt svårt att liksom nå henne. allt är ju så bra enligt henne. 

Hon har ju druckit en del alkohol tidigare, det är väl det enda jag vet. Kom hem full en söndag på förmiddagen en gång från en tjej hon inte ens känt sedan innan. Den tjejen var skum. De var ett gäng och killar som hade varit dumma mot den tjejen hade tydligen bankat på dörren där, som hon hade vägrar släppa in. Mer än så vet jag inte. Mamma nekar att hon umgås med henne fortfarande. Droger tror jag inte. Men eftersom hon ljugit kan jag inte vara säker på det. 

När jag undrade var hon var den gången var hon jättearg och sa åt mig att inte lägga mig i. 

Har också funderat på psykos.

Om jag nämner något om att hon ändrat sig så mycket säger hon att hon är sig själv nu och att hon aldrig varit det tidigare, att jag bara ska acceptera det.

Förut var hon snäll och brydde sig jättemycket om alla runt omkring sig och hade färgglada kläder med blommor på. Tatueringar och piercingar hatade hon. 

Känner inte igen henne överhuvudtaget. 

Har ingen erfarenhet av det din mamma drabbats av, men hade jag varit du hade jag ringt psykiatrin och rådfrågat. De är oftast väldigt hjälpsamma 

Låter som en 50-årskris, 60-årskris? Hur gammal är hon? Har hon gått igenom några större livsomställningar de senaste åren? Skilsmässa, sjuka eller döda föräldrar eller liknande? 

Varför jobbar hon inte? Vissa. psykiska sjukdomar kan ju förvärras med åren. Om det är något sådant alltså som är orsaken till att hon är sjukpensionär.

Jo hon kan mycket väl känna att detta är hennes rätta jag, det är ju hennes sanning. Föreställ dig att lögner och andra konstigheter hör till sjukdomsbilden så kanske du lättare kan hantera henne. Och besök henne oftare, ta med henne ut, gärna till parker med fina blommor eller andra vackra ställen, gör något roligt tillsammans. Isolering är en av de värsta sakerna för mental hälsa.

Mm, jag har också funderat på det. Men ljuger man verkligen så pass mycket då och förändras så otroligt mycket som hon gjort? Hon är 58. Hon har varit sjukpensionär länge för fibromyalgi, mer än så vet jag inte. Det är det enda hon sagt iallafall. Hennes föräldrar har varit borta sedan länge. Det enda som isåfall kan ha påverkat henne är att hennes bror blivit alkolist. Fast det har han varit i några år nu, så det stämmer väl inte riktigt heller. Så nära har de heller inte varit. De har bara setts någon gång per år. Annars är det väl isåfall att pappa hamnat på ålderdomshem. Hon har ju haft mycket omkring sig med honom. Fast han har långsamt blivit sämre under lång tid också. Kan inte riktigt hitta en anledning till det. 

Det är säkert så. Det går ju inte att säga emot henne om det där, hon är tvärsäker på att det är sådan hon alltid velat vara.

Så jag känner mig ju mer eller mindre lurad nu om vem min mamma egentligen varit. Hon påstår ju sig inte varit sig själv i ca 40 år. 

Ja jag kan försöka. Men jag är så väldigt besviken på henne. Har svårt att prata med henne som vanligt då. Vore enklare på något vis om man visste vad detta berodde på. Men som du säger, jag får kanske utgå från att det är något sådant som du skrev. 

Låter konstigt med lögnerna, förstår att du känner dig lurad. Vem är mamma egentligen? Frågan är om hon kan ha någon psykisk åkomma utöver fibromyalgin.

Var hon alltid en stabil stabil person under din (er? har du syskon?) uppväxt? Då låter det ju som att något hänt nu. Det är svårt för dig att göra något. Försök hitta en umgängesform som fungerar. Kanske något gemensamt fritidsintresse?

Skulle kunna vara frontallobsdemens. Kontakta hennes vårdcentral och beskriv hur hon förändrats. 

Jag har en anhörig som jag misstänker har det.
Har du någon erfarenhet?

Frontallobsdemens är. Jobbigt för alla

 Viktigt att upptäcka I rid. 

