Varför förälder

Ingen aning , det fanns inget resonemang bakom det. 

Ok så ni hade sex, det blev ett barn, ni valde att inte göra abort och nu måste ni uppfostra barnet?  Trivs du då med hur det blev eller hade du hellre vart utan? 

Har en dotter på 10 veckor nu. Mitt första barn, men har bonusbarn sen tidigare. Jag är en ganska lugn och trygg person, för mig tänkte jag mer att "nu har jag partner och är i den här åldern (32) och jag vill ha barn. Vi kör!". Jag vet inte om jag vill ha fler, tänkte att jag skulle se hur det var att ha ett först. Jag är en person som trivs med att göra familjegrejer och jag har alltid älskat att leka och busa med barn. Jag är bra på att prata och interagera med barn. Jag tänkte att om jag inte trivs så behöver jag inte skaffa fler. Det är några år som är riktigt tuffa när de är små, men min bonusson på 9 år är ju grym att hänga med och väldigt lätt. Givetvis beror det på vilket barn man får och hur ens situation är. Men (med risk för att bli hatad) tror jag ibland man överdriver hur "jobbigt" och hur begränsad man blir av barn. Givetvis om du får ett barn med diagnoser eller funktionsvariationer kan det bli extremt tufft. Jag jobbar inom LSS och ser hur många föräldrar får kämpa för sina barn hela livet. 
Men min sambos ex reste utomlands till Kuba själv med sina två barn när den lilla var 2 år. Då tilläggas att han var EXTREMT trotsig och bestämd i den åldern. Man kan ta med barn och göra massor med saker och mycket blir faktiskt roligare. Hittills (återigen med risk för att bli hatad) är det inte SÅ jobbigt att ha en bebis som vissa fick mig att tro. Jag var beredd på att det skulle vara mycket jobbigare. Men har kanske en "lätt" bebis.

Jag tänkte absolut inte att "barn är meningen med livet", jag är väldigt öppen som person och aktar mig för att låsa mig vid att saker ska vara på ett speciellt sätt. Men nu när jag har min dotter är ju den kärleken det coolaste jag upplevt. Och att se henne utvecklas är så sjukt fantastiskt. Kort och gott: jag tänkte att jag ville försöka innan jag blev gammal och kände att jag var väl förberedd på vad som komma skall. Men har ju viss erfarenhet av barn och att bo med barn så visste ju lite vad jag gav mig in på och visste att jag tycker det är fantastiskt mysigt och roligt att umgås med barn och att vara en anknytningsperson. 

Instinkt

Jag ville ha barn, och då blir jag ju också automatiskt förälder. Varför jag ville ha barn? Vet inte, det ligger väl djupt rotat i oss människor att vi ska skaffa barn.

Ok så du maggan har ändå ett genomtänkt beslut som ligger i att du har erfarenhet av barn, du gillar barn, du vet att du kommer klara det samt tar ett steg i sänder dvs ett barn i taget och ser om du klarar det. 

Ann och mimosa tycker det är en instinkt och kankse en bilogisk drift som man ska agera på utan att riktigt tänka om det kommer bli bra, kommer man kunna betala för barnet ta hand om det fysiskt och emotionellt och att energin och viljan att stötta en annan inidivid livet ut även om man själv eller barnet blir sjukt. Va ok med att överföra egna trauman och se det i barnen ögon, dvs inte bara endast se kärleken i barnens ögon utan även trauman som man överför till nästa generation. 

Beslutet verkade gälla biologisk drift och instinkt.
 Vad tänkte ni över resterande tankar innan beslutet? 

