Svikit min mamma. Fruktansvärt dåligt samvete.

Men det där är ju sånt som tonåringar gör.... Det är inget konstigt och inget du ska ha dåligt samvete för. Du behöver inte ens berätta. Men om det känns bättre för dig, så gör det.... Är din mamma vettig så är det inget som kommer att påverka henne. Jag var hemskt strulig i övre tonåren.... Umgicks med folk som tog droger, såg till att mamma fick telefonen avstängd (jag gömde telefonräkningar för att jag insåg att jag surfat för mycket och var rädd för reaktionen), rymde hemifrån, stal alkohol från henne, rökte osv Det där med droger visste hon inte, men jag berättade det någon gång i vuxen ålder och svaret jag fick var "jo, jag hade det på känn".... Kan ju iofs tycka att hon borde ha agerat om det nu var så att hon misstänkte att jag var i kontakt med droger, men men... No hard feelings. Tonåringar är som dom är...det är en del av livet. Försök släppa det!

Så skönt det var att läsa det, MF. Alltså det jag mest är rädd för nu är att om jag berättar så kanske det blir så att hon blir ledsen över att jag inte vågat berätta allt detta för henne. Så ja, även om det skulle vara en lättnad för mig att berätta så kanske hon hade fått mer ångest, mått ännu sämre än hon redan gör och börjat tänka att hon måste varit/är en förskräcklig mamma. Jag vill verkligen inte att hon ska gå och tänka så. För det är så långt ifrån verkligheten man kan komma.

Det låter ändå som normala saker de flesta barn/tonåringar gör, som alla skrivit. Det känns som att du har väldigt stora krav på dig själv. Ingen människa är perfekt som aldrig gör "fel", det som är stort är att i alla fall inse och sen förlåta sig själv för det. Bra ändå att du pratar med någon om detta då det är något du ältar. 

Till "En mamma": Så är det. Visst vet jag att ingen är perfekt, men för mig är det lättare att ha förståelse för andra. Ibland kan man ju vara sin egen värsta kritiker. När tankarna skenar iväg kan det vara värdefullt att få råd och tips från andra för att få perspektiv.

Till "omg": Är det du som avgör att något är traumatiskt eller inte? Hur människor upplever, reagerar och påverkas av händelser i livet är högst individuellt. Nu menade inte jag att de saker jag gjort nödvändigvis är traumatiska i sig, men snarare kan några grejer ev. vara reaktioner/följder av när en ung person inte mår bra och agerar utåt på grund av att jobbiga saker händer i livet. Menar inte att alla som utfört likande grejer som jag är traumatiserade. För som alla andra redan skrivit, så är det vanligt för barn och tonåringar att göra dessa saker. S.k. tonårsrevolt är inget främmande ord för mig.
Kan tyckas att de saker jag älter är att göra en höna av en fjäder, men trots allt är det ju uppenbarligen något som jag behöver bearbeta, annars hade det inte malt i mig till att börja med. 
Du har för övrigt inte en susning om vad jag, en främling på internet, har varit med om för övrigt, så undanbeder att du eller någon annan försöker tala om för mig huruvida jag bär på trauman eller inte. Överlåter den analysen till en expert, t.ex. psykolog. Baserat på hur du uttryckte dig så gör jag antagandet att du inte är en.

Snacka om att du förstörde den här tråden med din otroligt otrevliga attityd. Ts svara inte på detta. Jag håller med de andra, du har inget skämmas för och ditt sätt att reflektera över mindre "synder" visar ju bara på att du blivit en bra person oavsett.
Varför inte ge en liten presentkorg till din mamma, som någon föreslog. Så det kan kanske kännas bättre för dig

Hennes pappa var alkolist, det kan mycket väl vara ett trauma. Att inte få trygghet från sin far.
Du verkar oerhört inskränkt, tycker lite synd om dig

"Men snälla kom inte o säg att du har haft en traumatisk uppväxt innan du har läst på vad trauma betyder."

