Alltså inte gråter över allt och inget men typ om han har ångest, panikångest, känner att saker går dåligt för honom i livet, problem med olika relationer, någon som dött osv.
Hur skulle ni tycka och tänka om han grät.
Vad hade ni gjort?
Själv hade jag nog kramat om honom och säga att jag alltid finns här om han behöver prata.
Jag absolut älskar män som vågar gråta, prata känslor och som är bra på att kommunicera. Män som tycker lika illa om den stereotypa manlighetsnormerna som jag. Tack och lov är alla män i mitt liv och som jag känt stora feminister som älskar och ser upp till kvinnor. Riktigt bra män som vågar vara sig själv och visa sårbarhet. Tycker det är sexigt och attraktivt.
Men de får inte vara fega och själviska och såna som skulle dra och överge en vid hot och faror. De ska ha civilkurage.
Alltså inte gråter över allt och inget men typ om han har ångest, panikångest, känner att saker går dåligt för honom i livet, problem med olika relationer, någon som dött osv.
Hur skulle ni tycka och tänka om han grät.
Vad hade ni gjort?
Själv hade jag nog kramat om honom och säga att jag alltid finns här om han behöver prata.
Han får sympatigråta litegrann samtidigt som han tröstar mig om jag är jätteledsen eller gråta ordentligt om jag skulle dö, då är det ok. Annars tycker jag han skall avhålla sig från sånt.
Bra han gråter ut
Klart han ska gråta om han är ledsen.
Av smärta, för en kraschad relation, av depression, ett husdjurs död, en begravning...
Att inte gråta någonsin gör mig orolig för mannens mentala hälsa och hur han har blivit uppfostrad.
Jag uppskattar att en man kan visa att han är ledsen istället för att hålla det inom sig eller låta det komma ut i form av aggression.
Män och killar som gråter får åtminstone mig att tappa intresset. Väldigt avtändande faktiskt. Känns hårt att säga, men så är det.
Självklart ska män få lov och gråta och jag skulle aldrig se ner på en man för det. De man har runt sig tröstar man givetvis.
Men att gå omkring med för mycket ångest, panikattacker, sorg mm som inte blir bättre år efter år och inte söka professionell hjälp är det något fel
på. Vill man inte må bättre? Om man har svårt och ta tag i problemet själv måste man be närstående om hjälp att komma i kontakt med öppenvården eller vuxenpsyk.
Det är ingen skillnad på kvinnor och män här. Har man svårt att komma vidare så behöver man be o hjälp.
https://www.expressen.se/sport/hockey/okanda-tararna-satte--sig-i-bilen-for-att-grata/
De som inte tycker killar ska gråta bör läsa denna.
Klart män får gråta! Vore konstigt annars! Men feminismen börjar gå för långt även här. Den här generationen att "Riktiga män ska visa känslor!", "Män ska visa sig svaga!" etc börjar visa sig nu. Tänker på när Sveriges handbollslandslag förlorade nu senast. Killarna låg ju i drivor och hulkade och var helt söndergråtna! Även matchen innan, då det gick bra, då bölade de för det istället! Där går ändå en viss gräns.... Däremot att damfotbollsspelare bölade som barn i tid och otid, det var mer förväntat och barnsligt.
En rejäl man ska ju ändå kunna hålla en viss behärskning.
Hade ett ex som satt och verkligen ful-grät till typ "Lejonkungen" och sånt. Inte hans mest attraktivaste stunder i livet.
Gråter själv extremt sällan så när det väl beger sig så är det allvar. Tänker lite lika om en man!
Att gråta är inte könsbundet, det är mänskligt. Att kräva av män att inte agera på mänskliga känslor är galet