Jag är galen. Eller?

Mitt psykiska mående har egentligen aldrig varit bra. Det finns så många orsaker till det, men jag har aldrig egentligen varit glad på riktigt. Jag kan inte minnas någon form av glädje från min bardom, det är bara antingen "ingenting" eller ledsen i olika utsträckning. Jag minns till och med att jag fick gå till bup i fyran, tre gånger fick jag gå dit men kontakten avslutades med motiveringen till min mamma att "det är ingen idé, vi når inte fram". Ord det inte var meningen att jag skulle höra, dörren in stod på glänt och det var väl meningen att jag skulle leka eller pyssla med grejer i väntrummet, om jag minns rätt. Som vuxen har jag egentligen bara ett minne kopplat till starka känslor. Tänker jag på det, även nu när jag skriver, får jag tårar i ögonen och den där känslan i bröstet.

Jag är nog galen. Sen jag var i sena tonåren har jag haft "låtsaskompisar". Inte som barn vad jag minns, det kom i slutet av grundskolan/början av gymnasiet. "De" peppar mig att göra saker, "de" tröstar mig när jag är ledsen, "de"försöker få mig att le åt saker osv. Och jag blir "deras" "andra". Partner, syskon, eller vad det nu kan vara. 

Jag vet inte varför jag har blivit så här. Det låter ju som någon som de låste in på mentalsjukhus före 1980-talet. 

Hur galen tror ni att jag är?