Är jag pappa? Vill jag veta?

Hej, 

Jag har en son på nio år och jag tvivlar på att jag är hans biologisk pappa.

Hans mamma och jag hade det väldigt stökigt i vår relation när hon blev gravid och hon umgicks extremt mycket med en annan kille under den tiden.

Hon fick panikångestattack när hon insåg att hon var gravid och han bröt kontakten med henne när han fick veta att hon var med barn. 

Datumet som barnmorskan sade att befruktning måste skett stämmer inte för vi hade gäster hemma under hela den veckan och vi låg inte. Men det kanske finns en felmarginal på +/- 7 dagar i den beräkningen? 

Jag och sonen är utseendemässigt inte lika alls, varken i hår/ögon-färg, kroppsformen, ansikte. Och har inte varit det någonsin. Jag läser kanske inte mycket i det här och ser vad jag tänker, men jag tycker att han är mer lik killen som min sambo umgicks med än mig. 

Jag har en underbart fin relation med min son, perfekt balans mellan att vara vän med honom och förälder till honom. Vi har ända sedan bebisålder haft ett starkare band till varandra än han haft till sin mor. Det är mig han har gråtit efter på dagis, han har alltid föredragit att jag tröstar honom, lägger honom, förhör läxor, följer med till läkare eller andra "osäkra" situationer. Jag har ett onormalt välbetalt jobb så jag kunde ge bort alla mina pappadagar till mamman och därefter vara hemma på obetald ledighet från det att han var ett år till han var två och ett halvt. Hans mamma jobbar kväll så han sover alltid hos mig förutom varannan helg, alltid jag som gör läxan med honom, skjutsar honom till simskola och aktiviteter, jag som lärt honom cykla. Jag brukar åka på semestrar och utflykter och weekends med honom ofta. Är så glad för vår relation och kunde inte tänka mig ett liv utan honom. 

Jag är 50/50 säker på att jag inte är den biologiska pappan. Tänker inte supermycket på det, men det kommer över mig i perioder att jag funderar. Jag har ingen ångest kring det, men en känsla av osäkerhet/fundersamhet/grubbel. 

Jag har övervägt att göra ett DNA-test men här kommer frågorna... Vad skulle det vara bra för? Vill jag verkligen veta svaret? Skulle vår relation försämras om jag fick veta att han inte var min biologiska son? Och om han inte är det, när är jag skyldig att berätta det för honom och vad kommer det göra med honom och med vår relation? Om jag skulle undanhålla det från honom, förvägrar jag honom då rätten att lära känna sin biologiska pappa? Någon som varit i liknande situation? 

Har aldrig tagit upp detta med hans mamma, det är inte lönt för hon hade aldrig någonsin svarat på det. 

Barnet har rätt att veta vem som är hans biologiska förälder. Det är en mänsklig rättighet. Tro inte att det blir lättare att berätta fakta för barnet när det blir äldre! Att inte vara ärlig mot sitt barn är ett oförlåtligt livssvek.

Hej, 

Jag har en son på nio år och jag tvivlar på att jag är hans biologisk pappa.

Hans mamma och jag hade det väldigt stökigt i vår relation när hon blev gravid och hon umgicks extremt mycket med en annan kille under den tiden.

Hon fick panikångestattack när hon insåg att hon var gravid och han bröt kontakten med henne när han fick veta att hon var med barn. 

Datumet som barnmorskan sade att befruktning måste skett stämmer inte för vi hade gäster hemma under hela den veckan och vi låg inte. Men det kanske finns en felmarginal på +/- 7 dagar i den beräkningen? 

Jag och sonen är utseendemässigt inte lika alls, varken i hår/ögon-färg, kroppsformen, ansikte. Och har inte varit det någonsin. Jag läser kanske inte mycket i det här och ser vad jag tänker, men jag tycker att han är mer lik killen som min sambo umgicks med än mig. 

Jag har en underbart fin relation med min son, perfekt balans mellan att vara vän med honom och förälder till honom. Vi har ända sedan bebisålder haft ett starkare band till varandra än han haft till sin mor. Det är mig han har gråtit efter på dagis, han har alltid föredragit att jag tröstar honom, lägger honom, förhör läxor, följer med till läkare eller andra "osäkra" situationer. Jag har ett onormalt välbetalt jobb så jag kunde ge bort alla mina pappadagar till mamman och därefter vara hemma på obetald ledighet från det att han var ett år till han var två och ett halvt. Hans mamma jobbar kväll så han sover alltid hos mig förutom varannan helg, alltid jag som gör läxan med honom, skjutsar honom till simskola och aktiviteter, jag som lärt honom cykla. Jag brukar åka på semestrar och utflykter och weekends med honom ofta. Är så glad för vår relation och kunde inte tänka mig ett liv utan honom. 

Jag är 50/50 säker på att jag inte är den biologiska pappan. Tänker inte supermycket på det, men det kommer över mig i perioder att jag funderar. Jag har ingen ångest kring det, men en känsla av osäkerhet/fundersamhet/grubbel. 

Jag har övervägt att göra ett DNA-test men här kommer frågorna... Vad skulle det vara bra för? Vill jag verkligen veta svaret? Skulle vår relation försämras om jag fick veta att han inte var min biologiska son? Och om han inte är det, när är jag skyldig att berätta det för honom och vad kommer det göra med honom och med vår relation? Om jag skulle undanhålla det från honom, förvägrar jag honom då rätten att lära känna sin biologiska pappa? Någon som varit i liknande situation? 

Har aldrig tagit upp detta med hans mamma, det är inte lönt för hon hade aldrig någonsin svarat på det.