Jag är gravid, han är deprimerad och ointresserad
Hej! Vet inte var jag ska börja knappt.
Jag är gravid i v. 30, allting planerat. I dagarna kom det fram att min sambo inte mår bra, vilket jag har misstänkt ett tag. Han har ett jobb som tär på honom psykiskt men han vägrar byta. Han har mycket press på sig eftersom han spelar i ett fotbollslag på hög nivå, så träning och sådär är högt prioriterat. Han har tidigare varit deprimerad och medicinerad efter att hans pappa omkom på ett tragiskt sätt 2018.
Han vägrar söka hjälp.
Vi bråkar rätt mycket, han tål liksom ingenting (jag plockade undan frukostäggen, vilket var extremt respektlöst gjort tydligen), han vänder och vrider på mina ord och går till personangrepp mot mig direkt. Han lägger orimligt ansvar på mig såsom att det är mitt fel att han har svårt att gå och lägga sig på kvällarna och att han inte gör saker hemma, eftersom jag påpekar att det behöver göras och då vill han inte längre. Han är i princip totalt ointresserad i graviditeten där jag har fått fixa allting själv. Han känner på sparkar och sådär när jag ber honom, men tar inga egna initiativ. Han har varit med på ett par besök till barnmorskan men tycker att de är skitdåliga eftersom allt fokus ligger på mig och barnet. Han tycker att de borde ha bättre koll på hur mäns hormoner påverkas under graviditeten, och eftersom de inte har det så blir han uppenbart sur. Jag märker ju att barnmorskan tycker att frågorna är lite konstiga och själviska, och det får mig att skämmas.
Jag är väl också ganska känslig just nu så jag blir snabbt arg och ledsen när det blir såhär. Jag känner att jag inte får något stöd från honom. Det gör ont i hjärtat när jag hör gravida kompisar berätta om hur de fixar tillsammans hemma och hur deras sambos masserar deras ömma fötter och pratar med magen. Det var ju inte såhär jag tänkte att min första graviditet skulle vara, jag känner mig så ensam. Jag tycker synd om min sambo som mår så dåligt och vill ju hjälpa honom, samtidigt är jag så ledsen att han inte finns där för mig. Jag har tidigare inte varit orolig över förlossningen men nu är jag det, eftersom han förmodligen inte kommer att kunna ge mig det stödet jag behöver utan att få det att handla om honom eller bli arg. Jag har ingen annan jag kan ta med mig. Tänkte fråga min BM om kuratorskontakt vid nästa besök.
Nån som varit med om liknande?