Vilken tänkbar diagnos?

Jag har mycket funderingar kring en nära anhörig. Till den punkt att jag googlar tänkbara tillstånd och diagnoser för att försöka förstå bättre. Vad tror ni är den här personens problematik?

Fattar att hobbydiagnoser inte är tillförlitliga men för mig skulle det vara till stor hjälp att få någon sorts hint om vad det här egentligen handlar om. För mig känns det lika främmande som baksidan på månen.

- Extremt känslig för kritik. Typexempel: Hen är på friluftsdag med tolvåringen och misslyckas i en bollsport. Tolvåringen fnissar lite och personen blir sårad och kränkt. Detta återkommer i alla relationer och kontakter.

- Har svårt att få saker gjorda. Om något kräver ett par telefonsamtal, att inhandla något på biltema eller lägga någon extra timme på hushållsarbete vid ett enskilt tillfälle, riskerar det att aldrig bli gjort.

- Har i princip aldrig fungerat på en arbetsplats. Till största delen för att hen aldrig tycks ha velat ha ett arbete.

- Stor misstro mot myndigheter till en näst intill konspiratorisk nivå. När anhöriga försökt övertala denne att söka olika typer av hjälp har vi fått svar i stil med "nej, jag vet redan att de inte kan hjälpa mig" eller "men då kanske de börjar fråga om det där svartjobbet för 15 år sedan". (Notera att det alltså rört sig om fullt normala saker som att söka ett bidrag hen har rätt till eller liknande. Inte något extremt känsligt eller "konstigt".)

Narcissistiska drag.

Nu har jag inte barn, har en arbetsplats och ett jobb som fungerar, men det beror nog på att jag tycker det är väldigt kul och bara behöver jobba 75% innan det jobbet -absolut. Annars är det där mig. Jag har naturligtvis andra symptom som är tydligare än dessa men min diagnos är "Emotionellt instabil personlighetsstörning".

Har även diagnosen depression.

Där har du två diagnoser att kolla upp, även om jag nog skulle gissa att det är mer än depression, men det kan vara en del i det.

Missade det här. Vad tycker du påminner om narcissism?Intressant! Får jag fråga vilka mer problem du har kopplat till eip?

För mig  låter det mest som låg intelligens, dvs att personen inte riktigt förstår hur saker hänger samman. Misstro till myndigheter exempelvis, är vanligt när man inte förstår hur saker hänger ihop i samhället. 

Att inte få saker gjorda kan bero på ADHD (utan H:et) då man blir passiv, man behöver vara motiverad för att göra något, mer än folk som inte har diagnosen. Stämmer delvis in på autism också, att det är hundra gånger lättare att göra något man har lite motivation till, än saker man inte har motivation till, men det lilla du skrivit tycker inte jag låter som autism. 

Att inte fungera på arbetsplats kan nog bero på många saker som bygger på motivation, att man ställer krav osv.

Blir kränkt av saker i relationer kan också bero på många olika saker, men ske mest dålig självkänsla? 

Att sätta diagnoser på ett forum utan vare sig utbildning eller närmare information är snarare ett tecken på låg intelligens. 

Att ha en misstro till myndigheter kan ha att göra med att personen blivit illa bemött av myndigheter tidigare och därmed inte känner någon tilltro till dem. 

Jag undrar vilken diagnos du har ts som rabblar upp några exempel och tror att du ska få reda på om och vilken diagnos din anhörig har. 😂

Javisst. Svartsjuka, får för mig att andra människor antingen älskar mig eller hatar mig, får för mig att andra kommer ogilla mig innan de ens träffat mig, har väldigt starkt behov av bekräftelse på dels att jag ser bra ut, men dels på att någon verkligen tycker om mig.

Enormt behov av positiv uppmärksamhet att folk skall gilla mig, tycka jag är rolig, snygg, söt, gullig och beter man sig med det som mål skapar det ofta en effekt som är tvärtemot och det kan jag inte hantera. Så jag varvar det med långa perioder av isolation.

