Vuxna som blir försörjda av sina föräldrar och aldrig tar ansvar

Jag är väl sån antar jag. Många tar det så. Hela sanningen är det inte för pengarna är äldre än min pappa. Jag är en trust fund baby. Mitt liv är rätt glassigt. När jag inte spyr som en hund pga gravidhormoner, I alla fall. 

Läst först att ditt liv var gräsligt och inte glassigt. 
Hur mår du av situationen då? Du känner aldrig dåligt samvete, eller dig mindre värd eftersom du åker snålskjuts på andra osv? Att du liksom inte står på egna ben.

Min flickvän har det så. Pappas pengar, nu har han börjat pracka på mig gåvor och dyra prylar jag inte är bekväm med också. Vi är inte sambo men hon är ofta hos mig, kom hem från jobbet en dag och det är hantverkare som gör om mitt kök. Som hennes farsa betalt och skickat dit som en slags present jag inte frågat efter. Kan inte säga nej heller för han är nån slags klanledar-mafioso och jag vill inte få gjuten betong runt fötterna och kastas i älven eller något.

Avundsjuk? Försöker du få nån annan må dåligt.

Varför ska man ha dåligt samvete för att man har en inkomst (engångs- eller långtids-) som man inte arbetat ihop själv? Hur stor summa pengar är det okej att ärva enligt det tankesättet innan man ska ha dåligt samvete för det? Är det mer okej att ha vunnit pengarna på lotto än att ärva dem? Är det verkligen så att alla, eller majoriteten, av dem som "åker snålskjuts" sitter hemma och rullar tummarna hela dagarna?

Problemet är ju att man inte ärvt pengarna, utan aktivt lever på någon annans besparingar. Kanske inte helt schyst mot den man lever på samt, ev andra kommande arvingar som får se kvarlåtenskapen dräneras på pengar pga en person som inte tagit sitt vuxenansvar. 

Att vinna pengar på Lotto är något helt annat. 

Så länge de som betalar ut dessa pengar är normalbegåvade vuxna som inte blir utpressade, anser jag att de har rätt att göra precis vad de vill med sina pengar (även om man skulle kunna argumentera för att de stödjer ett osunt beteende hos sina barn). Kanske tänker de att det är trevligare att barnet får pengar löpande under hela sitt liv, än en klumpsumma i arv  när barnet är typ 70 år? Jag vet inte.

Jag vill också upprepa min sista fråga: Är det verkligen så att alla, eller majoriteten, av dem som "åker snålskjuts" sitter hemma och rullar tummarna hela dagarna?

Min personliga erfarenhet (som jag inser inte nödvändigtvis är representativ) är att många 'rika' arbetar med välgörenhet eller pro bono på olika sätt, eller har arbeten som de verkligen trivs med och inte behöver arbeta 100%. Jag tror att ganska många skulle välja att arbeta deltid (eller inte alls) om de kunde, så varför ska man se ned på de lyckliga få som faktiskt slipper slita halvt ihjäl sig i ett jobb de inte trivs med, bara av den anledningen att någon annan frivilligt betalar?

Jo, jag mår bra. Varför skulle jag inte det? Det är väl supertrevligt att inte behöva kämpa för sin överlevnad eller ens sin bekvämlighet. Jag är varken mindre värd eller mer än någon annan, människovärde sitter inte i pengar. 

Helt ärligt skiter jag i vad andra gör. Det är deras liv. Sen har jag svårt för människorna överlag som uttalar sig. När det inte har hela bilden av något. Alla behöver inte bo hemma för att det är "retards" då är nog det snarare psykiska åkommor/sjukdomar du letar efter.

