Någon mer som vuxit upp med en autistisk förälder? Hur var det?

Vi får hoppas att din mamma tycker att det är värt det. Eller så upplever hon honom inte som SÅ jobbig eller svår?

Som sagt, vi har alla våra sidor. Jag och min man irriterar oss på varandra ibland. Vi är inte det minsta autistiska. Jag valde medvetet en man utan sådana drag. Min pappa var som sagt en bra pappa (kanske för att han inte hade huvudansvaret), men inte en lika bra partner.

Ska man vara rättvis, tror jag det handlade lika mycket om att att han och mamma inte passade ihop. På ytan kanske, men inte på djupet. Visst, pappa var speciell på vissa sätt, men jag vill inte lägga alla problem på honom. En annan kvinna hade kanske haft lättare att hantera honom. Men mamma var inte rätt kvinna för honom och han var definitivt inte rätt man för henne, inte i längden.

Efter skilsmässan kom de bättre överens.

Mamma lämnade en stor villa med en stor trädgård, för en bostadsrätt i en mindre attraktiv förort. Som dock var helt ok att växa upp i då. Nu är det tyvärr annorlunda, ingen jag känner bor kvar.

I alla fall, mamma satte sin egen och vår hälsa framför "status", vilket jag är glad för. Hon fick det ju materiellt sämre, även om vi aldrig har haft det dåligt. Vi hade klarat oss på hennes lön, men inte haft det fett direkt. Pappa tjänade betydligt mer och bidrog ekonomiskt, inte bara med underhåll. Generös har han alltid varit.

Det är det som är så tragiskt som barn, att man inte vet något annat.
Det var otroligt skönt att flytta som 16-åring, det är jag glad över.
Men det blev märkligt att bli vuxen och inse att man själv behövde förklara för sin egen förälder hur livet fungerar. Det borde vara tvärt om.

Ja jag växte upp med honom och han var aldrig våldsam, men däremot var han ibland lättretlig.

Det är så svårt att beskriva hans sidor i ord. Vissa grejer är ju inte så stora var för sig men när man lägger ihop allt blir det nåt helt annat.

En grej som bidrar till att jag tror det är nåt avvikande med pappa är bristen på kommunikation. Jag hade aldrig under hela uppväxten ett samtal med honom tror jag. Jo faktiskt, en gång vid ett tillfälle när jag gick i sjuan gjorde vi en grej ihop då vi småpratade med varandra. Som vuxen har det ibland gått bättre men jag vet ändå inte. Det är inte många gånger i livet jag haft nåt som liknar en dialog med honom.  Det är klart det gör att ställa en fråga och få ett svar men det är envägskommunikation för det mesta. Man blir tilltalad! Pappa förklarar eller tillrättavisar. 

Att få en fråga av pappa var alltid som att bli ställd mot väggen. Inte det normala att det var en del av samtalet utan pang på! Pang bom, dörren öppnades och pappa stack in huvudet och slängde fram en kall hård fråga, ofta obekväm. 

En helt annan grej som var utmärkande var att papp aldrig respektera

..de ens integritet. Krävde att få svar på privata saker. Han hade svårt att respektera ett nej! Snokade öppet. Lade sig i privata saker. Han hade ingen fingertoppskänsla han gav sig inte. 

Eftersom pappa var knepig så undvek jag att ta hem kompisar hem till oss. Pappa tyckte jag var konstig som inte hade några kompisar, och tjatade om det. Han fick för sig att det helt enkelt måste förklaras av att jag var homosexuell!?!? Att i känslig ålder när man är tonåring och redan som det är kämpar med att hänga med i det sociala, försöka vara populär och vara accepterad av vänner och inte avvika från normer och ideal få höra sånt hemma var ju inte kul.

Jag har själv fått autismdiagnos efter att mina barn växt upp och efter det att min son fick diagnos i vuxen ålder också. Vi har även ADHD. Jag misstänker att båda mina föräldrar har diagnos, mamma autism och kanske ADHD samt en personlighetsstörning, min pappa autism. Men det är bara gissningar, de kommer aldrig faktiskt bli utredda. Båda är idag sjuka i fysiska sjukdomar.