Har ett behov av att gömma hur dum jag egentligen är, hur inkompetent, svag, dålig, osäker och feg jag är bakom mitt utseende och min relativt höga verbala förmåga (Jag försöker verka smartare än jag är genom att skriva eller prata, jag är ganska duktig på att uttrycka mig men jag är i själva verket rätt dum. Det är ingen skam i det egentligen, men något jag tidigare försökt gömma väldigt mycket. Jag är typen som har använt glasögon med fönsterglas för att jag tyckte jag såg smart ut i dem. Smart och sexig)

Känner oerhört starkt alldeles för fort när jag träffar någon. Tror att jag känner honom, förstår honom, det känns så men det är helt falskt. Så jag är väldigt lättlurad när det kommer till män, särskilt om de är runt 10 år äldre än mig. Jag kan känna att jag mött mitt livs kärlek, och att jag verkligen förstår någon och vi hör ihop, men i själva verket är det en gift man som bara vänstrar och hävdar att han är skild. Så jag lever i min egna lilla bubbla mycket som bara är vagt verklighetsbaserad, resten är saker jag får för mig.

Bubblan är ibland väldigt dyster och ibland ett rosa moln, förmodligen mer tid som extremer än att den är lite halvkass eller halvbra).       

Har svårt att vara mig själv, för jag är väldigt jobbig att ha att göra med, ens för mig själv, så jag spelar roller av lite olika personer jag skulle vilja vara istället. Inte så att jag har splittrad personlighet, den typen av störning utan jag anstränger mig för att spela den som passar och jag tror sällskapet vill se.  Vilket jag även misstolkar ofta. Så det är nästan som att jag fejkar en multipel personlighetsstörning (fast med bara bra personligheter).

Har även ett stort behov av att prata om mig själv och uppmärksamhet, därför blev jag glad när du bad mig utveckla. Så jag skrev egentligen inte en lång harang för att hjälpa dig, lyckas jag med det är det en trevlig bieffekt, utan mer för att jag älskar att prata om mig själv. Fast brukar vara betydligt ytligare i vad jag berättar om jag inte är anonym.

Jag undrar vilken diagnos du har ts som rabblar upp några exempel och tror att du ska få reda på om och vilken diagnos din anhörig har. 😂

Javisst. Svartsjuka, får för mig att andra människor antingen älskar mig eller hatar mig, får för mig att andra kommer ogilla mig innan de ens träffat mig, har väldigt starkt behov av bekräftelse på dels att jag ser bra ut, men dels på att någon verkligen tycker om mig.

Enormt behov av positiv uppmärksamhet att folk skall gilla mig, tycka jag är rolig, snygg, söt, gullig och beter man sig med det som mål skapar det ofta en effekt som är tvärtemot och det kan jag inte hantera. Så jag varvar det med långa perioder av isolation.

Har ett behov av att gömma hur dum jag egentligen är, hur inkompetent, svag, dålig, osäker och feg jag är bakom mitt utseende och min relativt höga verbala förmåga (Jag försöker verka smartare än jag är genom att skriva eller prata, jag är ganska duktig på att uttrycka mig men jag är i själva verket rätt dum. Det är ingen skam i det egentligen, men något jag tidigare försökt gömma väldigt mycket. Jag är typen som har använt glasögon med fönsterglas för att jag tyckte jag såg smart ut i dem. Smart och sexig)

Känner oerhört starkt alldeles för fort när jag träffar någon. Tror att jag känner honom, förstår honom, det känns så men det är helt falskt. Så jag är väldigt lättlurad när det kommer till män, särskilt om de är runt 10 år äldre än mig. Jag kan känna att jag mött mitt livs kärlek, och att jag verkligen förstår någon och vi hör ihop, men i själva verket är det en gift man som bara vänstrar och hävdar att han är skild. Så jag lever i min egna lilla bubbla mycket som bara är vagt verklighetsbaserad, resten är saker jag får för mig.

Bubblan är ibland väldigt dyster och ibland ett rosa moln, förmodligen mer tid som extremer än att den är lite halvkass eller halvbra).       

Har svårt att vara mig själv, för jag är väldigt jobbig att ha att göra med, ens för mig själv, så jag spelar roller av lite olika personer jag skulle vilja vara istället. Inte så att jag har splittrad personlighet, den typen av störning utan jag anstränger mig för att spela den som passar och jag tror sällskapet vill se.  Vilket jag även misstolkar ofta. Så det är nästan som att jag fejkar en multipel personlighetsstörning (fast med bara bra personligheter).

