Tänk om…
Jag älskar min ettåring, gläds åt hans framsteg, ser honom, möter upp hans behov av närhet och omsorg. MEN det jag försöker hålla inom mig är hur deprimerad jag är inombords. Det får inte läcka ut, inte gå ut över honom. Så jag biter ihop, trots stort inre motstånd går jag promenader med honom, sköter de basala sysslorna i hemmet. Jag leker t o m med honom på golvet fastän jag i tanken ser nattsvart på mitt liv och vem jag är och dessutom enligt egen övertygelse saknar fantasi. Jag är en deprimerad mamma. Hur ska det gå för mitt barn? Jag är sjukskriven halvtid för depression, knaprar piller, har bett om terapi men det var ett års väntetid. Återstår gles kontakt med kurator. Har en fantastisk och stöttande partner, pappan till vått barn. Känner mest så mkt rädsla, vill barnet allt gott men känner att jag knappt förmår. Någon som känner igen sig?