Ta stöd från stabil, vän

Om det är som hon säger, att hon aldrig varit sig själv i ca 40 år. Då börjar jag faktiskt undra. Hon påstår sig inte fått det för pappa. Men jag vet att han aldrig någonsin nekat henne till något, han är inte sådan. Nej han gillar inte hårdrock och svarta kläder. Men han har då aldrig förbjudit henne. Hon har ju dessutom förr själv varit emot det där. Sagt hur fina kläder hon hittat, när det var med blommor och andra färger. Piercingar har hon pratat om. Men då var det en i läppen hon alltid velat ha. Inte massor. 

Menar hon träffade pappa när hon var 16. Hon slet sig hemifrån från sin mamma när hon var 14 och var arg på henne för hon skulle så kallat bestämma över henne för hon tyckte att hon inte skulle göra det. Hon säger att hon aldrig fått göra som hon vill, då heller. Hennes föräldrar var skilda och det tog hårt på henne har hon sagt tidigare. 

Hennes vänner blir hon ovänner med för de tyckte saker. Mig likaså. 

Det känns som hon inte klarar av att andra har en annan åsikt än vad hon har. Säger man något kontrollerar man henne och bestämmer över henne. Ord tar hon också väldigt ordagrant. En gång när hon var arg på mig skrek om AAAAHHHHHHHHHHH rätt ut i bilen. Kommer inte ihåg vad det handlade om men jag vet att jag bara satt som ett frågetecken efteråt för jag tyckte det var så konstig reaktion. 

Hon har i princip aldrig träffat vänner mer än då mina föräldrar hade kalas förr. Eller om det var fest. Den enda som tog hem vänner var pappa. 

Hon har varit otrogen mot pappa förr men verkar inte se felet i det heller. 

Hon blev alltid för full när hon drack och hon kastade glas i golvet när jag och min lillasyster var små. Skulle alltid dricka vin på helgerna, vilket min pappa inte gillade då det alltid blev för mycket. Helt förståeligt. Men hon blev arg om man sa något om det. 

Det känns som jag inte känner henne. Inte överhuvudtaget. Kan inte läsa av henne. Det går inte. 

Der har alltså varit lite konstigt innan med men det har ju aldrig varit såhär. 

Ja det blir väl så. Det funderar jag med på. Det måste ju vara något detta beror på? Kan man verkligen ha låtsas vara någon annan i ca 40 år annars? Det låter ju helt galet. 

Sådär. Hon drack för mycket. Bråkade med pappa om han sa nägot. Men annars är det väl inget jag direkt tänkt på. 

Hej Anonym,

Jag känner igen mycket av det där alldeles för väl, skilda föräldrar, flyttat hemifrån för tidigt, familj tidigt, för mycket vin på helgerna och övriga familjen måste trippa på tå för att ett glas inte ska gå i golvet, plötsliga vredesutbrott.

Jag har tyvärr inget svar på vad du ska göra för din mamma. Jag vet inte om du skulle kunna göra något mer än att svara i telefon om hon ringer, och hjälpa henne om hon ber om det.

Inse att ni inte kommer ha så mycket kontakt. Kanske blir det bättre med åren, kanske inte.

Det viktigaste är nu att du förstår att din mamma är inte ditt ansvar. Din nuvarande familj är ditt ansvar, dina barn, ditt hem och ditt förhållande.

När du beskriver hur hon har varit under er uppväxt så verkar hon ha haft svårigheter då med. Skulle det kunna vara en lättare begåvningsnedsättning? Att din pappa har guidat henne under deras tid tillsammans och att hon nu har svårt att klara sig själv? Hänger inte riktigt med när hon började bo själv, var det då det här beteendet blommade ut? 

Läste alla dina inlägg igen och jag tror Räkan är inne på rätt spår, din mamma har någon problematik i botten, NPF kanske, och din pappa har krattat runt henne och slätat över så att tillvaron ska fungera. Nu måste hon klara sig själv och det gör hon inte, eller knappt i alla fall.

Var det länge sedan din pappa blev sjuk? Hur tog hon det initialt?