• Anonym (Anonym)

    Tänk om…

    Jag älskar min ettåring, gläds åt hans framsteg, ser honom, möter upp hans behov av närhet och omsorg. MEN det jag försöker hålla inom mig är hur deprimerad jag är inombords. Det får inte läcka ut, inte gå ut över honom. Så jag biter ihop, trots stort inre motstånd går jag promenader med honom, sköter de basala sysslorna i hemmet. Jag leker t o m med honom på golvet fastän jag i tanken ser nattsvart på mitt liv och vem jag är och dessutom enligt egen övertygelse saknar fantasi. Jag är en deprimerad mamma. Hur ska det gå för mitt barn? Jag är sjukskriven halvtid för depression, knaprar piller, har bett om terapi men det var ett års väntetid. Återstår gles kontakt med kurator. Har en fantastisk och stöttande partner, pappan till vått barn. Känner mest så mkt rädsla, vill barnet allt gott men känner att jag knappt förmår. Någon som känner igen sig?

  • Svar på tråden Tänk om…
  • Anonym (Anonym)

    Puff, puff! Någon med erfarenhet av barn och depression samtidig?

  • Kaede

    Jag möter många barn i mitt yrke so. Har föräldrar som har olika former av svårigheter. Psykisk ohälsa är en av dem. Tänk inte att allting är mörkt och kört för din son. Han har ju två föräldrar. Psykisk ohälsa hos en förälder är en riskfaktor. Barnet riskerar med större sannolikhet att själv utveckla svårigheter MEN det är er miljö och hur ni lär honom hantera det som ligger till grund för hur det faktiskt blir och hur han hanterar vad som nu kommer i hans liv. Många människor med icke-deprimerade föräldrar utvecklar också svårigheter faktiskt. Ingenting är nämligen svart och vitt. Att ni är två föräldrar varav den andra är stabil är en skyddsfaktor tex. Att du faktiskt behandlar dig och beter dig friskt med barnet är ytterligare en. Ett litet barn har väldigt fysiska behov. De behöver kramar och tröst och närhet. Just nu är det good enough! Jag lovar dig. Jag skulle säga att det är värre att du inte är kontaktbar eller tom i blicken och obrydd när han vill ha dig nära än att du inte orkar så mkt. Dvs allt du beskriver att du gör för honom är en skyddsfaktor. En normal barndom. Du leker på golvet och du tröstar och du kramar. Du är närvarande. Om du inte orkar vara mentalt närvarande så pausa hellre då och vila själv i ett rum medan ditt barn är med sin pappa eller på förskolan osv. Men tro inte för en sekund att icke-deprimerade föräldrar inte ligger på lekrumsgolvet med sina små och önskar annat och känner att livet är slut typ. Det blir folk av deras ungar med! Depression är en del av mångas liv och du kan fortfarande vara hans bästa mamma som någonsin finns att få. Sedan är småvarnstiden tuff och med en depression på det! Du gör det alltså superbra. Håll i och håll ut! Du kommer att må bättre. Dvs du kommer att själv känna att du är en ännu bättre mamma än du redan är. Du söker ju hjälp, du tar mediciner och ni är två i det här. Det absolut viktigaste du kan ge honom är att du håller dig vid liv och att du gör allt du kan för att fungera för honom. 


     


    Även om det är dyrt, kan du gå till ngn privat? Styrkekramar till dig!j

Svar på tråden Tänk om…