Jag mår inte bra :( är så ledsen

Du har uppenbarligen växt upp i en dysfunktionell familj. Det är positivt att du tänker ta hjälp av psykolog. Eventuellt kan psykologen hjälpa dig bearbeta traumat med kbt. behöver du hjälp mer direkt så finns psykakuten i nödfall. Du är ledsen nu, men kommer att må bättre sen. Det kommer att ordna sig. 

Din trådstart väcker många tankar hos mig. Först och främst vill jag beklaga att du har behövt växa upp på det här sättet, med dysfunktionella föräldrar, och hur det har påverkat dig. Tyvärr har människor olika försvarsmekanismer som kan göra att de rationaliserar bort eller faktiskt inte minns sina egna destruktiva handlingar. I en dysfunktionell familj utses ofta ett svart får, eftersom det är lättare för familjen att skylla på en person än att se sina egna brister. Jag har haft en liknande uppväxt och var också det svarta fåret i familjen. Min mamma knöt aldrig an till mig, på grund av en förlossningsdepression, och har alltid behandlat mig annorlunda jämfört med mina syskon. Hon brukar till exempel berätta en rolig historia, som handlar om att hon ammade mig när jag började få tänder. Då bet jag henne i bröstet och hon kastade iväg mig. Ett spädbarn. Jag kunde ha dött. Men det här är en rolig historia enligt henne, som brukar avslutas med orden; vad dum du var. Det svarta fåret redan som spädbarn alltså. Min pappa var väldigt labil, precis som din, och jag var alltid nervös för att något skulle hända när jag tog hem kompisar. En gång blev jag misshandlad när kompisen var i ett annat rum och skämdes och hoppades att han inte förstod vad som hänt. Vi hade egentligen inga regler alls, men plötsligt kunde man bli misshandlad. Det var en väldigt otrygg miljö att växa upp i, precis som din. Gjorde man något fel kunde man bli misshandlad, utkastad ur huset eller jagad upp i skogen. Det blev så långt att jag delar upp det i två svar.

Hur man påverkas av en sådan uppväxt är nog väldigt olika, men jag skulle gissa på att de flesta får dålig självkänsla och måste jobba mer med sig själva i vuxen ålder. Att få inlärningssvårigheter är säkert inte ovanlig, så det kan absolut bero på din uppväxt. Tycker det är väldigt bra att du inser att det kan finnas ett samband mellan dina prestationer i skolan och hur du hade det hemma. Jag fick inga inlärningssvårigheter, utan skolan fungerade istället som en motvikt som gav mig självförtroende, eftersom jag lyckades prestera. Men jag fick andra problem istället. Att jag stannar för länge i destruktiva relationer och har svårt att sätta gränser på det viset. Våld är redan normaliserat för mig, så den känslomässiga spärren är förstörd, även om jag vet (rent logiskt) att det inte är något man ska acceptera. Det är mitt största problem. Jag har också svårt att känna mig trygg och brukar säga att jag sover med ena ögat öppet. Däremot har jag lätt att känna mig trygg i sociala situationer med nya människor, för jag blir alltid överrumplad av hur trevliga andra människor är (jämfört med min familj). Tror det är väldigt bra att du går och pratar med någon och reder ut hur din dysfunktionella uppväxt har påverkat dig och hur ni kan jobba med ditt mående idag. Den största nyckeln till att må bättre, är nog att se din familjs skuld i det hela, samtidigt som du accepterar att du inte kan påverka det förflutna, utan bara framtiden. Att distansera sig från din familj kan också vara ett alternativ, om de fortfarande påverkar ditt mående på ett negativt sätt. Jag har ingen kontakt alls med min mamma och syster och oerhört lite kontakt med mina bröder. Min pappa träffar jag ibland och vi har lyckats få en fungerande relation i vuxen ålder. Han har förträngt allt han gjort och jag har accepterat att det är så. Hoppas du mår bättre snart!

Nej det är inte bagateller. Säg upp kontakten med dina föräldrar och sök proffshjälp. 

