Varför väljer individer med NPF diagnoser att skaffa barn, när det så ofta resulterar i problem för samtliga inblandade?

Men du är inte alla som har haft depression och alla som har haft depression delar inte dina upplevelser. Helt okej om du talar för dig själv men skriv då om dig själv i singular och inte vi för jag är inte med i ditt vi.

Jag fattar att jag går på dig men jag blir jäkligt provocerad. Jag har själv haft depression och ångest, jag har barn med en man som har npf och barnen har själva npf-diagnoser. Att förringa meningen med deras liv och antyda att vi inte borde ha skaffat dem är inget annat än en förolämpning mot mig och mina fantastiska barn och ett förringande för allt de upplever och bidrar med. Visst, livet är inte lätt jämt, men det är fan i mig inte meningslöst. 

Jag undrar varför idioter skaffar barn, med eller utan diagnos. Folk sätter sig inte in i vad det innebär. Min pappa skulle inte ha haft barn, kanske inte min mamma, definitivt inte min syrra eller något av hennes två ex hon har barn med, inte heller en annan syrras man. Eller en av mina bästa vänner för den delen. 
Är så förbannat trött på folk som är naiva och skaffar barn, sen far barnen illa. 

Nej, du har ganska fel där. Människor har så många andra egenskaper som kan kompensera. Någon som har minst normal intelligens och någon NPF-diagnos och som verkligen vill ha barn och tar ansvar - inga problem! Där behöver man inte ens partnern som ska kompensera.  Det är ju också vanligt att relationerna inte håller. Inte sällan är det just föräldern som inte har NPF som inte orkar med och som tar minst ansvar.

Jag har själv varit med om att båda pappor till mina barn inte har orkat, och att jag fick ta det mesta. Trots NPF. Okej, den ene hade nog själv NPF, men den andre hade inte det. Just kvinnor med NPF brukar ta hand om sina barn, och många gör det bra också! 

Eller hur? Jag håller med dig. Lustig likhet där - man skulle tro att det är jag som har problemen då jag har NPF, men mina yngre två barns pappa utvecklade en ganska svår depression. Det vet man inte överhuvudtaget innan man skaffar barn, vilka psykiska sjukdomar som dyker upp senare i livet. Eftersom han inte heller hanterar sin depression vettigt, så förlitade sig barnen ju mest på mig. Och jag gör allt jag kan för att finnas där för dem. 

Ska man veta så säkert vad risken är för att barn ska ärva psykisk sjukdom/NPF så får man ju kolla mer intensivt. Kolla tillbaka i släkten - borde jag ha fattat att svärmors konstiga sätt kan tyda på depression och att det kan vara ärftligt?  Eller att min äldste sons pappa inte bara har dyslexi och trauman utan kanske också ADD? Och att hans syrras konstiga infall tyder på Tourette? Jag kände ändå inte till något av det där när jag träffade honom för 35 år sedan. 

Ja hata mig så att du får må bättre.
Ska jag ge dig massage och säga att du är världens bästa förälder och att alla andras erfarenheter inte räknas då dina erfarenheter är den enda riktiga sanningen?

Okej, så inte samma syster. Jag förstår att du har några saker gemensamt med ts. Odiagnosticerad förälder och tvivel kring om NPF och förälder är en bra kombination på grund av dina erfarenheter. Det blev mycket tydligare såhär vart du kommer ifrån. 

Jag har autism/asperger, och min mamma hade det också förmodligen. Eller något annat. Jag skaffade barn just pga att jag ville ha barn som jag kunde ge allt det jag själv inte fick.  Eller det är ju inte hela /enda orsaken men det var en. Jag kan tryggt säga att jag och mina barn har en mycket bättre relation än jag och min mamma hade. 

Diagnoser är en samling av symtom. Vi har alla symtom på någon diagnos, vissa mer, andra mindre och en del har så pass mycket svårigheter att de får en diagnos efter utredning. Själv har jag många olika symtom på adhd, men symtomen är inte så starka och inte i alla sammanhang. Jag har också haft problem med ångest sedan jag var barn. Jag anser mig ändå ha levt ett bra liv och anser livet vara värt att leva. Jag presterar högt och är en social och omtyckt person, fast med vissa känslighet som bara jag och mina närmsta vet om. Jag har 3 barn varav 2 också har starka drag, men inte såpass att vi utrett dem eller känt behov av en diagnos eller medicinering. Det har absolut varit mer krävande att vara förälder till överaktiva barn men jag har också sett mitt äldsta barn att symtomen nästan försvunnit, eller iaf dämpats och tagit en annan form. Mina barn är fullt fungerande, intelligenta och glada och jag kan inte föreställa mig en värld utan dem. Precis som jag bidragit till samhället trots mina svårigheter om än ganska lindriga eller iaf hanterbara, tvekar jag inte en sekund på att mina barn kommer göra det. Vi får inte heller glömma att dessa drag också för positivt med sig, som de utan dessa drag saknar. Känner nog ingen som kan vara så driven, energisk, glad och intensiv som jag ofta kan vara, där jag kan få med mig och lyfta andra. Tror det är väldigt viktigt att inte bara belysa de negativa sidorna av symtomen utan också se hur mycket de positiva sidorna ger, både på individnivå och i samhället. Finns många framgångsrika människor mer högfungerande autism och adhd. 

Ja, men du har ju inte diagnos, du har drag men inte i den grad att du har en funktionsnedsättning, Det är stor skillnad. 

Det finns många som inte har diagnos på papper men troligtvis skulle uppnå kriterierna vid en utredning. När jag var barn utredde man sällan barn för adhd, speciellt inte flickor. Jag hade stora koncentrationssvårigheter, precis som mitt ena barn men vi har båda klarat oss bra ändå då vi är rätt så skärpta. 
Min poäng här är, vem menar man när man prata om vem som bör skaffa barn eller inte. Det går runt massvis med människor som har diagnos utan att ha fått en, sen har vi en troligtvis stor drös som blir utredda privat och får diagnos fast de egentligen inte har någon. Hur ens diagnos påverkar en och ens omgivning är mycket individuellt och det är farligt, anser jag att börja diktera vilka som bör eller inte bör skaffa barn. I de flesta förhållande där ena parten har en svårighet väger den andra upp. Faktiskt, i de flesta förhållande väger kvinnan upp för mannen och går vi djupare in på detta är det troligtvis flest män som är bristfälliga föräldrar i samhället. Även de utan diagnos. Förstår du var jag vill komma?

Av samma orsak som alla andra. En längtan och av egoism. Varför skaffar CP-skadade, personer med kortvuxenhet eller andra fysiska handikapp? Varför skaffa folk med alkoholproblem i släkten barn? Vi ska kanske tvångssterilisera folk som inte passar i mallen? Mitt svar är att det beror på samma sak som när andra skaffar barn. Det finns många med diagnoser som är perfekta föräldrar och många utan diagnoser som är urkassa föräldrar.

Jag fick min diagnos när barnen var 7 och 12 år gamla.

Innan dess hade jag ingen koll på att jag hade en diagnos.

JA! Som på 30-talet!