Bipolär/närstående till bipolär

Tack, det ska jag ta med mig. Viktuppgång är en skräck han har, han har tidigare ätit mediciner som gjort att han gått upp en del och som han fått kämpa med.

Fler med erfarenheter kring sjukdomen? 

Puffar

Nej, inga anpassningar och min arbetsgivare är inte medveten. Jag är stabil och min sjukdom påverkar inte mitt arbete. Den dagen sjukdomen gör det kommer jag att ta upp det såklart. Men jag vill inte ha någon specialbehandling grundad på fördomar och problem som inte finns. 

Hur är din man annars? Vilken typ av personlighet har han? Jag tänker att det spelar roll då det påverkar en hel del hur man hanterar motgångar i livet och hur man ser på sin egen roll i olika sammanhang. Hur man ser på eget ansvar. 

Jag har mått dåligt sedan lägre tonåren. Sökte hjälp hos mina föräldrar som ansåg att jag var dramatisk och bara ville ha uppmärksamhet. Skolsköterskan såg det som vanliga "tonårsbesvär". Detta var tidigt 80-tal.

Jag började självmedicinera med alkohol, självskada och genom att låta andra utnyttja mig sexuellt. Jag minns att jag grät så mycket under den tiden att huden på kinderna sprack av saltet i tårarna.

På något vis tog jag mig igenom tonår och skola. I 20-årsåldern hade jag en lugnare period och jag hade ett fungerande liv med jobb och pojkvän. 

När jag var 27 brakade det lös på allvar. Flera händelser utanför min kontroll byggdes på och tippade mig "över kanten". Jag blev manisk, hamnade i psykos och fick hallucinationer. Jag såg och hörde saker som inte fanns.

Jag blev inlagd och fick hjälp ur psykosen. Det gick en tid och jag dök ner i depression. Efter ett självmordsförsök blev jag behandlad med ECT. Tolv behandlingar blev det. Vet inte om de hjälpte eller inte, vi provade ju naturligtvis olika mediciner under den här perioden så det kan ju ha varit någon av dem som funkade, jag vet inte.

Nu, 40 år efter att jag insjuknade lever jag vad jag kallar ett "litet" liv. Jag har en medicinering som håller mig hyfsat stabil men jag är extremt sårbar och stresskänslig. Jag har genom åren hamnat i ytterligare tre psykoser och ett stort antal depressioner som gjort att medicinen behövt justeras.

Jag arbetar inte men jag har arbetsträning några timmar i veckan hos en välgörenhetsorganisation. Förövrigt är mitt liv lugnt med mycket rutiner och strategier för att jag ska må så bra som möjligt.

Jag har den stora turen att ha en man som orkat med alla turer och stått vid min sida genom allt. Utan honom hade jag nog inte orkat.

Det låter verkligen som att du hittat rätt i ditt sätt att hantera sjukdomen. Och jag är glad för din skull för det är nog inte lätt att komma till den punkten.

Utåt sett är han en väldigt social person och har lätt för kontakten med andra. Han är en doer som ofta tar tag i saker, även om det inte alltid är så, speciellt inte när han är i depressiva faserna. Han ställer upp för andra och är väldigt snäll. Han är väl medveten om att han är sjuk, även om den här diagnosen lite kommit som en chock. Han är livrädd att vårt barn ska ärva den av honom. Men han vill bli frisk, tror bara det kommer bli svårt för honom att följa rutiner och att faktiskt använda de verktyg han redan har och de nya tips och råd han förmodligen kommer få framöver. 

Vad ledsen jag blir av att läsa din historia, tack för att du delar med dig. Jag är glad över att vi kommit mycket längre vad gäller acceptans och tabu kring psykisk ohälsa sen 80-talet. Du har verkligen levt ett tufft liv.

Tog det lång tid för dig att hitta rätt medicinering och att få diagnosen? Vilka rutiner och strategier anser du vara viktigast för just dig? Hur lång tid emellan depressionerna har du?

Jag är också glad över att du haft din man med dig hela vägen, kan inte vara lätt att bära på detta själv.

Inte läst alla svar.
Är bipolär typ2, diagnos sedan jag var 23, alltså haft min diagnos i snart 8 år. 

Rekommenderar fb-grupper, utöver vad vården ger er för verktyg. Min make, då sambo fick vara med i en anhöriggrupp. 

Själv fick jag patientutbildning i vad bipoläritet är och fungerar. 

Läser oftast enbart hetast och loggar aldrig in, men hör av dig i meddelandefunktionen om du vill.

