Hur vet man om man är sjuk på riktigt?

En destruktiv relation kan givetvis ge upphov till psykiska besvär som ångest, depression etc. Och hur man vet att det är en destruktiv relation finns ju många sätt att ta reda på. En dålig relation behöver inte innehålla våld eller elakhet, det kan ibland räcka med att kärleken har tagit slut, finns inget gemensamt kvar, man har slutat prata med varandra, man lever separata liv, känner sig frustrerad, småtjafs mest hela tiden etc... Då kan man bli deprimerad givetvis. 

En depression och ångest är ju symptom på något som inte stämmer. Så självklart är man sjuk på riktigt oavsett vad det beror på. Eller menar du att man måste ha en psykisk diagnos ställd av läkare för att räknas som sjuk på "riktigt"?

Man kan givetvis må bättre av att förändra sitt liv, det gäller ju allt. Och när det gäller psykiska problem är ju det oftast bland det första man rekommenderar, att se över sitt liv och fundera på om det är något där som gör att man är sjuk och i så fall försöka ändra det. 

Ja det vet du väl inte om du inte testar att separera?

Men har man det dåligt tillsammans så visst kan det bidra till hur man mår. Konstigt vore det väl annars? 

Man kan ta hjälpa av kurator eller annat samtalsstöd för att sortera vad i livet det är som gör att man mår dåligt. 

Ja det stämde för mig.  Var tillsammans med mitt x i 12 år. Vi levde bara under samma tak som föräldrar. Bådas beslut att separera tillslut. Jag trodde att jag hade gått in i väggen. Jag hade mått dåligt med sjukskrivning i 6 månader men hade vart dålig mycket längre än så. Jag separerade med 2 barn. Det är klart att en seperation i sig är jobbig men när allt hade landat igen så började jag märka skillnad på mig själv. Jag började må bättre, jag började skratta igen. Mitt riktiga skratt från hjärtat.  Barnen märke skillnad,  mina familj märkte skillnad, x märkte skillnad. Ca 5 månader efter seperationen kunde jag sluta med medicinering ,jag hade fått tagit tag i mitt liv igen. 
Seperationen var det bästa som hänt mig. 

Relationen är definitivt destruktiv, men jag vågar inte lämna för att jag är rädd att han tex ska vända mitt mående emot mig när det gäller vårdnad om barnen, och tanken på att ensam sköta räkningar etc skrämmer mig... Vilket han antagligen vet. Jag har i flera år tjatat om att jag vill sättas in i vår ekonomi för att känna att jag kan och har koll, men han har alltid bortförklaringar till varför han sköter det själv... Samtidigt anklagar han mig för att ha noll insikt i ekonomin om jag köper något han tycker är onödigt... 

Relationer ger människor mycket. Men de tar också mycket. För en del, allt för mycket.
Nu tror jag det kan vara svårt att vara "sjuk", och inte ha en susning om att det skulle komma utifrån en destruktiv relation. Svårt att se sig själv - ja. Men inte helt gaslightad.
Sedan är det ofta så att den som mår dåligt i en relation och kommer ur den, ofta genomgår en känsla av frihet och lycka nära separationen. Men min erfarenhet är att denna bara är tillfällig. 
Därmed inte sagt att det är dumt separera. Men man ska heller inte lyssna för mycket på nyseparerade.

Jag är deprimerad, det vet jag... Men jag har hela tiden fått höra om "obalans i hjärnan" etc... Men nu senaste dagarna började jag undra om det inte snarare är han som är obalansen...

Man kan få depression utan obalans i hjärnan vill jag minnas, att det då beror på kanske långvariga negativa omständigheter eller så. Jag har själv i perioder känt mig depressiv när det varit mycket tumult omkring men när det gått över har jag mått bättre. Senaste exemplet var när jag var på en arbetsplats jag inte trivdes på. Kände mig låg och nedstämd i flera månader och så fort jag slutade försvann nedstämdheten. 

Försök få vara ensam i perioder och känn efter. Du kan ha rätt i att det finns något toxiskt i er relation. 
inte säkert det blir bättre för ni delar på er, men kan ändå vara bra att göra det om det känns som en  orsak.
Tycker du ska skaffa en terapeut och jobba med dina tankar också.