Det kan bero på att många faktiskt inte har råd köpa sig lägenheter. Andra kanske är fast i tillsvidare anställningar eller vikariat. Då får du knappast hyra lägenhet. Andra kanske har fastnat i betalningsanmärkningar som det drog på sig i tidig ålder. I kombination med det jag nämnt. Däremot är det efterblivet att bo hemma, utan att betala för sig själv kan jag tycka. Hyresdel och mat är det minsta man ska begära som förälder. Däremot blev jag lite chockad bör jag såg runt omkring mig. Hur många föräldrar som tillåter sina barn att bo hemma. Utan att betala för sig. Det är INTE normalt. Jag kanske förstår hur vårt det kan vara för vissa grupper. Eftersom jag tidigare arbetat inom ett område som täcker detta.

Det här är tyvärr något som kommer bli mer vanligt och ett stort fortsatt problem i Sverige. Med både bostadsbrist och för få hyreslägenheter som byggs. Kommer fler få bo kvar hemma, längre. Alla kommer inte ha pengar för dyra  bostadsrätter.

Får lite mindervärdeskomplex ifrån dig. Behöver man klanka ner på andra ms livssituation. Då är man nog inte så nöjd med sitt eget liv.  Kanske har du för mycket fritid? Förstår inte varför man slösar tid tänka på sånt här ens. Jösses...

Fast det är väl upp till föräldern att bestämma, vill de försörja sina vuxna barn så är det deras val.

Ja, fast är det inte lite pinsamt? Som att leva på veckopeng när man är vuxen. Jag skulle inte själv känna mig så bekväm med det. 

Det är upp till föräldrarna och barnet att avgöra. 

Jag kan inte hjälpa att jag ser ner lite på de som låter sig försörjas av sina föräldrar när de själva är vuxna. Som att de inte riktigt har kommit igång med vuxenlivet eller inte lyckas försörja sig. 

Jag är lite gammaldags och tycker att man vid någon tidpunkt ska vända på steken och börja ta hand om sina föräldrar istället, i den mån de behöver det förstås. 

Jag hade kontakt med en person som var 65 år gammal och försörjdes av sina föräldrar medan hon slutförde sin avhandling, som hon hade hållit på med i över 15 år. Det är rejält pinsamt. Om man inte är självförsörjande vid 65, när ska det då ske?? Jag var förvånad att hon ens hade båda föräldrarna kvar i livet. 

En del stannar kvar i ett barnstadium och kan liksom inte bli vuxna på riktigt. Jag skulle inte orka ha en sådan människa i mitt liv. 

Ja, många föräldrar ser sina vuxna barn, fortfarande som barn, även om de kommer upp i 40-årsåldern...

Har de då inga jobb, kanske trasslig ekonomi så får de gärna tillskott av mammsi och pappsi...

Det är så jag också känner. En del läser mina inlägg som att jag skulle vara avundsjuk. Jag känner mest att det är tragiskt precis som du gör. 

Jag tror att dessa "barn" faktiskt hade vuxit och utvecklats om föräldrarna låtit bli att curla sina barn ända upp i medelåldern.

Jag undrar vad den gode Freud hade sagt om saken. Lite som att de aldrig släpper barnstadiet. 

Det beror ju helt på situationen. 

En i tråden är jätterik med gamla pengar och kan leva bekvämt utan att anstränga sig. Det blir jag avundsjuk på förstås. Tänk att inte behöva känna oro nu när räntan går upp osv. Att veta att man alltid har sitt på det torra. Man kan göra vad man själv tycker är meningsfullt i livet. Jag skulle arbeta som volontär med utsatta, kanske starta en verksamhet som inte behövde gå runt för behövande som inte får hjälp av kommunen etc.

Men i andra fall rör det sig om föräldrar som inte badar i pengar utan som verkligen avstår från ett eget hyggligt liv för att hjälpa oföretagsamma vuxna barn. Där blir jag mer arg och tänker att barnen borde få en rejäl spark i ändan och att föräldrarna borde sluta försörja den som egentligen kan själv.

Tredje fallet är barn med funktionshinder. Där förstår jag absolut både föräldrar och barn. Samhället ger inte mycket till den som inte kan arbeta. Som förälder vill man se sitt barn ha en dräglig tillvaro även om barnet inte har egen förmåga till försörjning.  

">