Vän som inte hör av sig när man mår dåligt

Inga intressen så men gymmar på kvällarna. Pluggar och jobbar extra.

Fast där måste jag stoppa dig. Jag håller med om att psykolog eller terapuet är det bästa men en vän ska väl fortfarande vara där trots det? Jag förväntar mig inte att någon ska vara där med psykologiska lösningar och svar, tvärtom jag vill ha en mer mänsklig och vänskaplig approach till det. Det är väl därför man har vänner? Man kan väl fortfarande få ett samtal eller sms om ska vi gå ut och käka lunch, få dig att tänka på annat? Den som känner mig vet att jag inte tar upp allt tid åt mig själv, jag pratar mer om gärna än allt annat om mig själv.

Jag vet att en person som mår dålig tar tid och energi. Däremot har jag trots mitt mående valt att inte ta upp det under flera  månader. Jag har firat födelsedagar tillsammans med de och blivit kallad glädespridare på fester. Jag drar inte energi. Kanske nu under december då tankar och panikattacker samt självskadebeteende blivit värre, men inte innan.

Okej men då är du ju i andras ögon en rätt vanlig tjej, och psykisk ohälsa hos unga är jättevanligt ä. Såg att du inte orkar leta nytt umgänge så då kanske det är bättre att nöja sig, men jag minns den där skaviga känslan du har. Du verkar rätt rak med. Kanske ha en träningskompis på gymmet, nån som inte är förståååående utan mer:"Ja okej livet är skit nu gör vi nåt annat", dvs motsatsen till älta. Jag vet inte. Svårt när jag inte känner dig. 

Åh det är svårt med vänner vid vissa gränsåldrar. När man är liten är man vän med grannbarnen, i skolan med någon/några i klassen, i gymnasiet börjar det först bli de man riktigt klickar med.
Du är 28 nu, i den åldern många börjar stadga sig, de är färdiga med utbildning, köper hus, skaffar barn osv.

Nu vet jag inte var din och dina vänners vänskap började, men ni har vuxit ifrån varandra. Du behöver hitta både nya vänner, men också dina egna strategier för att må bra inom dig själv.

Har du något intresse? Gillar du till emepel att laga mat, eller rita, eller rida, eller dansa, eller gå på gym, eller vad som helst? Gå en kurs! Sök på nätet efter forum. Börja skaffa vänner där ni har något gemensamt.

Ja.. tack för peppen! Jag har alltid haft svårt att hitta kompisar, kanske för att jag är blyg men känns mer som det är något fel på mig eftersom de som jag vet om har ändå 4-5 nära vänner. 

Jag gjorde en förändring i våras när jag var i en liknande sits som nu. Då märkte jag en skillnad men man orkar inte upprätthålla det när man inte får något gensvar.

Jag ska ta upp det här med mina vänner när vi ses och då får vi se hur det går... kan säkert bli motsatt effekt.

En vän är från högstadietiden, där känner jag att vi kanske inte är på samma plats i livet och vi glidit isär lite. De andra är från utbildningen, där känner jag mer sammanhang då det finns liknande intressen. 

Har tyvärr inga intressen /: gymmar lite på kvällarna och helgerna. Pluggar och jobbar extra. Mer hinner man inte... Man kanske hittar någon på sitt framtida jobb

Någon annan som har en input?
/tjej som inte kan sova pga mkt tankar 

Som andra varit inne på är det mycket ansträngande att vara vän med de som mår psykiskt dåligt. Det är lätt att hamna i en slags terapeut-roll och att det blir ett ensidigt förhållande där den sjuka får stöd och hjälp medan den friska blir dränerad på energi. De flesta människor har ju svårigheter att tampas med i sina liv och man orkar inte alltid, man vill hellre ha glada positiva vänner som ger energi. Det är tråkigt förstås, men också förståeligt. 

Hoppas du kan få ordning på ditt mående! 

Varför funderar du på att strunta i dina vänner bara för att du inte alltid får det gensvar du vill ha?
Om ni ses en gång i veckan och du är med på fester så ses ni ju rätt ofta ändå. Spelar det verkligen någon roll just vem av er som hör av sig?
Dina vänner säger ju att du är glad och rolig så varför tvekar du på deras vilja till vänskap?
Du vet ju säkert också att man inte kan få ha det precis som man vill med sina vänner då alla har olika behov och är olika så man får acceptera att ens vänner inte kan uppfylla allt man hade önskat.

Av vad jag kan utläsa så är det bara under dec månad som du tycker att vänskapen har varit sämre. Det kan bero på så många andra saker och behöver inte alls ha med dig att göra.
Tror du har en del hjärnspöken där.

Tycker det är jättebra att du försöker visa dina glada sidor när du umgås med dem.