Snarare du som inte verkar ha koll på vad trauma är. En pappa som är frånvarande traumatiserar ett barn då barnet inte får sina känslomässiga behov mötta av den föräldern, och när jag skriver frånvarande så syftar jag inte endast på en förälder som inte finns i barnets liv utan jag syftar även på en förälder som bor under samma tak som barnet hela hens uppväxt men brister i att möta barnets känslomässiga behov, "bara" det skapar trauma hos ett barn och det hade du vetat om du var påläst om trauma.

Det finns ingenting du gjort som skulle få din mamma att bryta ihop. Tror inte hon skulle bli särskilt förvånad ens. Vill du berätta så gör det för all del men jag tror att du framförallt behöver koncentrera dig på nuet. Det absolut finaste du kan göra för din mamma är att vara frisk och lycklig. Så visa henne hur mycket hennes stöd betytt för henne genom att studera/skaffa jobb, ha intressen, inte supa eller stjäla, vara hjälpsam mot henne och andra, bjuda henne på en middag och komma med små överraskningar då och då. Det kommer hjälpa enormt. Lycka till med din nya framtid.

Men du, de flesta tonåringar gör sånt och din mamma vet nog redan det mesta.

detta är inget hon skulle döma dig för. Du har ju sedan dess växt upp och förbättrat dig. Som mamma hade jag inte brytt mig om det som varit. Finns där för henne bara. Det räcker.

du blåser verkligen upp småsaker till en luftballong. Lär dig släppa det.

Ja det var lite onödig attityd ifrån mitt håll. Det erkänner jag. Blev bara lite smått irriterad då han kallar det för trauman. 

Ts är säkert en bra person, men har fastnat i en loop, i en bubbla som inte ger någonting att sitta fast i. Att älta saker som faktiskt är bagateller idag ger inget bra utav det. Han kommer ju inte vidare ju mer han håller på och ältar. 

Allt du gör är att förminska TS. Du kan inte avgöra om vad någon annan upplever som trauma. Sådana här kommentarer kan leda till att folk trycker undan sina känslor istället för att bearbeta dem. 

Jag vet mycket väl om hur det är att inte ha sina egna föräldrar.
Jag vet också hur det är att inte ha sin ena "förälder" närvarande. (självklart den goda föräldern då)

Jag har varit med om riktiga trauman. Daglig misshandel med mordförsök som barn. Jag har varit med om en hel del saker som bl a våldtäkt. 

Ts verkar efter vad jag kan utläsa inte ha varit med om det. Inte ens att hans alkoholiserade far misshandlade dom. Han har ångest, deprimerad och känner skuld i hur han har ljugit för sin mamma. Men traumatiserad är han ju inte utöver ev sina egna handlingar. Men det kan man ju inte kalla för traumatiserad förutom om det handlar om att vara orsaken till en olycka som har dödlig utgång. 

Ts går omkring och ser sig själv som traumatiserad vilket utgör att hans bubbla blir än större. Vilket inte hjälper honom någonstans i hans arbete att komma vidare då han har blåst upp det så stort att han säkerligen blir "traumatiserad" över att inse att han inte är "traumatiserad!

Sluta dalta med honom och säg åt han att börja ta ansvar för sig själv och, vad han har gjort tidigare inte behöver diskuteras i detalj (tro mig jag har gjort liknande tidigare då jag har varit självdestruktiv och hatat mig själv då jag inte förtjänade att leva (p ga allt man har varit med om så trodde man så åtminstone)och det resulterar inte i något bra). 

Bättre att ts gör sin mamma glad istället för att svartmålar sig för saker som tydligen är normalt beteende i yngre år enligt vissa här inne. jag var själv ingen sån utan ordentlig (ljög inte och beteende mig dåligt) fram upp tills jag hittade spriten. runt 20 års åldern. Men då hade jag inte haft kontakt med mina "föräldrar" på 8 år med den onda och 4 år med den frånvarande.

Det är fruktansvärt det du varit med om, men man kan inte jämföra som du gör. Ditt lidande har inget med ts mående att göra. TS mår inte automatiskt bättre bara för att höra om att du upplevde en ännu större otrygghet, och dessutom försöker förminska hennes känslor. 
En påverkad oduglig förälder är illa nog! 

