Barn som saknar den andra föräldern

Antar nya bonusmamman blir lika less på allt ringande, kanske kan ni prata ihop er om en strategi som kan funka?

Ofta när man separerar berättar man för barnen att det som förändrat är föräldrarnas känslor för varandra , inte känslorna för barnen. Man försöker göra separationen så odramatiskt det går och de flesta föräldrar gör rätt mycket för att barnen inte ska lida onödigt mycket. 

Men sen blir vi ändå lite förvånade när barnen faktiskt tar oss på orden och fortsätter sitt liv ungefär som innan fast kanske med två hushåll. Tycker du ska ha det i bakhuvudet när din son vill ringa pappa. 

För din son är enda skillnaden att ni inte längre är ett par. Allt annat är sig likt. Det betyder att om ni hade varit ett par och pappa var på jobbresa varannan vecka så skulle han kanske vilja ringa honom ofta. 

Du skulle inte bli oroad eller störas av detta. Om det var helt fel tillfälle att ringa skulle du säga det utan ångest eller dåligt samvete. Du skulle antagligen t o m tycka det var gulligt att din son saknade sin pappa så mycket när han var iväg. 

Nu är ni separerade och då läggs det in massa andra filter: är sonen olycklig för att ni är separerade, kan inte du ge honom tillräckligt på era veckor, vad tänker pappan när han ringer hela tiden, vad tänker nya partnern, borde du sätta gränser, borde du inte göra det, är det för att sonen är orolig som han ringer osv osv. Försök att utgå från detta: problemet är dina egna känslor och tankar runt varför sonen ringer pappa ofta. Det är dessa känslor som gör dig orolig. 

Tycker du ska ta det lite lugnt. Ni är uppenbarligen bra föräldrar, annars skulle inte sonen vara bekväm med att ringa pappa inför dig. ni har inte snackat skit om varandra och han känner sig inte utesluten eller att han måste skydda er. Han mår bra och har just nu extra behov av sin pappa och har dessutom en bra strategi för att få detta behov tillgodosett fast ni inte bor ihop. Bra!
allt är faktiskt bra. :) 

Blir det för påfrestande så kanske ni ska bestämma tider då de ringer varandra. Men gör inte en stor grej av detta - det är din oro som är jobbig för dig. när oron slår till så tänk: hur hade jag resonerat om mitt ex istället var min älskade make som är lastbilschaufför. Hur hade jag känt då? 

Men lugn bara lugn. Allt är bra och normalt. :)

Jättebra att man bekräftar barnets känsler och låter barnet ringa men barnet är för liten för att själv avgöra vad som är lagom så där måste man som vuxen steppa in och säga - jag ser och hör dig, jag finns för dig. Vi kan ringa till pappa X då och då. Dvs sitter ni i bilen eller ska göra något så är det helt okej att säga nej. Barn mår bra av regler och rutiner. Tillslut kommer barnet förstå att det är ingen fara att sakna pappa och att han finns kvar. 

I mitt hushåll har vi regler och förhållningssätt, man gör inte vad man vill, när man vill. 

Om detta har uppstått i samband med att pappan fick en "ny" familj så är min gissning att barnet vill få bekräftelse av pappan att hen fortfarande är älskad och värdefull för pappan. Att barnet inte blivit utbytt mot den nya kvinnans andra barn helt enkelt. 

Detta betyder inte att man kan ringa konstant och liknande utan man får sätta upp förhållningsregler tillsammans med pappan. Tex att kl 19 på kvällen innan det är dags att varva ner inför läggdags så har barnet och pappa en samtalsstund.

Blev det ändringar av umgänget mellan barnet och pappan i samband med att han hittade en ny familj? I så fall kan ju även det spöka.