Gråten nära till hands pga obearbetade trauman och tungt jobb

Hej, jag hamnar emellanåt i djupa svackor av nedstämdhet till följd av stark oro utan lösning. Detta bubblar upp i sammanhang vid stark stress, mitt nuvarande jobb i detta fallet. Jag har ett bagage med en uppväxt som varit präglad av våld, svag ekonomi, beroende och psykisk ohälsa. Jag kan logiskt sett förstå att jag har sår, men känslomässigt känner jag mig misslyckad och övergiven som inte kan "vara vuxen". Jag har många flyktbeteenden, känslorna utanpå och olika strategier för att överleva. Utåt sett ä jag högfungerande men inåt känner jag mig konstant tom och matt. Har alltid känt mig utanför sociala sammanhang och haft svårt att relatera till någon egentligen. Får stundvis panik när jag blir becksvart i tankarna och förlorar hoppet, samtidigt som jag av erfarenhet vet att vetmörkret sköljer över till slut. Försöker att respektera mitt öde och låta min livslängd bestämmas av något annat än mitt självhat. Jag har förutom ett krävande jobb ingen nära relation eller stöd från familj. Har enstaka vänner jag kan prata med och vara mig själv med, är evigt tacksam för det. Känns hemskt att säga men min smärta är bottenlös. Försöker hålla ihop mig själv så gott det går. Har bestämt mig för att säga upp mitt gymkort, mår dåligt av att pusha mig själv till hård träning samt vistas med andra människor. Får ångestattacker, sömnsvårigheter och hjärnspöken efter varje pass jag tvingat mig till efter jobbet. Ska försöka ta hand om hälsan på annat sätt, promenader exempelvis, har inte varit snäll mot mig själv och pushat mig för hårt för länge. Känner du igen dig lite är det en stor tröst, känner mig så konstig