Flytta till lägenhet
har en fråga för er som flyttat från hus som ni ÄLSKAT till en liten lägenhet.
hur har ni mått efteråt? Kan man må bra av att flytta från ett stort fint hus till en liten lägenhet? Hur har era barn mått i den förändringen?
-
-
Svar på tråden Flytta till lägenhet
-
Antar du är kvinna; Min erfarenhet av barn (är pappa till 4 unga vuxna döttrar) och skilsmässa visade att det viktiga för barn är att det finns en stabil vuxen i deras närhet. Boendet var mindre viktigt. Sen rutiner såsom godnattrutinen, myspys på fredagskvällen eller vad det nu är som var vanligt gör att de finner sig till rätta.
Nu vet inte jag orsaken till din fråga men det verkar vara separation på G. -
Jag mådde skit innan jag flyttade. Tänkte att jag skulle sakna huset, som verkligen var ett drömhus för mig. Men jag hade iaf ett par månader på mig att vänja mig vid tanken och när det var sista natten kändes det inte så hemskt som jag trodde. När jag hade flyttat kändes det helt ok. Det "hjälpte" iofs att idioten jag bodde med behandlade mig som totalt skit under de där månaderna också och att jag efter några veckor mådde bättre än på många år. Nu så här ett år senare är jag tacksam att ha kommit därifrån (från honom) och jag saknar inte huset så mycket heller. Jag har insett att det finns fler drömhus, och jag kommer att köpa ett eget nästa gång så slipper jag flytta därifrån om jag inte vill. Jag kommer att kunna sköta huset som jag vill, ta hand om det själv, städa och bygga och allt jag vill. Jag har också insett att trots att det där huset var bra på många sätt så var det också väldigt krävande att ta hand om, särskilt om man är så gott som ensam i allt hålla efter det, så det ska bli ett mindre hus för mig nästa gång. Ja, så har det blivit för mig i alla fall.
-
Anonym (Jag) skrev 2023-04-07 13:03:53 följande:
Jag mådde skit innan jag flyttade. Tänkte att jag skulle sakna huset, som verkligen var ett drömhus för mig. Men jag hade iaf ett par månader på mig att vänja mig vid tanken och när det var sista natten kändes det inte så hemskt som jag trodde. När jag hade flyttat kändes det helt ok. Det "hjälpte" iofs att idioten jag bodde med behandlade mig som totalt skit under de där månaderna också och att jag efter några veckor mådde bättre än på många år. Nu så här ett år senare är jag tacksam att ha kommit därifrån (från honom) och jag saknar inte huset så mycket heller. Jag har insett att det finns fler drömhus, och jag kommer att köpa ett eget nästa gång så slipper jag flytta därifrån om jag inte vill. Jag kommer att kunna sköta huset som jag vill, ta hand om det själv, städa och bygga och allt jag vill. Jag har också insett att trots att det där huset var bra på många sätt så var det också väldigt krävande att ta hand om, särskilt om man är så gott som ensam i allt hålla efter det, så det ska bli ett mindre hus för mig nästa gång. Ja, så har det blivit för mig i alla fall.
Tack så mycket för att du delar med dig av din erfarenhet.
Det är precis så med mig, bor i en nyproducerat drömhus i drömområde. Skille aldrig flytta frivilligt för jag älskar verkligen varenda hörn o del i huset. Har alla fina minnen härifrån med min son som föddes här, men maken vill sälja för separation.
Och andra sidan så har vi aldrig kunnat hålla huset rent o fint som alla andra grannar på grund av våra 2 barn. Han är väldigt lat och orkar inte göra något själv och jag har inte kunnat göra så mycket med två som barn i armen (ammande) i 2 år.
så det kanske blir skönt och flytta till något litet och bara börja om. Vet dock att sonen också älskar sitt rum o alla hörn i huset som jag, så därför är jag orolig om hur han kommer reagera på en liten lägenhet nära till huset ;-/ där han har alla sina kompisar, kommer kännas så konstigt och inte gå hem hit någon mer
så hemskt ledsen? någonting i mig hopps på att köparen ångrar köpet och hoppar av men tror det är näst intill omöjligt va? att ångra husköp alltÅ -
Jo jag förstår att det är tungt =/ Sedan tror jag också att även om saker blir annorlunda så blir de för det mesta inte riktigt så illa som man tror. Känner tyvärr också igen den där "arbetsfördelningen" av hemmet.... Det är lättare att hålla efter ett hus om man har en bromskloss mindre, även om man har barn. Men ni stannar alltså kvar i närheten? I så fall kan sonen åtminstone fortfarande träffa sina vänner, och det är ju riktigt bra :)Anonym (Kvinna i 52 års åldern) skrev 2023-04-07 21:42:42 följande:
Tack så mycket för att du delar med dig av din erfarenhet.
Det är precis så med mig, bor i en nyproducerat drömhus i drömområde. Skille aldrig flytta frivilligt för jag älskar verkligen varenda hörn o del i huset. Har alla fina minnen härifrån med min son som föddes här, men maken vill sälja för separation.
Och andra sidan så har vi aldrig kunnat hålla huset rent o fint som alla andra grannar på grund av våra 2 barn. Han är väldigt lat och orkar inte göra något själv och jag har inte kunnat göra så mycket med två som barn i armen (ammande) i 2 år.
så det kanske blir skönt och flytta till något litet och bara börja om. Vet dock att sonen också älskar sitt rum o alla hörn i huset som jag, så därför är jag orolig om hur han kommer reagera på en liten lägenhet nära till huset ;-/ där han har alla sina kompisar, kommer kännas så konstigt och inte gå hem hit någon mer
så hemskt ledsen? någonting i mig hopps på att köparen ångrar köpet och hoppar av men tror det är näst intill omöjligt va? att ångra husköp alltÅ
-
Har du ens råd att bo kvar i huset ensam?Anonym (Kvinna i 52 års åldern) skrev 2023-04-07 21:42:42 följande:
Tack så mycket för att du delar med dig av din erfarenhet.
Det är precis så med mig, bor i en nyproducerat drömhus i drömområde. Skille aldrig flytta frivilligt för jag älskar verkligen varenda hörn o del i huset. Har alla fina minnen härifrån med min son som föddes här, men maken vill sälja för separation.
Och andra sidan så har vi aldrig kunnat hålla huset rent o fint som alla andra grannar på grund av våra 2 barn. Han är väldigt lat och orkar inte göra något själv och jag har inte kunnat göra så mycket med två som barn i armen (ammande) i 2 år.
så det kanske blir skönt och flytta till något litet och bara börja om. Vet dock att sonen också älskar sitt rum o alla hörn i huset som jag, så därför är jag orolig om hur han kommer reagera på en liten lägenhet nära till huset ;-/ där han har alla sina kompisar, kommer kännas så konstigt och inte gå hem hit någon mer
så hemskt ledsen? någonting i mig hopps på att köparen ångrar köpet och hoppar av men tror det är näst intill omöjligt va? att ångra husköp alltÅ
Förmodligen inte, då är ju detta bara att acceptera. Vad skulle du vinna på att köparen hoppar av menar du?
Det är hög tid att nyktra till och börja resonera med huvudet, se saker för vad de är och lägga känslorna åt sidan.
Vad du vill och vad du känner spelar ingen som helst roll i praktiken, det som gäller nu är att resa sig och acceptera din nya situation som ensamstående, axla ansvaret för att se till att du och barnet har ett boende som fungerar och du har råd att dra runt själv ekonomiskt.