Alltid rädd för något, det tar jättemycket glädje från mitt liv. Nån mer?

Åh nej och du har redan förökat dig hör jag, det borde vara förbjudet att psykiskt sjuka människor likt dig får föröka sig för det skadar barnen, de blir skadade individer som ofta presterar dåligt, så det borde anses som en form av barnmisshandel 

Åh nej och du har redan förökat dig hör jag, det borde vara förbjudet att psykiskt sjuka människor likt dig får föröka sig för det skadar barnen, de blir skadade individer som ofta presterar dåligt, så det borde anses som en form av barnmisshandel 

Vad tror du att din oro kan bero på i grund och botten? Hur var din uppväxt? Är själv orolig av mig men det har blivit bättre. 

Jag är lite som du, hittar alltid saker att oroa mig för. Har svårt att känna glädje och njuta då det snart kommer att dyka upp nya problem. Eller så tänker jag på de jag redan har. Och det finns ju alltid saker att bekymra sig över även om det inte är något svårt eller allvarligt. Glaset är alltid halvtomt.

Tyvärr har jag ingen bra lösning. Har inte provat terapi men att det inte hjälper på dig gör mig inte mer sugen. Jag tror att vissa har det i sig helt enkelt och man måste leva med det. Försöka hitta och ordna saker att se fram emot.
Jag trodde det skulle bli bättre när man blev äldre men tyvärr är det tvärtom...

Så klokt! Tack! Ja, insikten har jag. Tror bara ibland att jag blir överväldigad av heltidsjobb med människor, tre barn och ett stort hus att sköta. Svårt att kliva ur och se situationen ur ett annat perspektiv. Men ditt tankesätt hjälper mig.

Oro är ju automatiserad hos mig.  Har alltid behövt oroa mig, även som barn. Mycket stress och oro i hemmet. Så fort jag tex tror jag upptäcker ett symtom på en sjukdom så blir jag lamslagen. Jag hinner inte ens värja mig. Hur ändrar man det? Det är inbyggt i min person.

Har du testat nätbaserad KBT? Tänker att det borde vara lättare att hinna med än vanlig terapi. 

Jag är lite lagd som du. Med allt i media sista tiden om ALS tex är jag någon som extremt lätt skulle kunnat gå in i oro för det. För har vi inte alla snubblat på något ord ibland? Fått stickningar i någon hand nån gång? 

Jag har varit mer orolig. Men nu så gör jag som jag beskriver, jag skjuter upp oron några dagar - den får vänta att jag reagerar på den. Det hjälper mig mycket. Det och att jag landat i att jag inte vill oroa bort dagarna. De är för få för det även om man lever till 100.