Har även ett stort behov av att prata om mig själv och uppmärksamhet, därför blev jag glad när du bad mig utveckla. Så jag skrev egentligen inte en lång harang för att hjälpa dig, lyckas jag med det är det en trevlig bieffekt, utan mer för att jag älskar att prata om mig själv. Fast brukar vara betydligt ytligare i vad jag berättar om jag inte är anonym.

Vad jobbigt det låter att vara du. 

Och för att svara på din fråga: Ja, jag har diagnoser. Att under lång tid vara i en medberoendesituation har bidragit till det. Till slut börjar man greppa efter halmstrån och t ex öppna upp sig på familjeliv i förhoppning att någon ska känna igen sig eller sin anhörig för att få en fingervisning i vad som är fel, vad som skulle kunna utredas och hur det kan bemötas. 

Undrar vad man har för diagnos om man gillar att håna människor på nätforum.
Tack för svar! Jag har faktiskt tidigare snuddat vid tanken att min anhörig skulle kunna ha problematik åt det hållet. Det finns sånt som passar in men också sånt som inte stämmer så väl. Men alla med en viss problematik är så klart olika och man kan kanske ha vissa drag av något utan att uppfylla alla kriterier för en diagnos.

Du verkar i alla fall ha stor insikt i dina problem. Hoppas du får hjälp att må bättre.

Eftersom du skrev att ni vill att hen ska söka bidrag som hen har rätt till, och det finns de bidrag jag räknar upp. Nu vet jag ju inte hur hen försörjer sig eftersom hen inte fungerar på arbetsplatser. Ett vanligt sätt att försörja sig om man inte fungerar på arbetsplatser är via kontakt med myndigheter. Därför tänkte jag så. 

Är det du eller någon du känner som försörjer hen så skulle jag säga till hen att detta går inte längre. Om hen tycks ha pengar som kommer från langande eller liknande är det också svårt för dig att göra något, men förstår mer om du är orolig i så fall. Men om du fortfarande inte vet vart pengarna kommer ifrån och hen inte uppbär försörjningsstöd idag så har personen troligen redan kontakt, men vill inte berätta för dig. Eftersom du inte vill hänga ut personen så är det svårt att förstå sammanhanget, jag förstår att ni inte växt upp tillsammans i alla fall eftersom du skriver att det verkar som om skolan inte fungerade bra. 

Nej, jag vill inte skriva hur detaljerat som helst om vilken insyn jag har har i personens liv och varför. Men jag vet med absolut säkerhet att hen inte försörjer sig genom "kontakt med myndigheter" som du kallar det. 

Just nu är det en förälder som försörjer personen (som alltså är i medelåldern och ingen ung vuxen som man skulle kunna hoppas mogna på sig om något år). Och det blir tyvärr lite av en enabling-situation som det inte verkar finnas något riktigt slut på.

Jag skrev tvärtom att skolan verkade fungera bra men jaja..

Tyvärr är det ju föräldern /föräldrarna som gjort barnet en björntjänst här. De skulle hjälpt sitt barn för länge sen, troligen har problemet funnits sen barndomen eller tonåren. Genom att bara blunda och betala har det vuxna barnet aldrig behövt ta tag i sin situation.

Vad som är fel är väldigt svårt att svara på, det kan ju vara nästan vad som helst.

Finns många som inte går att hjälpa. Och ofta är det i själva familjen som grundproblemet ligger som du säger, att man inte förmått. Jag tror det är rätt viktigt att inse att de flesta inte är stöpta i samma form. Nu är det en person som blivit medelålders och inte kan eller vill försörja sig, som antagligen är väldigt ensam med sin situation även om maten finns på bordet och taket över huvudet. Inget blir ju bättre för att folk pekar finger. Man måste ju få till nån form av kontakt, men det finns väl en anledning till att personen har slutit sig efter skolan. 

Har inte uppfattat personen som så innesluten så att hen vägrar kontakt, men jag kanske har missuppfattat TS. Personen verkar ju prata TS i alla fall.

Sen är det faktiskt så att väldigt många går att hjälpa. Med rätt diagnos, stöd och eventuell behandling kan många få sin vardag att fungera trots diverse problem och diagnoser. Tycker absolut inte TS ska ge upp hoppet om sin anhöriga.