Jag är vuxen, 43 år gammal. Bra jobb, familj och en stabil tillvaro i stort. Jag är ganska säker på att jag har drag av någon neuropsykiatrisk störning, och jag känner av det i jobbet jag har nu. Finns det några fördelat med att söka vård för det? Jag har alltså ingen diagnos, är aldrig utredd men är relativt säker på att det skulle bli en diagnos om man utredde mig. Bör jag söka vård? Spelar det ingen roll? Blir något bättre av att göra det?
Frågan är varför vill du ha det?
Om du har ex ADHD, du vet om det, eller liknande.
Du kan få indraget körkort, problem med framtida jobb, som försvaret, polisen osv.
Kanske bättre bara snacka med psykolog.
Indraget körkort får man ej. Jag känner flera personer med ADHD och Asperger som har körkort.
Diagnos ska du bara få om "dragen" ger dig problem i vardagen. Har du det?
Läs in dig på vad för hjälp man kan få med de olika diagnoserna. Om du känner att det är något där som inte fungerar i din vardag så kan det vara värt att få en diagnos. Om vardagen fungerar bra så finns det ingen praktisk vits med diagnos. På ett psykologiskt plan kan det finnas en poäng då du kan få större förståelse för dig själv.
Läs in dig på vad för hjälp man kan få med de olika diagnoserna. Om du känner att det är något där som inte fungerar i din vardag så kan det vara värt att få en diagnos. Om vardagen fungerar bra så finns det ingen praktisk vits med diagnos. På ett psykologiskt plan kan det finnas en poäng då du kan få större förståelse för dig själv.
Diagnos ska du bara få om "dragen" ger dig problem i vardagen. Har du det?
Säger som Aniiee.
Vill även tillägga att du behöver inte oroa dig för att ditt körkort skulle bli indraget, det där stämmer inte.
Har du redan ett ordnat liv så kommer ju en diagnos inte på något sätt förstöra det. Men det kanske kan ge dig själv en förståelse?
Jag tycker det är så tråkigt att en diagnos ska ha en så negativ klang, det handlar ju bara om att man fungerar lite annorlunda än normen. Det är inte en funktionsnedsättning i sig utan det BLIR en funktionsnedsättning pga hur vårt samhälle är utformat med alla de krav som ställs på en människa idag. Istället för att ge plats åt alla med de olikheter som finns.
Jag trodde inte det spelade någon roll och inte ens psykologer eller läkare m.fl. har fattat vad jag ens behöver hjälp med. Jag har liksom löst det, hittat knep. Hade ingen aning om att jag hade en diagnos.
Fördelen är att jag nu får medicin som hjälper mot det jag inte kan lösa själv, och gör att jag sover mindre. Sov otroligt mycket förut, det påverkade det sociala livet. Trist!
Gällande Asperger/autism är det helt onödigt att utreda, om man inte har behov av varken LSS eller hab. Jag fattar inte ens varför man väljer att utreda sig med eventuellt den här diagnosen, då det är helt onödigt(såvida inte man har behov av dessa ovan nämnda insatser). .
ADHD/ADD är dock inte onödigt, då det finns medicin.
Hur menar du att du märker av besvären?
Jag har gått i samma funderingar och kommit fram till att jag inte kommer utreda pga de långa köerna där jag vill lämna plats till de som har mer trängande behov.
Samtidigt så känner jag att något nästan går sönder i mig av att inte göra det. I samband med att mitt barn utreddes så föll så många pusselbitar på plats gällande mig själv. Frågetecken jag haft hela livet gällande varför det inte känns som jag funkar som andra rätades ut. Men ingen gillar ju en självdiagnosticerad så jag fick den där stora insikten om mig själv men saknar möjlighet att dela den då den ju inte är officiell.
Precis som dig har jag lyckats bra i livet. Men undviker aktivt chefsroller även om jag faktiskt arbetar med ledning då jag insett att det dels är för många moment i det som jag inte skulle göra bra och dels är något jag skulle lessna på ganska snabbt. När jag gått föräldrautbildningar gällande adhd för min sons skull så har jag också insett att jag egentligen har jobbat hela livet med att ta fram liknande strategier för mig själv som jag nu får lära mig om för honom.
Mina problem är mest i privatlivet, jobbet kan jag styra upp och organisera så det funkar bra. Jag är också väldigt duktig på vissa saker som andra tycker är svåra vilket gör att jag relativt lätt kan få lite av en specialbehandling med stora möjligheter att kunna fokusera på det jag är bäst på och kunna lämna över andra lättare delar (men som inte passar mig) till andra. Men privat så är jag nog en ganska jobbig person och jag lyckas inte dämpa mig själv. Tar alltid störst plats på alla sammankomster, eller blir helt slut av den aktiva ansträngningen att vara "lagom".
Jag vet att jag i framtiden kommer ärva en hel del pengar och tänker att jag då kan glra en utredning privat. Just nu vill jag hellre lägga pengarna på min familj.
Du har missförstått vad NPF är det handlar inte om att ha lite svårt att klara en krävande chefsroll. Du har garanterat inte en sån diagnos så jag tycker att du ska släppa tanken.
Problemen jag hay i hemmet är väl att you will know me by the trail of the mess. Jag klarar så gott som aldrig att slutföra något ordenligt och att upprätthålla ordning. Jag har väldigt få vårt och de jag har påminner mycket om mig själv. Jag blir obekväm av tanken på att ungarna vill leka med kompisar för jag pallar inte riktigt. Jag är aldrig stilla, och när jag försöker vara stilla så rör jag på fötterna istället. Jag fantiserar om att åstadkomma saker men längs vägen blir jag avbruten av mig själv och om jag skulle gå mellan a och b så befinner jag mig strax vid c, q och z och har totalt tappat vad jag skulle göra vid b. Jag klarar fint att umgås med folk kring mina specialintressen men inte i övrigt - får liksom inte ut något av det. Jag snöar in totalt och kan tappa tid och rum när jag utför det jag verkligen brinner för. Jag blir ett enahanda sällskap. Det jag räknar upp nu är inget som gör att jag inte kan ha en familj, för det har jag och vi har det bra och det är väl det som gör att jag först inte tyckte att det ställer till det i privatlivet men det gör det.
Jag fick faktiskt en tid för ett bedömningssamtal hos en psykolog. Vi får se vart det leder. Jag är också sådär att visst, jag har ju överlevt men kan jag lära mig något som gör mina barns liv bättre?
Och där missade jag anonymiteten 😆