• Anonym (...)

    När man växer ifrån varandra

    Jag och mannen träffades när vi var unga. Nyss fyllda 20. Jag blev upp över öronen förälskad och fjärilarna fladdrade som aldrig förr. jag minns hur jag inte kunde sluta le de fösta veckorna. Kunde sitta för mig själv och fantisera om vår framtid och var så lycklig över detta nya. 

    15+ år senare har vi fortfarande ett fint förhållande, för det mesta. Men vardagen är kantad av småbråk, vardagspussel med barn, aktiviteter och en massa måsten.

    Jag börjar mer och mer inse att vi vuxit ifrån varandra och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag inte att vi någonsin kommer kunna känna samma attraktion igen. Innerst inne så vet jag att jag har bestämt mig, tids nog kommer vi att separera. Känner givetvis stor sorg över detta och känner att jag inte har någon aning om hur jag ska kunna ta första steget.

    Jag älskar min man men på ett familjärt och vänskapligt sätt. Han är pappa till mina fina barn och är så bra med dem. Vi har ett fint familjeband alla 4 men jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanke på att aldrig få bli kär och knäsvag igen. Jag tänker ständigt på hur det skulle vara att träffa en annan man och få bli förälskad. 

    Men trots att jag nog redan vet att en separation kommer att ske, så kan jag liksom inte förlika mig med att splittra familjen. Våra barn är så familjekära och jag vet att de kommer att bli förkrossade. Dessutom var det inte länge sedan vi flyttade till en ny stad. En stad där de precis gjort sig hemmastadda och älskar. De gillar skolan, vännerna och huset. Allt detta skulle behöva ändras. Jag skulle inte kunna ha kvar huset och jag. vet inte ens hur vi båda hade kunnat hitta en vettig bostad på olika håll. 

    Vad gör man? Hur går folk vidare utan att gå itu? Jag vet ju vad jag vill men kan inte förmå mig att ta mig framåt med allt  som kommer att göra så ont på vägen. 

    Eller ska man bara acceptera att kärleken tillslut går över till vänskap? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-01-23 11:09
    Råkade göra två identiska inlägg (klickade på publicera 2 gånger), svara gärna på den andra trådstarten istället.

  • Svar på tråden När man växer ifrån varandra
  • FredrikLiksom

    Förälskelsen kommer ju lägga sig även med en ny man. Sen undrar jag om den blir lika intensiv när man är vuxen. I tonåren var ju allt nytt och man var full av hormoner. Så risken är att du blir besviken både på förälskelsekänslan och när den lagt sig efter ett tag.

    Sen går ju allt i perioder. Barnåren är svåra. Jag är 20+ år in i ett förhållande och barnen Är i början av tonåren och det är väl först nu som man börjar hitta varann igen. Man har levt med trötthet och en massa skyldigheter och nu plötsligt får man lite tid över.

    Nu vet jag inte vilket läge du är i du vet ju bäst själv vad som ä bäst för dig. Men jag tror inte ett uppbrott löser ens längtan. Man får snarare träna sig på att vara tillfreds. Men sen kan ju ens partner vara ett svin eller helt i obalans med en själv och då är det ju ingen idé att försöka.

    Men tänk efter om gräset verkligen är grönare på andra sidan.

  • Anonym (X)

    Vardag blir det ju efter ett tag i alla längre förhållanden. Vad har ni testat för att få tid och känslor för varandra som par?

    Som 35+ tycker jag det är ganska naivt att tro att man ska hitta ett nytt förhållande med ständig förälskelse.

  • Anonym (Kanske jag också)

    Jag är i en liknande sits. Gift i 20 år snart och känner också att vi glidit isär. Det finns känslor men mer på kompisnivå. Vi är båda vettiga människor men har det allt mer svårt i vardagen. Kan tillägga att vi gått på terapi tillsammans och enskilt. 

    Vi pratar om att skiljas men skall ge det lite tid. Jag vill framförallt inte hamna i ett läge att man ångrar sig. Tänker också på hur barnet (visserligen utfluget) skulle reagera. 

    Jag kan också längta efter att hitta förälskelsen igen, men den försvinner ju den också. 

  • Anonym (Maija)

    Lycka till att vara så säker på att hitta den stora kärleken igen.Ibland händer sånt bara i sagoböckerna.

Svar på tråden När man växer ifrån varandra