Min fråga vänder sig till er som bott länge i en stad som verkligen har känts som ert hem, men av nån anledning så har ni varit tvungna att flytta till en annan ort, vilket kändes svårt för er. Hur lång tid tog det vänja sig vid en annan stad? Att verkligen få den där HEMKÄNSLAN?
Flyttat flera gånger. Uppvuxen i Stockholm, bott i Göteborg och numera i Malmö.
Sedan har vi bott på andra ställen
Det är i Malmö och Stockholm jag känner mig hemma i.
Har nu bott i snart 15 år i Malmö.
Det tog nog något år, men trivdes direkt
Tio år kanske?
Man behöver liksom gå ut på stan med sina kollegor lite, lära sig bra restauranger, bra ställen att parkera på, var alla myndigheter ligger, vilka skolor som är bra, skaffa några nya vänner på stället (vilket kan vara svårt efter studenttiden) osv osv.
Det tar tid tycker jag. Och vissa ställen blir man aldrig hemma på, om något annat är bättre.
Ca 10 år. Har en kompis som säger samma. Efter tio år springer jag ofta på någon bekant när jag är på stan. Jag förstår adressangivelser som Bakom gamla polishuset, där det låg ett café förut och har koll även på småorterna utanför stan. Man känner till kommunpolitiken, de stora företagen och vet när gallerian byggdes. Hemkänslan kommer när jag lärt känna tillräckligt med folk och när jag har lite historia på orten. Att ha minnen kopplade till platser här.
Tack båda två för svaren! 
Det är väl det jag missat, att ha kollegor umgås med i nya staden och upptäcka olika platser osv. Tror lite också att om man är van vid en större stad och så hamnar man i en mindre ort på ca 20.000 invånare som är mer ute på landet så blir de svårt vänja sig, då jag är en stadsmänniska.
Hur kändes det lämna er stad där ni hade den där hemmakänslan hos? Hur gick tankegångarna för att klara flytta? Jag blev tagen av socialen som liten, där jag skiljes från mitt hem och mina föräldrar ett tag, även om jag fick komma tillbaka sen, men de har lett till rejäl separationsångest som vuxen i övre 30 års åldern. Har grymt svårt släppa en stad eller lägenhet som jag verkligen känner mig hemma på, de känns faktiskt nästan som jag ska dö inombords. Ursäkta jag dela med mig så pass privata saker, men hoppas komma med något råd eller tips hur jag ska göra.
Ca 10 år. Har en kompis som säger samma. Efter tio år springer jag ofta på någon bekant när jag är på stan. Jag förstår adressangivelser som Bakom gamla polishuset, där det låg ett café förut och har koll även på småorterna utanför stan. Man känner till kommunpolitiken, de stora företagen och vet när gallerian byggdes. Hemkänslan kommer när jag lärt känna tillräckligt med folk och när jag har lite historia på orten. Att ha minnen kopplade till platser här.
Att skapa historia tar tid. Ju fler platser i stan man har ett minne, en historia, till desto mer hemma känner man sig.
För min del känner jag mig mer hemma genom att veta lite om stan. Jag har läst någon bok om stadens historia och varit på stadsmuseet, gått en stadsvandring. Sånt vet ofta folk som är uppväxta i en stad och som nykomling kan man känna sig mer som en i gänget om man har lite koll bakåt i tiden. Om man vet vilket år hockeylaget vann allsvenskan och vem som var tränare då. :) Jag har inga föräldrar eller lärare som kan berätta om stans historia, det får jag ta reda på själv.
Men det är ju inte så att jag har vantrivts de första tio åren här. Och det är nog också en förutsättning för att få en hemkänsla - att majoriteten av minnena man samlar på sig är positiva.
Jag flyttade inte heller under dramatiska omständigheter utan för att jag behövde ett jobb som fanns här.
Jag kan höra av mig när det händer. Har bott i samma stad i nio år nu, det känns fortfarande inte som hemkänsla.... Har bott ifrån hemstaden i totalt 14 år. Börjar undra om jag någonsin kommer att känna mig hemma här, men kan inte flytta "hem" heller eller ens i närheten (pga delad vårdnad av barn). Livet blev som det blev när det inte blev som det skulle.
Jag flyttade för att jag fick jobb en gång i tiden. Kände inte en kotte i nya staden förutom min dåvarande sambo. I ca 6 månader åkte jag enbart mellan hemmet- jobbet-mataffären. Jag hade fullt sjå med det liksom. Gjorde inga avstickare från de vägar jag lärt mig att ta med bil och med cykel.
Så småningom kom jag med på olika saker som främst mina kollegor drog med mig på så jag lärde mig sakta lära känna fler delar av staden. Flyttade några gånger också så efter ett par år hade jag bättre koll på den här staden. Jag bor ff i samma stad, nu inne på ca 20 år.
Nu känns det mer som hemma här än min hemort, där jag har mina föräldrar och lite annan släkt.