Varför vill du inte ha barn?

Jag vet inte. Jag brukar bara säga att jag inte är lagt åt det hållet.

Jag känner samma. Jag är tacksam för att jag inte har några barn varje dag. Jag kan leva i lugn och ro och framför allt tystnad. Jag är utvilad varje måndag och behöver inte längta efter att sommarlovet ska ta slut. 

Håller med det mesta som skrivits i tråden!
Förundrad att ingen kapat tråden, vi barnfria brukar aldrig få vara ifred nånstans utan att någon ska komma in och predika och knäppa oss på näsan!

Näe, jag fattar inte heller grejen. Har så svårt att se att man slösar bort sitt enda liv på någon annan. Man kommer ju aldrig vara annat än förälder resten av livet, även om många hävdar att de minsann är egna individer också!! Pyttsan..... Jag tror aldrig jag träffat någon förälder som på riktigt är lycklig. Klart de hävdar det å det bestämdaste, men förr eller senare kommer det ett "men......".

Har svårt för hur människor förändras när de får barn. Allt ska kretsa runt dem och deras barn, men det är en annan som är "egoistisk" som inte FÖRSTÅR än det ena, än det andra...??

Ibland när jag blir onykter kan jag tjata lite på sambon att EN i alla fall, bara för att "kolla om det är så märkvärdigt som alla säger" (Vi är båda runt 40 så tiden börjar rinna ut), men som tur är så har han mer sunt förnuft 😊 Man skaffar ju liksom inte "ett" barn och så är det bra med det! Det medföljer mammagrupper, barnomsorg, fritidsaktiviteter, skola, det ska lekas, det ska vara barnkalas och fan och hans moster!! Från dag 1 så kommer ALLT därefter handla om barnet.

Hej på er alla frivilligt barnlösa!
Jag hade länge samma i ställning att jag absolut inte ville ha barn. Blev tillslut att jag skaffade ändå då jag tyckte livet kändes lite tomt. Ångrar mig inte en sekund, mitt barn är såklart det bästa som finns (förlåt men så är det) MEN jag har sån otrolig förståelse för alla som väljer att INTE skaffa barn!
Har man ett rikt och tillfredsställande liv utan barn ser jag ingen anledning att ändra på det för vad man än säger innan man får barn så ändras livet för alltid! Man kan inte leva exakt så som man gjorde innan och försöker man ändå göra det kanske man inte blir den bästa föräldern. Så heja er alla som håller fast vid ert beslut! Jag lovar att ni kommer få ett lyckligt liv utan barn och tror inte ni kommer ångra er. Ni har ju valt att leva det liv ni vill leva och de ångrar man inte. 😃
Jag stör mig så enormt på folk som ska lägga sig i ens livsval och det värsta jag själv visste var allt tjat om barn innan jag själv fick barn! Alla romantiserar barn oerhört mycket, sanningen är att det är riktigt jävla jobbigt att ha barn! Det är sant och jag tänker ofta tillbaka på tiden innan men saknar den ändå inte då just jag inte hade mycket till liv då men självklart var det mer harmoniskt och bekvämt utan barn. Mindre stress, mindre bråk och lättare samliv med min man.😅 Tack och lov växer ju barn upp en dag. 😉
I mitt fall var det rätt att skaffa barn då det gett mitt liv mening men hade säkert varit lycklig utan också! Så kör på med era liv och njut! 

Ens livsval ifrågasätts inte längre på det sätt som var vanligt under 70- och 80-talen. Numera respekteras att människor lever barnfria. Detta betyder ju inte på något sätt att man inte tycker om barn; de är ofta fantastiska små varelser som berikar tillvaron om man har förmånen att få lära känna dem.                                                                Det avgörande är vilket liv man vill ha; vill man ta sig vidare yrkesmässigt, vill man studera, skaffa sig en god allmänbildning och om man vill resa ser jag barn som ett stort hinder. Att inte kunna ha konstföremål som man rädd om och alltid ha det stökigt är ingenting jag skulle uppskatta. Sen börjar det redan vid tanken på graviditet och förlossning, nej, skönt att ha undsluppit.                En klyscha att man aldrig ångrar ett barn! Man behöver bara läsa Familjeliv, Känsliga rummet, nog finns det många som skulle vilja lämna tillbaka ungarna, frågan är hur och till vem.

Jag har barn, men har full förståelse för att det inte är något alla vill. Alla har inte samma önskningar i livet och konstigt vore väl det om alla skulle ha det. Har både barnfria, barnlösa och barninnehavande vänner och bekanta. Alla med olika skäl eftersom de är olika individer.