Jag har periodvis varit en väldigt dålig förälder tycker jag själv, iom att jag ofta blivit utbränd och deprimerad. Jag har haft stort behov av att sitta själv och ladda mina batterier eftersom arbete på 100% varit för jobbigt för mig. Jag har varit ojämn i humöret och har lätt blivit arg/ledsen. Jag har haft svårt att orka med när barnen var väldigt stökiga och skrek mycket eller bråkade. Jag har haft stora sömnsvårigheter, särskilt när barnen var små. Jag har haft svårt att äta samtidigt som övriga familjen.

Däremot har jag kunnat hjälpa min då odiagnosticerade son mycket med hans problem genom olika system jag själv använt genom livet, (eftersom jag trodde de svårigheterna var normala och något som alla hade, då jag inte kände till några diagnoser på den tiden). Vilket nog tyvärr lett till att han klarat skolan osv så pass bra att skolan inte märkt några svårigheter. Å andra sidan är det ju bra att han med så pass stora svårigheter har klarat av både grundskola, gymnasie och en utbildning på avancerad nivå.

Mina egna föräldrar: min mamma var våldsam och slog oss ofta. Hon svälte oss och var elak mot djur. Därför tror jag att hon måste ha en personlighetsstörning också. Men hon hade även drag av adhd så som att hon var tvungen att skriva upp allt för att inte glömma dem etc, hon hade även så starka intressen att vi barn växte upp väldigt alternativt i dessa intressen (vilket jag ser som det positiva med vår mamma). Hon var väldigt intelligent och en stark person på många sätt.

Min pappa försvann ut ur bilden tidigt, utöver telefonsamtal. I dagsläget har vi inte setts på 20 år, pga att han har så mycket rutiner att han inte kan lämna sitt hem enligt honom. Han har även svårt att ta emot gäster pga samma anledning. Han är mycket ensam, samtidigt som han inte vill vara ensam, vilket är en kombo jag kan känna igen från mig själv, även om jag faktiskt har vänner.

Och- jag kan ibland känna att övriga familjens diagnoser har varit svårt för mitt neurotypiska barn. Hon har kanske ofta hamnat i bakgrunden, inte fått sina sociala behov tillgodosedda alltid, och eftersom hon klarat sig bra i skolan utan hjälp och klarat det mesta som sonen inte klarat så har det nog ofta blivit så i yngre ålder att hon fått klara mycket på egen hand.

Min pappa pratar konstigt. Språket är gammaldags och lite stelt kan man säga. Så oerhört svårt att beskriva..

Det är ibland exempelvis en del åldrade små ord som absolut ingen använder längre. 

Pappa använder samma formuleringar, fraser och slanguttryck år ut och år in. Det har inte ändrats mycket på årtionden. Det är ungefär som att han har ett eget litet  bibliotek av formuleringar och fraser i hjärnan. Korta meningar som han bara automatiskt plockar fram och använder vid precis rätt tillfälle i olika sammanhang.

Ungefär som en strategi som för att spara tid och energi? Det roliga är att utomstående som bara träffar honom då och då nog inte märker detta, men vi som levt med honom däremot..

Jag har upptäckt att pappa för det mesta använder sitt språk som för att hålla folk på avstånd. Korthuggna meningar, eller högdragna avspisningar. Papp är generellt sett oerhört snål med ord. När han pratar är det med sjukt lite engagemang. Men upplever aldrig att pappa lyssnar engagerat. Det är ett lite tomt och fyrkantigt prat.

När pappa umgås med ett litet antal individer som han råkar tycka om och gilla att hänga med så ja då kan det va lite mer värme i språket. Då är det mera levande! Melodin och tonläget är liksom mera varierat..

Pappas röst är också monoton. Han har en jättekonstig röst. Ungefär som målbrottet..

Egentligen har pappa lite mörkare röst. Ja alltså kanske inte värsta basrösten man någonsin hör, men i alla fall inte ljus. I alla fall när han pratar lugnt och privat som han gör med mamma när ingen annan är med i samtalet eller i samma rum.

Men oftast när pappa pratar låter det konstlat och nästan ansträngt. Rösten blir ljusare och nästan lite nasal. Ingen värme i rösten och ingen direkt variation. Pappa pratar forcerat, ungefär som att samtal är nåt stressande som pappa bara vill ha avklarat så fort som möjligt. Han låter nästan alltid stressad när han pratar.

Trots att jag själv är i medelåldern så är jag osäker på hur pappa egentligen låter. Hur är hans riktiga jag? Har jag någonsin hört det?