Sen kan man kan alltid hitta någon som haft det värre, i ditt fall så är det då barn som på riktigt bragts om livet av sina föräldrar osv. Det "slapp" ju du.
Ser du hur dumt det blir? 

Bra att du kan tillstå att du faktiskt var otrevlig. Så tråkigt att du också varit med om traumatiska händelser i ditt liv. Precis som ".....­." skriver, så håller jag med om att vi inte kan, bör eller ska jämföra varandras livserfarenheter och vem som har haft det värst. Det är onödigt. I mitt svar till dig "omg", så skrev jag att du inte har en susning om vad jag har varit med om, eller vad för trauman jag bär på. Så det som jag har berättat om här i tråden, sammanfattar inte hela mitt liv. Även om mitt originalinlägg blev långt, så är det ju fokuserat på ett område. Att mitt psyskiska mående medför att jag får ångest och som en följd går och älter gamla saker. Du vet ju inte vad jag mer har råkat ut för eller upplevt, och det tänker inte jag sitta och delge heller. Jag menade som sagt inte heller att de saker jag gjorde i sig kan beskrivas som traumatiska.
Som många förstått här, och kunnat relatera till, så handlar ju ofta sådana ageranden om någon form av frigörelse och att tänja på gränser som ung. Inget ovanligt. Jag har försökt få fram att några av de sakerna jag gjorde gjorde jag för att jag inte mådde bra och ville vara rebellisk, trotsig. Men jag mådde dåligt av att göra som jag gjorde, tyckte inte alls om att ljuga/smyga. Det kändes väldigt fel, obehagligt, dumt, det var liksom inte "jag", då jag oftast var ärlig, snäll, duktig, lite blyg/försiktig, väluppfostrad. Jag saknade ingenting materiellt och kärlek fick jag. Det var därför det kändes och har känts som ett svek mot min mamma. Jag vet att jag förstorat upp detta, men det är ju väldigt lätt att göra det som sagt när man inte mår bra!
Försök att inte dra slutsatser om hur en person är och lever, hens yrke/utbildning/boendesituation, utifrån ett anonymt inlägg på ett forum. Att skriva som du gjorde till mig kan påverka så otroligt mycket mer än vad du tror. Det skadar aldrig att ha lite empati, och det är inte samma sak som att "dalta" med någon. Jag håller med om att det är viktigt att sträva mot att gå vidare efter jobbiga händelser. Livet är inte lätt, toppar och dalar. De allra flesta råkar ut för hemskheter, men ger inte upp, det har inte jag heller gjort. Tvärtom strävar jag efter att ta kontroll över mina tankar, men det är inte alltid man klarar det själv, och ibland faller man in i gamla tankemönster, beroende på olika omständigheter. Antidepressiva är dessutom inte alltid den bästa lösningen eller mirakelkuren för psykisk ohälsa. Ibland kan ju den bästa medicinen faktiskt vara att få stöd av andra människor, som inte dömer en, exempelvis på ett onlineforum.

Släpp det där. Det du räknar upp att du gjorde under din tonårstid var typ vad jag hann med på en vecka under mina tonår. Det är liksom så det är att vara tonåring.

Men bra att det är på g med psykolog för om det där är saker du ältar så måste du verkligen lära dig att släppa saker. Kanske kbt där du mer blickar framåt och tränar på att styra tankarna skulle vara bättre för dig  än traditionell psykologi och ältande av det förflutna.

Anonym (omg)

Det är tydligt för mig att du inte får din kunskap från trauma-experter. Fysiskt misshandel är inte det enda som kan vara traumatiserande.

Vad som också kan vara traumatiserande - en förälder som förnekar dina känslor. Om du känner dig osedd, ohörd och oälskad under din uppväxt. Du har växt upp med en kontrollerande förälder. Du växer upp där du känner dig pressad av en förälder samt mycket annat.
Depression/ångest kan bli resultat av det, orsakat av sådana trauman.

Man behöver inte förminska andra bara för att man anser att man haft det värre.