Fortfarande besviken över könet

Gå och prata med någon. Jag blir provocerad av dessa trådar. Alla normalfungerade människor vet att det är 50/50 att få flicka eller pojke. Hur kan man ens försöka skaffa barn med såna odds om allt hänger på att få ett specifikt kön?

Anonym (korven)

TS skriver ju "Jag blev efter 1 års ofrivillig barnlöshet gravid förra året, har alltid drömt om att få en flicka och tanken på att få en pojke gav mig extrem ångest."

Alltså har hon ju haft denna känsla INNAN det hon gick igenom.

Det enda som gör att jag skulle kunna förstå dig här är om du har varit utsatt för grova övergrepp av män själv och därför blir traumatiserad bara någon med snopp finns i rummet, så att säga.

Jag tror du skulle behöva hjälp av proffs för att förstå bättre varför du känner som du gör.

Jag var "fel" som flicka för min far och jag har mått mycket dåligt av det. Det ligger verkligen i både ditt och i ditt barns intresse att du tar tag i de här känslorna och förstår var de kommer ifrån, så att du inte projicerar dina negativa känslor på det oskyldiga barnet.

Hade en kollega som önskade sig en pojke under graviditeten, det var så lustigt för det var en tjej. Men som blev transexuell och bytte kön. 

jag som önskade mig en tjej fick en son som betedde sig som en tjej. Han har inte ?kommit ut? men jag tror att han är gay. 

Jag har en otroligt nära relation med min mamma, till skillnad från min bror som knappt umgås eller pratar med henne mer än någon gång per månad. 

Uppdatering 9 månader senare (hoppas ni som svarat i tråden ser detta):

Jag skämdes så mycket över mina känslor i februari så efter ett par svar som var oförstående så slutade jag läsa i tråden för jag blev bara mer ledsen.

Läste igenom svaren idag, och till er som varit förstående och delat era erfarenheter vill jag säga TACK, fick tårar av flera av svaren idag, så fina saker ni berättat och jag är glad att flera av er har en nära relation med era tonårs- eller vuxna söner. Jag har en otroligt nära relation med min mamma, till skillnad från min bror som knappt umgås eller pratar med henne mer än någon gång per månad. Vill gärna ha den relationen jag har med min mamma med mitt barn, och oftast är det döttrar som i regel är mer nära sina mammor, men förstår också att det inte behöver vara så. Sannolikheten att få den typen av nära relation kändes i alla fall större med en dotter.

Till den som i framtiden söker efter liknande trådar och har samma ångest, här kommer min erfarenhet nu när sonen är född: sekunden han hamnade på mitt bröst så spelade könet ingen roll, var så kär i min lilla pojke från första stund. Han är nu 6+ månader och han är en ljuvlig liten pojke, älskar honom massor, så till er som skrev taskiga svar: oroa er inte, min son är varken oönskad eller oälskad, tvärtom får han så otroligt mycket kärlek och uppmärksamhet. Man älskar sitt barn oavsett kön, så är det. Så till dig med samma oro, det kommer lösa sig, jag lovar!

MEN, jag ska inte sticka under stolen med att jag fortfarande önskar en dotter någon dag, och jag tror att jag fortfarande kommer bli besviken om bebis nummer 2 också blir en pojke. Jag kommer älska bebis nummer 2 oavsett kön, men säkerligen sörja att jag aldrig fick möjlighet att få uppleva hur det skulle vara att ha en dotter också. Hade jag haft råd så kanske jag hade betalat för att göra könsbestämmelse i nåt annat land (om det nu ens är tillåtet nånstans i europa?). Så min längtan finns kvar där, men får väl acceptera att det kanske aldrig kommer hända mig. Att jag förlorade en dotter gör det hela så mycket mer snopet, men sånt är livet antar jag. En frisk bebis är alltid det viktigaste, det vet jag bäst som haft ett sjukt barn i magen.

Uppdatering 9 månader senare (hoppas ni som svarat i tråden ser detta):

Jag skämdes så mycket över mina känslor i februari så efter ett par svar som var oförstående så slutade jag läsa i tråden för jag blev bara mer ledsen.

Läste igenom svaren idag, och till er som varit förstående och delat era erfarenheter vill jag säga TACK, fick tårar av flera av svaren idag, så fina saker ni berättat och jag är glad att flera av er har en nära relation med era tonårs- eller vuxna söner. Jag har en otroligt nära relation med min mamma, till skillnad från min bror som knappt umgås eller pratar med henne mer än någon gång per månad. Vill gärna ha den relationen jag har med min mamma med mitt barn, och oftast är det döttrar som i regel är mer nära sina mammor, men förstår också att det inte behöver vara så. Sannolikheten att få den typen av nära relation kändes i alla fall större med en dotter.

Till den som i framtiden söker efter liknande trådar och har samma ångest, här kommer min erfarenhet nu när sonen är född: sekunden han hamnade på mitt bröst så spelade könet ingen roll, var så kär i min lilla pojke från första stund. Han är nu 6+ månader och han är en ljuvlig liten pojke, älskar honom massor, så till er som skrev taskiga svar: oroa er inte, min son är varken oönskad eller oälskad, tvärtom får han så otroligt mycket kärlek och uppmärksamhet. Man älskar sitt barn oavsett kön, så är det. Så till dig med samma oro, det kommer lösa sig, jag lovar!

MEN, jag ska inte sticka under stolen med att jag fortfarande önskar en dotter någon dag, och jag tror att jag fortfarande kommer bli besviken om bebis nummer 2 också blir en pojke. Jag kommer älska bebis nummer 2 oavsett kön, men säkerligen sörja att jag aldrig fick möjlighet att få uppleva hur det skulle vara att ha en dotter också. Hade jag haft råd så kanske jag hade betalat för att göra könsbestämmelse i nåt annat land (om det nu ens är tillåtet nånstans i europa?). Så min längtan finns kvar där, men får väl acceptera att det kanske aldrig kommer hända mig. Att jag förlorade en dotter gör det hela så mycket mer snopet, men sånt är livet antar jag. En frisk bebis är alltid det viktigaste, det vet jag bäst som haft ett sjukt barn i magen.

Jag förstår dig exakt ts, kände samma sak innan mitt barn föddes, som dock till min lycka visade sig vara en dotter. Jag hoppas att även mitt andra barn blir en dotter, och kommer känna mig besviken om det inte blir det. Man kan ha två saker i huvudet och hjärtat samtidigt, man kan älska sitt barn över allt annat men ändå känna besvikelse över att det inte blev som man hoppats på eller föreställt sig. Det behöver inte betyda att man är besviken över barnet i sig, utan över att situationen blev en annan. Låt inga bittra och lättkränkta pojkmammor få dig att tro att du är en dålig mamma! Och grattis till sonen!

Jag förstår dig exakt ts, kände samma sak innan mitt barn föddes, som dock till min lycka visade sig vara en dotter. Jag hoppas att även mitt andra barn blir en dotter, och kommer känna mig besviken om det inte blir det. Man kan ha två saker i huvudet och hjärtat samtidigt, man kan älska sitt barn över allt annat men ändå känna besvikelse över att det inte blev som man hoppats på eller föreställt sig. Det behöver inte betyda att man är besviken över barnet i sig, utan över att situationen blev en annan. Låt inga bittra och lättkränkta pojkmammor få dig att tro att du är en dålig mamma! Och grattis till sonen!