Anonym (.) skrev 2022-11-28 22:50:07 följande:
Så fint skrivet. Jag kanske kan återkomma mer ingående om information om mig?
Det där med att en tjej tog kontakt med mig på Internet, så glömde jag att skriva att det inte var så länge sedan. Det var redan förra året, hon skrev till mig. Så jag har bara erfarenhet av samlag.
Jag var väl inte haft en lätt början av mitt liv. En frånvarande pappa, dock en pappa som var väldigt empatiskt och sympatisk. Godhjärtad och älskade både mig och min storebror. Men att bo med mamma var inte lätt. Hon styrdes mycket av känslor. Hon pratade mycket illa om pappa, för att sedan skiljas och tog hela vårdande för barnen (mig och min bror). Hon fortsatte prata illa om pappa och fick mig att tycka att pappa var en dålig människa. Samtidigt som hon sysslade med lögner, manipulationer och bak-tal om andra människor. Hon systematisk slog mig och min bror. Men jag personligen tyckte inte det fysiska våldet har påverkat mig, utan snarare hennes enorma själviskhet, lögner och hela tiden tog mina leksaker och gav bort eller sålde, utan att fråga om hon fick det, hon ansåg bara att hon hade rätt till att göra vad hon ville. Varför hon gav bort saker, var för att hon tycker om uppmärksamhet (ses som en generös person), trots att jag hela tiden sa åt henne att inte ge bort mina saker, så gjorde hon det upprepade gånger och ibland sa: ''Nej, jag skall inte ge bort dina saker'', för att sedan faktiskt ge bort i alla fall = Lögner.
Min storebror blev allt mer våldsam (tog efter mammans våld och aggressivitet). Jag blev en person som behöll försiktigheten och sällan stod aldrig upp för mig själv. Utan istället hittade strategi om att låta andra ''köra över mig'', så länge jag inte hamnar i trubbel. Bättre att få andra att tro att de vunnit, än att hamnar i någon sorts konflikt. Jag vill samtidigt inte beskriva mig som konflikträdd, utan det handlande mer om att jag såg bara vad som var det enklaste sättet att komma förbi en konflikt, istället för att syssla med bråk.
Bland annat med min bror, där jag hela tiden bekräftade att han ''hade rätt'' och jag hade ''fel'' om saker. Låta honom slå mig, istället för att slå tillbaka, som kan leda till stort slagsmål eller ännu värre att han av rent impulsivt tar något vasst föremål eller hårt föremål som skulle kunna orsaka allvarligare skador än vad knytnävar gör. Med andra ord, jag hade utvecklat en fysisk uthållighet.
Vid tonåren fann jag mamman otrolig opålitlig och försökte många gånger försvinna ifrån familjen, för att sedan lyckades jag med det vid tjugotreårs åldern.
Därefter har jag levt ett liv utan familj. Skönt givetvis.
Jag hade planerat återuppta kontakten med pappa, men tyvärr gick han bort i år.
Varför jag inte tog kontakt med honom tidigare, när jag flyttade hemifrån via socialen?
Det vart rörigt med allt. Jag behövde samla mig och fokusera på mig själv om olika saker. Men när saknade vart stor, så ville jag så gärna hälsa på honom.
Tack för ditt inlägg. Som jag skrev, så känns det skönt att skriva av sig. Känns också otroligt bra att få fin text till sig. Tack du! Hoppas du får sova gott!
Tack för att du delar med dig om hur din barndom såg ut! Just familjen och ditt kärleksliv känns lite som två separata delar, och jag tror inte att dem har med varandra och göra till stor del men kan nog lägga grunden för vissa saker.
För det första, som många andra nämnt, så har du haft ett förhållande vid ung ålder och en relation som innehöll samlag förra året. Eftersom alla är mer eller mindre unga och dumma, särskilt vid 15 årsålder, så är det tyvärr inte ovanligt att dem byter partner ofta då de flesta helt enkelt inte vet vad det innebär att ha en ömsesidig relation. Det har hänt även mig. Min första pojkvän någonsin träffade mig i högstadiet, han var två år äldre och jag blev dödskär direkt trots min unga ålder. Jag har, till följd av delvis komplexa relationer i barndomen, haft väldigt svårt med separationer. Särskilt när det slutar på ett dåligt sätt, då min första pojkvän var otrogen. Detta var något som rörde på mig i ett halvår tills jag tillslut blev tvingad att upprätta måendet med terapi. Kan låta sjukt för vissa, andra förstår nog.
Det jag ville komma till var att händelser i barndomen inte är något man ska koppla till ens egenvärde vilket jag tror du förstår, även om det kan kännas lätt när du inte har så mycket annan upplevelse med kvinnor.