Däremot tror jag att du har fel när du inte tror att du träffat någon förälder som är lycklig. Bara för att man gnäller på det som är jobbigt i livet betyder det inte att man samtidigt inte kan vara lycklig. Det är inte antingen eller där. 

Det är väl hur man definierar "lycklig" också. Men helt klart händer det ju något med människor när de blir föräldrar. Svårt att förklara men tror inte så många njuter av tillvaron på riktigt. Verkar väldigt lätt att livet blir extremt inrutat. Man vet exakt hur dagarna ser ut. Med variationen då att HUR jobbig ska lämningen/hämtningen bli idag? Vart ska vi gå på promenad idag? Vem ska bråka vid middagen idag? Vilken färg är det på snoret idag? Vad ska barnet hitta på idag? Vad ska vi tjafsa om idag? Variation i i mitt tycke det extremt enformiga livet. Samt att man som främst mamma aldrig verkar helt pigg och avslappnad. Sen kanske man trivs så! Visst, kör i vind! 👍 Jag skulle bli galen.
En annan vet ju knappt i vilken stad man kommer vakna upp i imorrn.

Det är nog hur man definierar lycklig jo. Jag kan ju säga att jag var gammal när jag fick barn, närmre 40, och hade levt rätt oinrutat i många år. Rest massor, pluggat, bott i flera länder, levt för dagen. För MIN del hade jag med det nått en punkt där det livet inte gjorde mig lycklig mer - jag hade ju redan testat det jag kunde tänka mig. Och det hade varit fantastiskt men jag var mätt.

Jag var klar, och för mig var det jag längtade efer istället det du beskriver med rutin, lugn och en vardag där de små sakerna kom i fokus. Så det du ser som för inrutat blev det jag strävade efter, och jag är lycklig på riktigt i det idag. Men också lycklig över mina minnen från tidigare. 

Men - det är ju MIN historia, andra kan ju känna att man inte just blir mätt och får längtan efter rutin och hemmatacosfredagar. Och det är ju lika okej det liksom.

Jag valde bort barn för jag växte upp med föräldrar som började dricka mer och mer efter att min bror dött när jag var i 10-årsåldern och var orolig att inte kunna stå emot rusdrycker.

Inte meningen att kapa er tråd eftersom jag nog tillhör den andra sidan på spektrumet och visste redan i tidig ålder att jag ville ha barn. Och det blev fyra stycken av dem.

Om jag på något sätt skulle beskriva hur det är att ha barn så är det att jag dagligen slås av den kärlek jag har för mina barn. tänk er den där känslan när man är nykär och allt bara spritter i kroppen. Den känslan varje dag. att se någon man själv har ?skapat? växa upp och bli en egen individ övertrumfar alla de vakna nätter man har och alla de tjafs som kan (kommer att) uppstå. De övertrumfar med råge något annat man någonsin har varit med om i sitt liv (och ja, jag har haft ett ganska händelsefullt liv). Men nej, livet med barn är inte enkelt och ja det är en konstant karusell av känslor i hela spektrumet och i dessa tider är det kännbart att de kostar pengar. Men det blir vad man gör det till som så mycket annat. När jag hör mina barnlösa vänner prata om att ?när man har barn så kan man inte titta på Netflix när man vill?..så tänker jag bara stilla för mig själv att det är något jag högaktningsfullt inte bryr mig om överhuvudtaget. Livet är till för att levas. Och det innebär för egen del inte att ligga still i soffan och pilla navelludd utan livet levs för egen del genom att vara närvarande, att ta sina barn på en rundresa i Kina eller roadtrip i USA, eller vad det nu är man vill resa och se och uppleva tillsammans i världen eller i sin närhet. Livet tar inte slut för att man får barn, för egen del fick mitt liv en djupare mening och jag blev en betydligt bättre människa med bättre förståelse för människors olikheter och utmaningar. Med mer sympati och empati för min omvärld. 

Jag gillar inte barn. Att sätta medvetet kännande liv till världen innebär att man också sätter lidande till världen.

Fast det där är ju din bild. Andra kan ju ha en annan bild av drömlivet, och ha ett liv som de faktiskt inte känner att de vill ge upp för barn. 

Sen kan ju faktiskt inte alla ta sina barn på resor runt jorden heller.

Håller med dig till hundra. Mina barn gör mig "pirrig" varje dag,  är verkligen tacksam för dem dagligen... ALLT  annat kommer på platser betydligt längre ner. Även sambon hahaha
Nä skämt åsido, för mig är en egen familj så grundläggande på nåt sätt. Att få uppleva livet en gång till känns det som, när barnet föds. Å fiira födelsedagar, jul, påsk mm, få överraska dem och se deras glädje.  Inte som nån annan kärlek..