När pappa ska snacka om nåt mera personligt eller känslomässigt blir rösten jätteljus, och pappa får svårt att sitta still när han pratar och han måste säga jättefort liksom. Tänk er ett barn som uppmanas att säga förlåt..

Min pappa har inte diagnos på pappret. Var inte altuellt på den tiden han växte upp. Men slla i omgivningen är övertygad att han har autismspectrum diagnos. Han har svårt dätta sig ini andras situation, han kan ibland låta som en bandspelare där han upprepar sig om och om igen, han har speciall intressen som han fastnar helt i, Han vet inte hur han ska betee sig i olika situationer. Jag var väldigt liten när jag upptäckte att han inte uppförde sig enligt normen. När jag var liten så fick han extrem agressions utbrott när det inte blev som han tänkt sig. Då jag lärde mig tidigt låg affektivt bemötande. för att han skulle lugna ner sig. Jag blev aldrig slagen av honom men jag gick lite på tå för att inte göra han orolig eller stressad över något. Kag har också varot tvungen vara extrem konkret med honom för han ska förstå. Han vill mig väl och bryr sig om mig. Men ibland vet hsn inte hur han ska agera för vissa det. Vi har fler i släkten med NPF diagnos. Jag har lärt mig mycket av ayy växa upp med honom som jag haft nytta av i livet. Men ibland har det varit extremt jobbigt ockdå. Nu mär han är äldre så får han mycket ångest och jag tycker synd om honom då. Han ringer mig ofta och ibland behöver jag lugna ner honom. När något är ovisst blir det så jobbigt för honom. När det är en högtid som vi dka ha med släkten måste jag berätta hur allt ska gå till När och hur allt ska hå till för att han ska bli lugn. Ibland kan han vara väldigt rolig också eftersom han kan säga det ingen snnan säger men tänker. Då det ksn bli lite dråpliga situationer. Skönt få skriva detta för det har inte alltid barit lätt att lite behöva vara förälder till min förälder. Men min mamma har alltid funnits för mig och det har varit väldigt tir. Hon var tryggheten. 

TS, det känns som att du beskriver min pappa! på pricken!!! Till och med det där med att hänga med i mode och trender som ung.

Ja fast efter 40 var pappa inget modelejon :)

Men man ser inte på pappa att han är konstig, han sköter hygien och utseende och kläder väldigt väl. Inte pedantiskt men nästan..

Nej jag känner igen det där med att trippa på tå.

Det var mycket känna av och som du skriver lågaffektivt bemötande på ett ungefär. Fick lära mig att försöka hantera honom i vissa situationer. Det gick väl halvbra 

Jag har en pappa som inte heller är diagnostiserad men som har en hel del bekymmer i vardagen som han inte ens reflekterar över. Nu är jag fyllda 30 år och drar mig för att hälsa på hos mina föräldrar pga honom. Han har dessutom blivit värre med åren. 

Han drar sig överdrivet till barn då mina föräldrar har en hund som barnen älskar. 

Han förstår inte andras känslor och man för gärna inte en diskussion med honom för det är enbart hans ord som gäller. Minns när jag var i tonåren hur jag satt och storbölade framför honom för att min stora kärlek gjorde slut med mig. Han satt bara och kollade på mig, sen gick han till tvn och kollade fotbollstipset. Jag fick liksom klura ut det där själv. 

Han har specialintressen som plötsligt en dag inte existerar mer. Medan de existerar går han all in. 

Han vägrar ta körkort, ordna med swish och det var mycket nyligen som han fick ett eget betalkort. Han avskyr allt tekniskt och pratar gärna om vikten av kontanter. Han tar inte så bra hand om sin hygien. Besöker aldrig läkaren, han har ingen journal hos varken sjukvården eller tandvården. Har inte kollat upp sina tänder sen han var typ 15 år. 

När jag var liten hade han stora problem med alkohol. Och lovade att inte dricka då mamma åkte iväg en helg med kompisar och jag och han var själva hemma. Men slutade med att han blev full ändå och jag var livrädd och ringde mamma och grät. Detta har gjort att jag har svårt för alkohol i vuxen ålder och att vara nära berusade människor. 

finns mycket mer att säga om honom, en mycket speciell tjurgubbe. 

Ja nedsatt inlevelseförmåga kan jag känna igen. Det var en bra beskrivning