Det är inte autism utan......?

Ts fortsätter:
Sedan min nu 14 åring började i 6an har hon förändrats från att som liten varit utåtriktad och framåt, till att bli en  tillbakadragen och orolig person. Visst kan jag se tillbaka och se att autistiska drag fanns även när hon var liten men inte så pass att jag eller nån annan funderade på om hon var autistisk. Hon står nu och väntar på om hon ska utredas för npf eller ej. Skolan oroar sig för en del saker och hon säger själv att hon har lite sociala svårigheter. Umgås sällan med vänner på fritiden men spelar onlinespel och skriver då med andra spelare .Jag kan inte låta bli att oroa mig över om hon får rätt hjälp. Hon har autistiska drag såsom selektivt ätande, irritation om någon inte följer "reglerna" och lite annat. Men oron kan ju också vara ångest, och sen har hon höga krav på sig själv att hon ska ha bra betyg och så, vilket kan orsaka stress och nedstämdhet. Frågar man hur hon mår så är det ständiga svaret "jag vet inte". Det sker ju så mycket i tonåren. 

Bra med utredning. Många ungdomar med ångest har olika diagnoser, visar det sig sen. Ca 30% av de som får autismdiagnos får det i tonåren eller senare. 

Skulle det inte vara det så är det väldigt bra att utreda ändå för det kan dyka upp något som man inte tänkt på.

Däremot låter allt du nämner som typisk autismdrag.
Detta att man ser förändring från barnet till när de går in i puberteten är rätt klassiskt. (är själv förälder till nu vuxen, som din text är som en karbonkopia på och hen fick diagnos som 16-åring) 

Inte jag själv, men mina föräldrar och skolan reagerade ofta på mitt beteende. Har hon Damp? (som det kallades då) autism? Tourettes? Nåt annat? Så det var ett par psykologbesök, bup och försök att ge mig en diagnos men bup hittade ingenting. 

Just tourettes, jag skyller på att jag var barn, var något jag ville ha när jag läste om det. Svärande och könsords- delen då. Så det blev en del agerande efter det där jag påstod mig ha det och betedde mig, men bup såg igenom det.

Så håller med övriga, bra med utredning även om det inte visar på något.

Ja hon har en del typiska drag. Förändrades ditt barn också mycket vid puberteten? En sak jag tänkt på är att min flicka alltid (inte nu då) varit väldigt framåt och velat vara med i olika pjäser på fritids, helst huvudrollen, när hon var 4 sjöng hon solo för hela förskolan och när de var ute sjöng hon för hela grannskapet 😏. Hon lekte och klädde ut sig och det var aldrig något avvikande just i leken. Hon kunde både leda och följa.( Men hon kunde bli arg som ett bi på MIG om något inte gick som hon tänkt. ) Och när vi hade släktkalas så hade de alltid någon teaterföreställning som de hittat på. 
Däremot var hon inte den som sökte upp kompisar på lekplatsen och så. Hon hade också svårt att fråga kompisar om de ville leka, när hon var så stor att jag slutade messa föräldrarna. Hon tyckte det var så jobbigt om de sa nej.

Så de blir ju en stor skillnad man ser. Men det är kanske vanligt då som du säger. 

Det är ju bättre att utreda en gång för mycket än inte alls, om vi nu kommer dit. Vill ju att hon ska må bra såklart.  

Så du fick aldrig någon diagnos då och inget annat heller? Känner du att nu att du borde fått det ? Är ju ändå bra att de genomskådade dina försök 😏. 
Nu säger jag inte att det är så, men jag vet att min flicka ibland skriver på sitt insta "att man ska få vara som man är", "att man duger som man är". Och så har hon en lärare som överreagerar ibland när hon tror att flickan mår dåligt, gör  en höna av en fjäder, och ringer hem. Så då kan det ju bli så att flickan känner att hon inte får vara som hon är nu, men får hon en diagnos så är det helt ok att vara såsom hon är. Och då kan hon ju börja överdriva de här specifika dragen (mat,, ljudkänslighet, ögonkontakt) . I sådana fall får man ju hoppas att psykologen är genomskådande där också.