Att som ts skriva att de tar mer än de ger, förlåt men lol... i så fall är man en usel förälder... Sånt provocerar mig, om jag nu provocerar er...

Jag skulle nog säga att den största fördomen med barn är att de är så himla jobbiga...
Ja menar du får ju väldigt snabbt en payoff med även ett väldigt litet barn. Första leendet, skrattet, en kram.. En 3-4 åring klarar desstuom otroligt mycket själv.

Det du ger av kraft och tid får du (oftast) tillbaka tusenfalt och en relation som  håller livet ut (då de från början genast älskar dig tlll månen fram och tillbaka). 
De fina är också det att de heller inte är jobbiga med flit, eller elaka på nåt sätt.. 

Har en femåring som är otroligt tacksam för allt, hon går runt här hemma och säger "jag älskar det här hemmet, jag är så glad att vi har ett sånt fint hem", osv :D Barn är roliga! 
Min son knackar försynt på när jag kvällsduschar och undrar om jag är klar snart så vi kan gosa...

De är mina allra bästa vänner. 

Ens livsval ifrågasätts inte längre, snälla skojar du eller?? Vill man inte ha barn så ser ju folk på en som något rent förståndshandikappat! Folk hade tittat vänligare om de såg E.T. än vad de gör när främst en kvinna säger att hon inte vill ha barn. Käre tid, vad skitsnacket haglar! Och alltid i en överlägsen ton för de vet ju minsann bäst! "Du kommer ändra dig! Du har bara inte träffat den rätta än! Vad för kvinna är du som inte vill ha barn?? Det finns hjälp att få för 'såna dom dig' idag! (De utgår alltså ifrån att man är lesbisk/den eviga singeln). Vääääääänta bara......! Missunnar du din mor 'livets efterätt'?? Tänk vad ensam du kommer bli!" etc etc etc.

Såå, då var tråden kapad!! Gå och ääääääälska era uuuuuuuuderbara baaaaaaarn i nån annan tråd och diskutera eran ENORMA KÄÄÄÄÄÄÄRLEK till dem och diskutera den helt oooooooootroliga LYCKAN med "första leendet, första tanden, första gången de säger 'mamma'" i nån annan tråd!! Vi här bryr oss inte och sånt här svammel gör oss bara ännu mer anti, och bekräftar bara alla fördomar vi har om barn för fy fan vad meningslöst det låter, att inte ha mer liv än så! 
Och hur kan ett barn "älska mig till månen fram och tillbaka" (fy fan vilket töntigt uttryck f.ö!)??? Jaa, de har väl inget annat väl, de vet inget annat!!

Säger som Ove: SCHAAAAAAAS!!!!!!

aaaaaaaaw...som ett barns utbrott :D 

Allvarligt, ta det lugnt. Man kan fortfarande inte förbjuda folk i en tråd. 

Ni barnlösa skriver ju ofta hur andra störs av era val, då kan jag också störa mig lite på hur ni uttrycker er.

Alltså barn är inte från en annan planet. De är människor som alla andra, bara yngre och man får ju den relationen man vill om man vårdar den, precis som med allt annat. 

För mig är det helt OK att välja bort barn för att man inte vill/orkar mm, men ja jag stör mig på er som bara tror sig veeeta att det är sååååå elääändigt hela tiden. Alla föräldrar lider i hemlighet. Eh nej. 
Ni VILL att det ska vara så, så ni kan motivera beslutet på nåt sätt. Det är också knasigt tycker jag. 

Jag är inte hindrad att göra nåt bara för att jag har barn, men man väljer utifrån dem. 

Ja alltså jag respekterar allas val men nu när tråden fortsatt känner jag nog att vissa av er barnlösa inte verkar respektera oss som skaffar barn? Det är väl precis lika illa av er i så fall? 
Kanske beror det på er oförmåga att sätta er in i hur andra människor känner att ni absolut inte kan förstå hur man vill ha barn. Tur i så fall att ni inte skaffar!🙃

Att ha barn är helt fantastiskt och förgyller i alla fall mitt liv enormt. Det handlar inte om att ge upp sitt liv, tvärtom är det som förälder jag börjat leva fullt ut. Sömnbrist och mindre tid i soffan är ingenting i jämförelse med allt det ger även om det är jobbigt. Tycker ni ska ta er en funderare på varför det här med barn gör er så bittra? Är ni lyckliga så sluta stör er på alla som är lyckliga som föräldrar, låt alla bara leva sitt liv i fred utan att dömas oavsett barn eller inte! 🥰