Tycker ni synd om dom som inte har barn?

Jag tycker de flesta svar har lutat  åt Nej? 

Självklart kan man inte uppleva alla känslor som andra känner. Vi har ju inte alla samma erfarenheter. 

Måste alla ha ha samma känslor för att det ska vara bra? Eller kan vi vara olika och ha olika erfarenheter och upplevelser och alla dessa kan vara lika mycket värda? 

Jag tycker mig också läsa att flertalet svarar nej, men sen finns det andra inlägg som sticker ut. Dom jag syftade till är dom som skriver att "dom tycker synd om barnlösa för att dom inte vet vad dom går miste om". Hur kan man ha mage att uttrycka sig så på en frågeställning som är så luddigt ställd? Jag tycker att det är både anmärkningsvärt och oförskämt. Är en barnlös person barnlös av fri vilja eller inte, det måste ju klargöras från början. Sen finns det även föräldrar som inte alls ser sitt liv mer berikat och lyckligt av att ha barn, den lyckan kan folk känna ändå. Allt är inte tack vare barn. Jag tycker mig läsa här i tråden att det är antigen eller.

Det ÄR något speciellt med att ha barn, livet blir aldrig detsamma igen. Män som inte har barn kan inte förstå, och ändå vill dom dejta singelmammor.

Speciellt är det absolut, men att man säger att barnlösa inte vet vad dom går miste om och likställer det med att känna den säkraste lyckan, nej det håller jag inte med om. Min lycka är min lycka. Barnlösa kan känna sin lycka av annat dom håller kärt.
Snacka om att generalisera vad män förstår och inte förstår och vad dom vill. Jag känner många män som inte är ett dugg intresserad av singelmammor per se utan en käresta att dela livet med, barn i bagaget ingår i paketet om en väljer att ingå ett förhållande med en förälder. Vad har det med trådens luddiga frågeställning att göra?

Skäraste skulle det stå inte säkraste, det går inte att redigera inlägget.

Det finns de som har svårt att få barn dem är det synd om. Jag själv är snart 52år har inga barn lider inte av det. Är morbror räcker bra. Jag anser själv att jag inte hittat mamman till mina barn. Klart att jag varit kär och haft sex men det har alltid varit något som fattas. Det finns tre kvinnor som jag skulle möjligtvis kunna tänka mig men det kunde tydligen andra också för det var redan upptagna.

Jag tycker synd om dig med. Du vet inte vad du missar som inte får ett helt barnfritt liv

Är det inte egentligen dig det är mest synd om? Har man barn så vet man inte vad man missar eftersom man inte lever utan. Jag tror inte att man kan ha barn och vara lycklig egentligen, för det kommer en dag när man ångrar sig och då är det försent. 
#sad

Mitt egoistiska jag svarar ja. Jag tycker synd om precis alla som inte har så fina barn som jag har. Gäller dom som har barn med.

Mitt förnuftiga jag svarar nej. Undantag dom som är ofrivilligt barnlösa. Tycker dom som gjort ett aktivt val att inte skaffa barn och står för det är lite beundransvärda och lite modiga. Tänker att dom har nog förstått vilket jobb det faktist innebär att ha barn och gjort en ordentlig reserch  innan dom tog sitt beslut. 

Jo faktiskt existerade vi innan vi hade barn och levde ett liv innan barnen.Så vi vet hur det är både att ha barn och att inte ha barn

Ja det är klart jag gör det. Tex min sambo hade blivit en alldeles underbar mamma och hade gärna velat bli det men det blev aldrig så.

Är en ganska stor sorg för henne och även om det inte är min sorg så känner jag ju litegrann av den. Försöker underlätta för henne genom att vara lite mansbebis vilket jag tror lindrar en del.

Men vet du hur det känns att älska sitt liv så mycket så man absolut inte vill ha barn eftersom det kommer sabba det?

Alla missar vi något i livet. Jag tror föräldrar som säger att det är häftigt och underbart, man kan inte föreställa sig och så vidare, och så vidare. Absolut. Men jag saknar ju inget jag inte haft, det är ingen förlust. 

Blev gravid en gång, trots skydd. Hade verkligen allt man behöver, vill ha och lite till (stabil relation med världens bästa man, utbildning och trygg anställning, stort boende, pengar, familj som kan stötta, redan rest jorden runt några gånger etc.). Men inte en chans att jag fortsatt graviditeten. Det var längesen nu och jag har aldrig ångrat mig. 