Kvinnan förra året kan jag inte säga så mycket om, mer än att det var fel gjort av henne att försöka få dig att tro att ni var på väg in i en känslomässig relation när hon uppenbarligen bara ville ha sex. Hon är säkert också en bra människa men tyvärr var handlingen fel och det är lätt att ta åt sig. Eftersom jag känt som du stundtals, trots mina ganska många relationer, så är det svårt att komma med bra tips. Jag kan bara säga att att hon låg med dig endast var inte på grund av dig, det är inget fel med dig pga det. Hon ville helt enkelt bara ha en sådan relation, och hon kanske inte tyckte att du hade egenskaperna som krävdes för att vara just hennes framtida partner. Eller så letade hon inte efter något seriöst. Hur det än kan ha varit så påverkar det inte ditt egna värde, för det baseras inte på hur andra behandlar dig.
När det kommer till din familj så måste jag först säga att det måste varit otroligt jobbigt för dig. Jag har upplevt liknande, varit i kontakt med soc, ingen kontakt med pappa längre etc.
Jag tror på två grejer. För det första så kan dina komplicerade relationer med familjen orsakat att du delvis inte känner dig älskad till en början, det kanske inte fanns någon kärlek dina föräldrar emellan och man rättar sig ju efter så man ser sina föräldrar göra. Efter allt du upplevt, så är det inte konstigt att det kan vara svårt att känna sig tillräcklig eftersom det verkar som att du aldrig haft någon stöttepelare i ditt hem. Detta tror jag skapar problem i framtida relationer då man helt enkelt inte kanske vet vad en relation innebär, eller hur man ska te sig då man aldrig upplevt det själv.
Jag tror också att din komplexa barndom kan ha orsakat att du kanske dragit dig undan, inte pratat så mycket med folk då du känner att andra svikit dig tidigare etc? Detta är bara spekulationer och du får gärna rätta mig om jag har fel.
Jag ska nu jämföra mig och min kompis för att sätta ett perspektiv på det hela. Jag har varit aktiv i mitt kärleksliv, varit på flera dejtingsidor, tagit kontakt med killar både på instagram och Snapchat. Har träffat mycket folk i olika sammanhang och därigenom skaffat mig en hel del manliga kontakter samt kollegor genom jobb som jag skaffat känslor för.
Min kompis däremot, en jättevacker och genuin tjej har inget jobb, hon har aldrig varit på dejting sidor, aldrig visat intresse över att träffa någon etc vilket resulterat i att hon aldrig haft ett förhållande. Jag tror du förstår vart jag försöker komma.
Jag tror att det delvis beror på hur aktivt sökande du varit, och att det beror på att du är en man. Män förväntas tyvärr vara den som eftersöker, som tar initiativ, som visar intresse från första början och är ståndkraftig. Har du däremot varit lite tillbakadragen , inte varit så aktivt social eller haft kontakter så tror jag det handlar om att du inte gett dig ut i dejting världen, vilket oftast är lite av ett måste, om man nu inte träffar sin framtida genom en slump på typ Ica vilket inte är så sannolikt.
Så nu har jag några frågor, som kanske kan förklara varför din situation ser ut som den gör.
Har du aktivt sökt förhållande, isåfall hur och på vilket sätt?
Har du lätt för att dra dig undan i sociala situationer?
Har du jobb, fritidsintressen, tankar på barn i framtiden etc?
Jag tror att man i din ålder (jag är lite yngre) ofta har satt vissa standarder och vet vad man vill ha. För att många ska vilja ha en relation med en krävs det att man tex har jobb, stabil ekonomi, en del vänner, privata intressen där man kan lägga sin övriga tid åt något man brinner för, kanske planer för framtiden. Vad vill du bli? Vart vill du bo? Har du några framtidsvisioner? Sådana frågor är nog relevanta för många i ditt åldersspann och förväntade att kunna besvaras.
Sen ska jag inte sticka under stolen med att utseende gör mycket, men du beskriver att yngre kan kolla åt ditt håll, och kvinnan på nätet måste uppfattat dig som någorlunda vacker för att vilja ligga med dig tror jag. Tyvärr är ju samhället mycket baserat på hur man ser ut men det känns som att det är en nivå man borde kommit över i din ålder. Däremot dömer man ju ofta först på utseendet, finner man en person icke attraktiv så minskar ju chanserna för en interaktion i framtiden. Jag ska dock inte spekulera i hur du ser ut, det tycker jag inte är relevant egentligen. Du verkar som en jordnära man som är nära till dina känslor och vill ha ett seriöst förhållande där du blir uppskattad som egen person. Det är inget konstigt med det, det vill nog dem flesta ha.
Jag måste runda av nu, då jag ska upp om 2 timmar hehe, men hoppas att jag klargjorde lite för dig, och om inte annat att du förstår att jag känner med dig och att jag gärna skriver mer med dig i framtiden om du behöver det. Jag skulle även rekommendera att ta kontakt med psykolog ev kbt, om du inte redan gjort det. Man kan känna att man inte är i behov av det eller att man är svag som gör det men tvärtom så är du stark och modig. Det finns mycket hjälp att få, många insikter som kan ställa din situation under skilda tak och ge dig en annan inblick i varför det ser ut som det gör, och hur ni ska göra för att bygga upp din självkänsla. Jag hoppas att det löser sig för dig, verkligen. Kram! 💞
