Anonym (Orden) skrev 2025-05-18 14:33:28 följande:
Livets cykel- en cirkel av din spegelbild
Ondskan viskar, hög i ton,
tror sig segra, tron i tron.
Men under ytan, tyst och klar,
står rättvisan, evigt kvar.
Den döljer sig ej i höga skrik,
ej i hot, ej i hämndens blick.
Den vilar trygg i sanningens famn,
i tålamodets tysta hamn.
För när ondskan ler i triumfens rus,
tror den sig dansa i rättens ljus.
Men varje steg den tar i natt,
är steget mot sin egen skatt,
en grav den själv har grävt så djup,
där ingen nåd, ej livets kup.
Och godheten?
ack, den låtsas falla.
Den låter ondskan spela alla
sina kort i högmodets rus,
medan den vakar från sitt ljus.
Ty känslan ? åh, den rena fröjd,
att låta mörkret tro på nöjd,
att se hur skuggan själv sig slukar,
hur lögnen i sin mask förbrukar
allt den hoppats skulle vinna,
men istället dör därinne.
Så när ondskan tror den leker med en själ,
är spelets gång att vända spel till fäll.
Och i slutet, när ridån går ner ,
alla vet. alla visste,
Allt har sin tid, komma skall den tid
Spegeln spegeln på väggen där, ser du den som skadar här.
Se på denne, sorgens själ,
Mörkret växer, och som den tär.
När? Den är redan där.
Här kommer några tankar om din dikt! Jag kommer att kommentera den just som en dikt, och inte blanda in författarens verkliga eller inbillade intentioner. Dikten kan ses som både vacker och hotfull. Känslan på slutet är att något kommer att hända, antingen diktjaget eller andra.
Och i slutet, när ridån går ner, alla vet, alla visste, allt har sin tid, komma skall den tid, spegel spegel på väggen där, ser du den som skadar här, se på denne, sorgens själ, mörkret växer, och som det tär. När? Den är redan här.
Det är framför allt den delen som låter hotfull.
Om jag kunde tala direkt till diktjaget skulle jag säga att det fina med att skriva och att leva är att man kan ändra slutet.