Ha det! 

+ kolla upp Henrik Whalström

Öppet bipolär. 

Jag fick min diagnos under tiden jag var inlagd första gången när jag var runt 27-28 år.

Medicineringen har fått justeras genom åren men nu har jag haft samma i ungefär två år och den fungerar bra.

Rutiner är jätteviktiga för att jag ska må bra, framförallt gäller det sömn och mat. Jag har även ett "schema" för vardagssysslor som städ, tvätt, handla. Allt görs på en viss veckodag. Det gör att jag inte behöver hålla allt i huvudet och minskar stress.

Jag har utvecklat många strategier genom åren. För att nämna några handlar jag alltid på söndagsförmiddagar eftersom det är väldigt lite folk då=inga stressande ljud. Att vara i mataffären när alla barnfamiljer handlar är en mardröm.

Om vi planerar eller måste vara med på någon aktivitet ser jag alltid till att dagarna efter är tomma så att jag kan vila mig och komma i fas igen.

Överhuvudtaget handlar det om planering. Ofta in i minsta detalj samt att alltid se till att det finns tid för vila i någon form.

Något jag fått jobba mycket med är att våga säga nej. Jag har en stor syskonskara och alltid är det någon som vill hitta på något. Det har varit svårt för mig att inse att jag kan tacka nej utan någon "ursäkt". Jag kan säga nej utan att vara upptagen med annat utan bara för att jag mår bäst så.

Jag är närstående. Jag har tre stycken i min närmsta familj som har bipolär sjukdom. Det är tufft. Just nu har en av dem ett skov. Ganska allvarligt. Känner inte igen personen och hen stöter bort alla runt omkring och är väldigt elak. Helt apatisk. 

TS, det är oroväckande att det går ut över er och att han inte längre ber om ursäkt. Som flera redan har skrivit, man måste ta ansvar även om man mår dåligt. Och du måste tänka på dig själv och barnet i första hand. Acceptera inte vad som helst. Jag förstår att du vill stötta honom, men vem stöttar dig?

Jag känner två bipolära. En är mer åt det depressiva hållet. När hon har skov drar hon sig undan. Däremellan är hon positiv och har mycket energi, men hon är inte manisk. Mycket omtyckt. Mycket ambitiös. Skulle inte vilja vara utan henne i mitt liv. Stöttar henne gärna om jag kan. 

Den andra är mer manisk.Vi är inte nära. När hon mår bättre funkar det att umgås med henne. När hon har skov går det inte. Hennes man fanns där och fångade upp henne tills han dog i förtid. Jag gissar att det blev för mycket för honom.

Som du ser är det väldigt olika.

Hej TS! 
Först och främst så vill jag säga att jag tycker det är fantastiskt att du vill lära dig mer om detta för att kunna stötta din man. Jag började bli sjuk i depressioner och otroligt mycket ångest redan som barn. Speciellt ångest som dödsångest och allmänt rädd för ?konstiga? saker. Jag var hos bup-akuten första gången som 13 år. Jag fick aldrig någon utredning eller hjälp egentligen. När jag var 18 så träffade jag min nuvarande man och ett par år efter fick vi vårt första barn. Jag började bli sjuk igen ett par år efter i vad jag då trodde var PMS. Så jag fick utskrivet antidepp men blev apatisk. Bytte sedan medicin och då brakade allt! Jag blev manisk. Stötte bort min familj i ett försök att ?skydda? dom från mig! Jag började dricka mig redlös. Jag ville bara dö! Min man gav aldrig upp om mig. Han tog hand om allt. Jag ville även skilja mig för att återigen försöka skydda honom. Jag tyckte att jag inte förtjänade honom så som jag betedde mig. 

Dom påbörjade min utredning i våras direkt. Jag började med medicin (Lamotrigin) som har fungerat väldigt bra för mig. Min man blev däremot sjuk i somras i något som dom kallar anpassningsstörning. Det betyder att han blev sjuk på grund av mig och det som hände i våras. Han blev sjukskriven och var det tills nu i december. Jag fick diagnosen typ 2 i augusti. Jag är glad för att han aldrig gav upp! Jag blev sjukskriven 50 procent i oktober på grund av att jag blev låg igen och behövde nog vänja mig vid sjukdom och alla mediciner. Jag kommer att vara det tills i början av mars! Och sen får vi se. Sömnen är viktig och INTE stressa! Jag har blivit väldigt glömsk och gör därför fel på jobbet som känns skit. Men allt kommer bli bra. För er också!