Kan inte alla bara vara glada åt andra som är glada?

Jag är frivilligt barnfri, det heter inte frivilligt barnlös längre. Jag tror de kom på att barnlös är en konstig term för människor som frivilligt valt bort barn. Barnlös är för de som är det ofrivilligt. Eftersom barn saknas, för dom. Jag är dock inte känslomässigt styrd, vilket många kvinnor är. Så fort de får syn på en bebis blir det helt till sig , får tårar i ögonen. För mig, är barn inget speciellt. Ointressant.

Å andra sidan är jag inte heller intresserad av män på ett romantiskt sätt eller tror på kärlek. Är inte så "aww" av mig. Men en jävel på situationer som kräver att man inte blir det:) kul för de som fått bli mammor. Men verkligen inget liv för mig. Då är de mer synd om ofrivilligt barnlösa.

Alla kan inte få barn ditt as

Ni vet inte hur det är att leva hela livet utan barn

Och det är väl tur det.. 

Jag håller med er båda två fast jag valt bort barn.

Självklart kan jag aldrig förstå kärleken till ett barn till 100% precis så som en förälder känner. Hur ska jag kunna veta det när jag inte är förälder själv?
Det finns några barn i min närhet som jag älskar, men även om de är släkt eller väldigt nära så kan jag inte tänka mej att det ens är i närheten av samma kärlek som en förälder känner/bör känna. 

Däremot måste jag väl motsäga en sak som Gullvivor säger, att det inte skulle gå att vara lycklig utan barn. Självklart går det. Vi alla är inte menade eller ens lämpade att vara föräldrar.

Jag är nära 40 och har aldrig ångrat att jag inte skaffade barn, det har aldrig ens varit något jag funderat på. Jag anser att en förälder är skyldig sina barn en bättre eller likvärdig uppväxt (i trygghet och kärlek) som man själv haft. Jag kan nog aldrig slå mina föräldrar där, även om de var långt ifrån perfekta. Men älskade mitt barnliv ute på landet med djur, syster, snälla föräldrar som lät mej utvecklas och vara den jag är. 
Har ens svårt att förstå hur man kan hitta en partner som man litar på till verkligen hundra procent i alla lägen, för att kunna skaffa barn måste man först hitta någon som vill ens bästa alltid och som man kan leva med i total harmoni och trygghet. Där kan jag säga att jag avundas er som lyckats med det.
Vet inte ens om jag tror på den kärleken. Den är få förunnad isf. 
Självklart har jag haft relationer, men ingen som jag under lång tid velat, utan att tveka alls, bli gammal tillsammans med. Då är det svårt att se nästa steg, barn, när man inte ens har en naturlig barnlängtan.
Ser det som så otroligt stort att skapa liv att vara ansvarig för resten av livet, är inte säker på att jag skulle fixa det.
En dam jag jobbade med förr sa "om du ska tänka sådär kommer det aldrig att bli några barn för dej", alltså att allt runtomkring samt jag själv och en partner ska vara perfekta innan och hon hade rätt. 
Är mitt liv utan barn perfekt? Nej långt ifrån.

Barn får en också att bli så sårbar, föreställer jag mej. Man är rädd och orolig för de små liven jämt och ständigt.
Har också saker i min personlighet (även neurologiskt) som gör att jag nog inte skulle bli en bra förälder. Svårt med gränsdragning och att vara konsekvent, har svårt att vara lite dominerande (när det behövs) och pedagogisk. Svårt att planera.

Men givetvis hänger mänsklighetens överlevnad på att folk fortplantar sej. Allt livs utveckling hänger på det. Därför är jag helt med på att barn kan ses som en större, generell Livets Mening, även om det inte är så för just mej med flera.
Många djur lever efter instinkter som enbart säger åt dem att föröka sej och när de gjort det och uppfostrat sin avkomma är de inte viktiga för naturen längre.
Vi människor är mer komplexa varelser som gjort en sjujäkla utveckling de senaste 200 åren. Vi har skapat samhällen där människor inte måste gifta sej och skaffa barn för att bli försörjda samt bli omhändertagna som äldre. Vilket iaf borde leda till att bara de som verkligen vill ha barn skaffar dem, vilket säkert leder till en bättre uppväxt för de barn som finns.
Vet att det inte stämmer alltid, men självfallet är det bättre med föräldrar som verkligen vill ha barn än med föräldrar som mer eller mindre tvingats att skaffa barn pga yttre omständigheter, även om de sistnämnda kan bli bra föräldrar de med.