Hur hantera bråkig tonåring och vv-boende

Jag tänker att du troligen har fog för din oro, men att det ändå är en dålig lösning att inte lyssna på vad ditt ex förmedlar. Vill han förändra, så är det inte rättvist mot ert gemensamma barn att han ska ta större ansvar än han förmår.Jag har svårt att förstå att du inte skulle kunna ha kvar ditt jobb om pappan inte har hela veckor. Men jag tänker att man som förälder alltid behöver inse att förutsättningar ändras. Jag tänker att du behöver reda i vad du faktiskt behöver hjälp med och be pappan om detta, snarare än att klamra fast vid det som INTE fungerar. 
Du verkar ha lite väl mycket fokus på ditt Ex relation till sina barn. Det tar onödigt energi att stötta upp honom att göra goda förutsättningar för umgänge, det är hans ansvar som förälder.

Varför inte de tre dagar vv du jobbar borta, och vh. Eller var tredje helg, om pappan inte orkar varannan just nu.

Ja, visst kanske mindre tid med sonen skulle ge honom kraft att ta sig ur den dåliga spiral han är i. Eller så skulle det vara första steget för att backa ut föräldraskapet helt och hållet. Hade han visat mer engagemang för att förbättra situationen hade jag varit mer benägen att ta sonen mer tid tror jag. Men han dissar alla mina förslag om t.ex. familjestöd, föreläsningar om tonåringar osv? Visst, jag fattar att han har det tufft men var är viljan?

Du bör inte ta i beaktande vilka effekter minskning av umgänge ger och engagemang är ju något som faktiskt inte alltid finns där när någon mår dåligt.

Jag tänker att det är värre att låta en tonåring vara hos en förälder som faktiskt signalerat att det inte fungerar och att ork faktiskt inte finns. 

Jag tänker att vuxna får klara sig och att man faktiskt bör fokusera på att barnet ska ha det bra.

När jag läser i tråden så förvånas jag lite över att ingen verkar bry sig om vad sonen tycker och vill? Som 14åring kan man hantera väldigt mycket själv och behöver inte en förälder i närheten dygnet runt. Jag var själv skilsmässobarn i den åldern och gavs ansvar av min mamma som jag tog vara på. Jag var tonårsstrulig även jag!

Jag vet inte riktigt vad du menar nu med att han ska klara sig själv. Jag vill inte att han ska bo hos mig när jag sover borta. Men han fixar ju mycket själv, håller sina tider hyfsat bra (tycker jag, det tycker inte pappan), han lagar middag om det behövs, hjälper till hemma (i alla fall hos mig). Så det är inte i sånt konflikterna uppstår.

Jag har pratat med honom lite om hur det är hos pappa men han verkar inte lägga så stor vikt vid konflikterna som pappan gör. Vi pratade häromveckan om hur vi ska lägga upp sommaren och så ville han fortsätta vara lika mycket hos mig och pappan. Så det här är nog mest pappans problem än så länge. Och jag är rädd att sonen blir väldigt sårad om pappan säger att han vill att sonen ska bo mer hos mig.

Men det där första du skriver håller jag inte med om. Jag tänker att det är båda föräldrarnas ansvar att göra vad de kan för att barnet har en bra relation med båda föräldrarna, tex genom att se till att man bor hyfsat nära varandra så vardagen funkar bra för barnet och även stötta varandra i föräldraskapet även om man är separerade. Ju mer jag tänker på det är jag inne på att villkora att sonen bor mer hos mig, att det görs under en begränsad period och att pappan under tiden söker hjälp för både sin ork och relationen med sonen. 

Alltså, rätt få tonåringar bor ju vv tills de flyttar hemifrån ändå. Nån gång börjar de ju ändå bo heltid hos en av föräldrarna, så det kanske är lagomt att det blir nu för er? Ska du till annan ort ibland kan ju sonen säkert klara sig själv de dagarna eller bo hos pappan. Det viktigaste här är väl ändå att sonen mår bra och kan fokusera på skolan. Blir det bråkigt och stökigt hos pappan är det ju konstigt att 14-åringen ska tvingas vara där för att "lära pappan en läxa"...

Du gör ju förstås det du tror skulle kunna fungera för att din son ska få det bra. Det är ju en del i föräldraskapet.

Sen så tolkar jag situationen som att du tar ansvar för en annan vuxens mående, vilket man faktiskt inte bör göra, eftersom att det inte är något man kan styra.

Du kan ge ditt barn och ex goda förutsättningar för umgänge och en relation, men ansvaret att "ta tag i sig själv" är faktiskt ditt ex ansvar. Och nu är barnet såpass stort att konflikterna mycket väl kan bero på ditt ex mående.

I tonåren kommer en ny fas. Och då tror jag du gör klokt i att fråga tonåringen hur han vill ha det. Du har inte så mycket tid då du bestämmer... En dag fattar de att man faktiskt inte kan styra dem och att de har helt andra tankar än mamma och pappa.

Fråga din dotter om hon är missnöjd med hur det var när hon var yngre och se om hon har uppfattningen att det är trist att hon tappat kontakten med pappan.

Om en förälder eller barn inte tycker det är tråkigt att man förlorat kontakten är relationen gravt dysfunktionell.

Nja. Det är rätt rimligt och vanligt att inte ha speciellt mycket kontakt med en förälder åren efter man flyttat hemifrån.

Vad som är dysfunktionellt är att barn ska få sina föräldrar att "må bra". Några sådana krav är inte hälsosamma, utan det är rimligt att man faktiskt har en period då kontakten är mindre och folk är nöjda.

Jag menar inte att ställa krav på att han ska må bra men på att han försöker må bra. Jag fattar att det tar tid att ta sig ur utbrändhet och det tar tid att bygga upp bra rutiner med en tonåring när man hamnat lite snett. Men jag har större lust att hjälpa honom om han själv visar vilja att förbättra situationen och inte enbart försöker slingra sig ur ansvaret genom att skicka sonen till mig.

Min tanke också. Det är ju inte så att de enda alternativen är varannan helg och varannan vecka. 

Han är dessutom tonåring och borde klara sig bra själv (och kanske också uppskatta att vara själv) morgon och kväll även om man kanske inte vill att han ska sova själv  gissar att 3 dagar arbete borta innebär 2 nätter borta.  Så 4-5 nätter varannan vecka hos pappa ( 2 vardag + fredag-måndag alt fredag-söndag) kanske blir en bra mix.