Kan berätta lite om hur min uppväxt sett ut. Jag har också en far som har hett temperament och får raseriutbrott (som äldre har han väl dock lugnat ner sig en aning). Morsan fick fly med mig hals över huvud när jag bara var 3 år, då han misshandlade henne varje dag, ofta för rena skitsaker, som att maten inte var färdig och stod på bordet när han kom hem från jobbet. Han har även haft en hel del överkonsumtion av alkohol, även om han skött sina jobb som han ska.

Som om det inte var nog blev morsan senare ihop med en halvkriminell typ som även han brukade få aggressionsutbrott. Men han blev aggressiv mot oss barn istället för mot henne, och ansåg att vi var egoistiska ungjävlar som skulle hållas på plats. Han hotade med stryk när vi inte gjorde som han sa (detta var så sent som på 90-talet) och protesterade vi eller satte oss upp emot honom fick vi stryk.

Även han hade alkoholproblem och skulle ha morsan att dricka, för att han ville ha berusat sällskap när han var full.

Jag fick ta hand om mina småsyskon och vara som en ställföreträdande pappa från det att jag var 7 år tills jag flyttade hemifrån.

Min styvfar tvingade mig mer eller mindre ut ur föräldrahemmet när jag var 17, innan jag ens gått klart gymnasiet, för att han tyckte att jag inte skulle bo hemma och vara morsan till last (främst ekonomiskt, eftersom de ju behövde pengar till alkohol).

Jag hade nästan ingen frihet att tala om, fick ständigt ta hand om mina småsyskon och göra hushållssysslor, och vågade ofta inte ta hem kompisar då jag inte ville att de skulle se när morsan och min styvfar var på fyllan.

Detta gjorde att jag inte kunde sköta mina läxor från skolan som jag skulle, och hur jag hade det hemma påverkade min studiemotivation negativt, så att jag hängde med de i klassen som struntade i att plugga. Det gjorde att jag fick mycket sämre betyg än jag annars skulle fått.

När jag väl flyttade hemifrån var jag så glad och lättad över att äntligen slippa ta en massa ansvar och över att äntligen vara fri, så jag började supa kopiöst och umgås med äldre missbrukare, vilket gjorde att jag hamnade i ett 23-årigt missbruk. (Har idag varit nykter i ganska exakt 3 år och 8 månader).

Jag har hela mitt liv varit utfryst från vanliga människors (dvs folk som inte missbrukat) gemenskap och detta har skapat ett revanschbehov hos mig utan dess like.

Vet inte varför jag kände för att berätta om det här, men kanske för att visa att det finns fler som haft ett dåligt liv och en taskig uppväxt.

Tack att ni svarar och delar med mig. Hemskt det ni utsatts för, hur mår ni idag? Har ni fått hjälp att bearbeta allting? Har föräldrarna nu när ni är vuxna sagt nåt om uppväxten? Många förskönar ju sanningen:/

Just nu är det lite knackigt, för jag är relativt nyseparerad, men annars känner jag att jag mår bra. Faktiskt. Bara att jag dras med vissa typer av problem, som jag beskrev i mitt inlägg. Mitt recept för att må bra har varit att lägga skulden där den hör hemma (alltså hos mina föräldrar), att distansera mig från osunda relationer i den mån jag kan (så som med min mamma och syster), att skilja på nu och då (vad som hände mig som barn och vem jag är idag) och att anpassa mig efter hur verkligheten ser ut. Realitetsanpassningen innebär till exempel att jag vet att min pappa inte minns någonting och att relationen med min mamma aldrig kommer bli bättre. Jag försöker också gravitera mot sunda relationer och bort från dåliga. Familjerelationer har jag ersatt med nära vänskapsrelationer. Det är egentligen bara ett problem på julafton. Sedan lever jag med en stor sorg över att saker är som de är, men det är ingenting jag kan göra någonting åt.

Det stora i livet är inte att få ta emot kärlek utan att ge kärlek.

Det du behöver göra är att sluta önska att få bli älskad. Istället använda den kunskapen och sorgen du känner för att älska ditt eget barn.

Frigörelsen när man inser att man inte behöver  sina föräldrars beröm och bekräftelse är bland de viktigaste stegen i livet.