Jag har en vän som jag aldrig hunnit sakna för att hon tidigare hört av sig för ofta. Hinner inte ens tänka tanken att höra av mig så har hon redan gjort det. Visst har hon tagit upp det när vi var yngre och undrat ifall det är något fel. Hade det varit något fel så hade jag förstås inte tackat ja när hon ringde och föreslog något. Det är nog samma med dina vänner, hade de inte velat umgås med dig så hade de inte svarat när du ringt och de hade inte tackat ja till att umgås med dig.

Dina vänner skulle säkert höra av sig om de inte litade på att du gjorde det. Ofta har man olika styrkor och svagheter. Vissa är dåliga på att ta initiativ andra dåliga på att vara ensamma och vill höras jämt. Andra har lätt för att planera och hitta tid för att umgås medan andra tycker att de har fullt upp alltid. Man får hitta en balans.

Har många år av psykisk ohälsa själv. Självskadade rätt illa under många år. Det är något andra har enormt svårt att förstå, de blir illa till mods. Vissa blir fysiskt illamående. De vet inte vad de ska göra. Att ens tänka på att skada sig själv blir ibland för mycket för friska hjärnor, jag vet för jag minns så väl vad jag tyckte om det innan det drabbade mig själv. Tyckte det var sinnessjukt, kunde vrida mig nästan som i mentala plågor av att bara tänka tanken på att skada mig själv. Det gör jag förresten fortfarande om det handlar om andra självskadebeteenden än det just jag gjorde. 
Det gör det också obehagligt och svårt att förstå för anhöriga och vänner, att en person de tycker om har driften till att vilja skada sig själv. Det gör dem såklart ledsna för det är verkligen inte normalt att vilja skada sig.

Slutligen så tycker jag att du ska bli bättre på att höras och träffas med din familj. Det är synd att många har dålig kontakt med sina familjer.
Jag hade inte heller den bästa kontakten med dem under sena tonåren och fram till 25 och lite till. De lät mig såklart ha min frigörelseperiod. Sen får man ta kontakt och visa att man vill umgås mer igen när man kommer till den tiden i sitt liv då vänner inte är allt längre. 

Ja, det håller jag med om. Däremot så vet jag att en av personerna har sagt att denne gärna tar på sig en roll som "psykolog" och vill vara där för andra personer i såna situationer. Vet själv att personen stöttat en annan som varit i liknande situationer, upprepade gånger. Det är därför jag inte får ordning på det.

Jag är för övrigt väldigt positiv och glad men kan halka ner i svackor. Det hände i våras och nu i höst/vinter. Det är de enda gångerna så det är inte ofta.

Jag kanske generaliserade lite när jag skrev 1 gång i veckan då det är tre vänner jag har som jag träffar olika mycket ofta. En person träffade jag under vintern en gång i veckan genom utbildningen, föreläsningar och seminarium, knappt inget mer. En annan som jag är osäker på om det finns ett geunint intresse pga personen aldrig hör av sig men hör av sig till andra bekanta och gemensam vän, har jag hört av mig till från våren till nu november för att bygga kontakt. Det är tyvärr en ensidig relation då jag endast får svar och inget mer, personen hör inte av sig själv. Och nu har det gått över en månad sen jag skickade något och inget har skickats från personen. Gör mig väldigt ledsen. Den tredje är lite från och till då jag upplever att vi glider ifrån pga vi lever olika liv.

Så 1 gång i veckan kanske jag överdrev, ganska rejält. Vänskapen har varit sisådär under en längre tid, inte bara december. Jag har försökt trycka bort det och tänka "det blir bättre, jag kör på, jag har ju förändrats". Det är mest jag som föreslår att ses och hör av mig. 

Iförrigår la två av mina vänner ut att de gick ut och åt med en annan bekant, ingen frågade mig om jag ville hänga på eller hört av sig och frågat om hur jag mår. 

Tycker du jag ska ta upp vad jag känner? 

Vad tycker ni andra?

Är det värt att ta upp vad jag känner och tycker med mina vänner eller resonerar jag konstigt/kräver för mkt när jag förväntar mig att någon ringer mig eller frågar om jag vill ses när jag mår dåligt?

Det har gått snart en månad sen berättade för mina vänner om att jag har självmordstankar.

Det gör ont, det gör det... Det svårt att acceptera att viljan och energin från dem kanske inte finns. Blir bortglömd.

Absolut, det kan också vara så att jag upplevs jobbig. Mot det så har jag hört att jag inte öppnar upp mig tillräckligt och jag är stängd. Har då förklarat för dem att det är ganska tunga grejer men fått svaret att hos oss kan du alltid prata, och då har jag börjat göra det (i lagom mängd tycker jag)... med detta som resultat.