Jag förstår, att det är väldigt individuellt vad barn behöver osv. Man ska inte tvinga tillbaka barn för snabbt. Samtidigt ska man inte låta det bli någon slags spiral som de fastnar i. Sen har säkert skolan en åsikt också pga skolplikt.
Det aktuella barnet är 9 år och går i trean och hade en väldigt nära relation till den bortgångna, tänk förälder/syskon/nära far/morföräldrar eller liknande. Tänk fritt efter det.
Enda gången elever varit hemma som jag känner till (jag jobbar på gymnasiet) är när en förälder gått bort. Då har det tex handlat om cancer och man varit hemma veckorna innan, för att man vetat om att personen skulle gå bort snart. Mycket tragiskt, men då har eleven självklart fått vara hemma, kanske en månad totalt (lite före + lite efter bortgången)
Andra jag vet om där en förälder dött tex i en trafikolycka har man ju inte vetat det innan, men varit hemma tills efter att begravningen varit, och det mesta akuta ordnats med, ett par veckor (givetvis har skolan ordnat stöd till dessa elever, efter behov, när de kom tillbaka till studierna).
För mormor, farmor och liknande, får man ta ledigt för begravningen men mer än så känner jag inte till att barnbarn stannat hemma.
Jag satt och vakade vid mammas sida från onsdag till lördag tidig morgon. Barnen gick till skolan på tisdagen. Barnen fick välja själva, jag tyckte det var bra att dem gick tillbaka till det vanliga. Blir lätt att man hamnar i en ond spiral.
Begravningen var en fredag och då var vi alla lediga.
En vecka kanske. Tänkte max två först men sedan kom jag på det där som någon annan skrev att om det är barnbarn så brukar de knappast vara hemma alls, så kanske lite kortare då.
Jag förlorade min pappa som 13 åring. Min bror var 9 år.
Vi var hemma 3 dagar och gick sedan till skolan. Lärarna hade berättat för våra klasser och resten av arbetslaget.
Att bara vara hemma hade inte hjälpt något i sorgen utan snarare förvärrat. Allt var så upp och ner att det var skönt att få vara i ett sammanhang som var "som vanligt"...
Begravningsdagen var vi självklart lediga.
När farföräldrarna gick bort var vi inte hemma alls förutom vid begravningen.
Många bra svar i tråden.
Vill tillföra ett perspektiv. Det är jätteviktigt att barn får lära sig att vid kriser fortsätter man i huvudsak som vanligt. Idag är det många unga vuxna som tycker att de ska vara sjukskrivna i flera veckor för att det tar slut med killen de varit ihop med ett år. Osv. Kriser är en del av livet och det är alltid bra att hålla kvar vardagen och de goda strukturer som finns, fortsätta träffa andra människor ... Det är inte hjälpsamt att stanna hemma och älta i en bubbla avskild från verkligheten. Såklart är ens förmåga nedsatt, men det är en del av livet. Man är inte på topp varje dag, men man gör det man ska ändå.
Väldigt tydlig generationsfråga i arbetslivet idag som kan irritera oss som är lite äldre.
Jag tycker det är jätteviktigt för barn att leva livet så normalt som möjligt. När jag var sjuk i cancer tänkte jag att om det värsta händer så vill jag att min son fortsätter sitt liv precis som vanligt så fort som möjligt. Det blir ju aldrig helt som vanligt igen, men barnen har ett liv att leva och en lång framtid. De ska inte sitta hemma och gråta med sörjande vuxna. De ska vara bland andra barn så att de kan må bra några timmar om dagen och inte tänka på döden.
Barns sorg är randig i större utsträckning än vad sorg är för oss vuxna. Ofta kan barn vara superglada och leka och ha roligt en stund, och sen blir de jätteledsna en stund, och så glada igen. Det är normalt och något att bejaka. Därför kan det vara så att det är bättre för dem att vara i sin vanliga miljö - men med stor förståelse för de som finns runtomkring. Det viktigaste är att acceptera sorgen, och att bekräfta förlusten. Och att prata, prata, prata. Att prata om sina egna känslor som vuxen kan visa barnet att det är naturligt att ha känslor och låta dem komma fram.
Vill barnet tillbaka till skolan, kontakta lärare och rektor och förklara situationen och hör vad de tycker. De känner ju barnet ur skolperspektivet och vet vilka resurser och möjligheter som finns för barnet om hen blir ledsen på skolan osv. Om barnet inte vill, meddela skolan och ha en dialog om när det kan vara lämpligt att komma tillbaka, ibland är det bättre att vara hemma några dagar, och sen bestämma en dag när man ska tillbaka men kanske då med tydligt uttalad acceptans och förståelse för att barnet kanske inte kommer orka lika mycket.
Mina barn förlorade sin pappa förra året. De var hemma en vecka, det var oväntat och han vaknade bara inte en morgon. Vi åkte till mina föräldrar första veckan och sen var barnen tillbaka i skolan måndagen därpå.
Jag pratade med barnens rektor som rekommenderade att de inte skulle vara hemma jättelänge. Båda barnen ville tillbaka till skolan och de tyckte nog att det var skönt att komma in i rutiner igen, sen var det kanske extra jobbigt då deras pappa jobbade på skolan de går på och de påmindes om vad som hade hänt när de inte såg honom.
Nu hände allt det här precis innan sommarlovet så det var inte så många veckor de var tillbaka i skolan men det kändes ändå viktigt att de gick dit så det inte gick ett helt sommarlov utan att de hade testat att gå tillbaka.
Men det är som sagt individuellt, stäm av med barnen. Kanske är det så att de gärna vill tillbaka till skolan men att de inte vet hur de ska uttrycka det.
Tack för alla svar. Jag har läst allt men inte riktigt hunnit svara.
9-åringen var hemma från skolan idag men vill gå på sin måndagsaktivitet, så vi går dit.
Ja, det är lagligt att sjukanmäla sig på grund av av psykiska skäl så som stress, ångest och depression.
Det finns ingen definition av sjukdomsbegreppet i lagen utan det talas bara om nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom, enligt den juridiska webbplatsen Lawline.
Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning.
Källa: 1177, Försäkringskassan.
Beror ju helt på barnet! När jag var 12 år drunknade en klasskompis lillebror, klasskompisen var tillbaka efter bara någon dag. Känns idag extremt tidigt men han kanske behövde komma ut, träffa vänner, ha någon typ av normalt liv några timmar om dagen.
Många har i sina avtal ett visst antal dagar för släktangelägenheter, typ vid dödsfall.
Då får man vara hemma med full lön. Mår man jättedåligt så får man sjukskriva sig.
För mig är det en ganska väsentlig skillnad på om dödsfallet berör ett syskon / förälder (oftast) eller en mor/far förälder. För de allra flesta så är ju ens föräldrar unga för att man ska förväntas dö av naturliga skäl medan att ens mor och farföräldrar är ändå något de allra flesta förlorar i tonåren eller som barn. Dör ens syskon eller förälder så kommer det oftare som en chock och det är väl det som kan behöva bearbetas som gör det rimligt att stanna hemma lite längre beroende på hur barnet reagerar.
Att morföräldrar dör är mer naturligt om än sorgligt, men inte lika chockerande, och då tycker jag inte man ska stanna hemma för länge.