- Jag ville ha en egen/större familj och då förhoppningsvis ha familj kvar när äldre familjemedlemmar gått bort.
- Jag ville att mitt släktträd/blodslinje skulle leva vidare.
- Jag ville bära och föda barn.
- Jag ville vara med från starten när nya liv föds, utvecklas och växer upp.
- Jag tycker om barn och ville ha barn på nära håll i mitt liv.
- Jag ville göra ?barnsaker? med mina egna barn. Alltså gå till lekplatsen, gräva sandslott på stranden, cirkus, fritidsaktiviteter, nöjesfält/land, handla barnkläder och leksaker till egna barnen osv.
- Jag vill ha barnbarn och även om det inte är en garanti finns det chans till det.
- Jag var nyfiken på hur mina barn skulle se ut, hur deras personlighet skulle vara och vad de skulle ha för intressen etc.
- Jag längtade efter barn bara, en inre längtan som inte kan förklaras logiskt utan handlar väl mer om instinkter eller hormoner.

Nej, så var det inte. Eller, jo, för så är det ju alltid. Men det jag menar är att den enda orsaken till att jag blev förälder var för att jag ville ha barn. Dete var inte resonemang utöver det. Jag satte mig inte och gjorde en lista med orsaker för barnskaffande. 

Tycker du tar lite för mkt för givet här, fördomar? Nej, jag skaffade inte barn bara så där. Jag hade både en äkta man, egen inkomst, ägt boende, avsaknad av trauman, bra nätverk osv. 

För att det verkade vara en häftig och kul grej att få uppleva. 

Resonerade ungefär på samma sätt. Alltid varit den som erbjudit mig att passa småsyskon, mata, sköta, natta, läsa saga, så småningom "leka skola", pyssla osv. Mitt yngsta syskon är 12 år yngre än jag.
Också den som tog hand om och höll i folks "bebisar" när det var kalas osv. Så alltid gillat barn och LÄNGTAT efter att få uppleva att vara gravid.

Sen vet man inte vilket barn man får, vilken sorts liv man kommer kunna leva med det barnet. Eller hur det blir sen. Som floskler att täta syskon blir bra lekkamrater - finns inga garantier. Eller att man ska ha stor familj för att inte bli ensam som äldre -  sett många stora familjer där man ändå sköter sitt och gamla mormor sitter på hemmet.

Så vill jag verkligen inte ha det och försöker verkligen leva efter det själv, dvs visa att VI (jag och maken) bjuder hem släkt, ringer våra äldre, åker förbi med fika då och då osv för att barnen ska se att det är sånt man gör. Barn gör som ni vet som föräldrar gör och inte som man säger. 

Och just apropå vilket liv som blir med de barn man får, vi reste mycket när vårt äldsta barn var liten. Passade på innan hen fyllde två pga nästan gratis. Kunde ta en charter sista minuten. Hen var sjukt flexibel, lugn och trygg. Föll sig in i nya miljöer. Sen kom syskon som inte funkar på samma sätt, det går knappt att välja en annan lekpark om man redan sagt att man ska gå till ett visst ställe. Nivån på förutsägbarhet och förberedelser är enorm vilket gör att det inte är värt. För jag har ingen aning om hur vissa saker kommer att te sig eller så om vi tar med ungen till Rhodos. Så där får vi dela upp oss, en kan åka iväg med stora barnet medan den lilla är nöjd hemma i tryggheten. Men det gör att vi lär oss en massa också. Så jag tycker det är roligt att vara förälder. Att ha den här familjen ihop med min man. 

- jag ville inte att mitt släktträd skulle sluta med mig
- jag ville göra något mer med livet
- jag ville se hur det var
- jag ville inte bli gammal utan barn

och ändå var det på vippen att det inte blev några barn, hsde jag inte träffat min sambo nu hade det inte blivit några.

Blev oplanerat gravid vid 24 år och då väcktes en känsla av att jag ville bli mamma. Slutade i mf i v 13 och då byttes känslan till en enorm längtan. Jag ville skapa en egen familj, vara gravid, föda barn, få vara med vid livets början, få följa en liten individs väg genom livet. Ville oxå dela något större med min sambo, att skapa liv tillsammans. 

Bästa beslutet för oss, nu har vi fyra fantastiska individer.